Oktober 05
30/10 Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i dag, alla "måsten" jag kände i går lade jag åt sidan, världen går inte under om jag inte dammsuger eller tar upp lökar som inte klarar vintern. Taggar jag inte ner kommer jag att sluta i en vadderad cell och det vill jag inte, min hälsa är viktig och jag har tur som känner gränsen själv innan jag går in i väggen. Det är helt enkelt bara att acceptera att jag hinner inte med allt jag gjorde när hela dagarna fanns till förfogande, att prioritera ur sådana saker jag gillar och mår bra av får komma i första hand. Lite konstigt är det att jag inte ska hinna med hus och hem fast jag börjat jobba heltid är det, jag hann ju förut när jag hade jobb, men om jag rannsakar mig själv så var allting annorlunda då. Vi bodde inte här utan i Lustorp och det var ett ställe jag inte alls trivdes på, jag städade ytterst sällan och trädgården lade jag inte ett strå i kors för att den skulle vara fin. Varför jag inte gjorde det är en helt annan historia jag kan ta en annan gång men sedan jag resonerat med mig själv har jag kommit fram till att mina krav på hus och hem har förändrats. Tro det eller ej men jag hade inte några krukväxter eller ens mattor på golvet där, jag brydde mig helt enkelt inte eftersom jag visste att vi förr eller senare skulle därifrån, det var bara en anhalt liksom. Sedan vi flyttade hit har jag blivit arbetslös och jag har haft två år på mig att pyssla och göra mitt hem trivsamt, även fast vi långt ifrån är klara med allting så har jag mått jäkligt bra här. Att det blir som "där borta" tänker jag inte tillåta men visst kommer det att fejas och pysslas mindre. I dag till exempel är första gången sedan jag kom hit sängarna stått obäddade, på vardagarna kliver jag upp före Erlandsson men bäddar när jag kommer hem, i dag struntade jag i det alldeles. Om sängen står obäddad eller inte får faktiskt lusten avgöra i det här läget. Det jag prioriterade i dag var en promenad med Gull-Marie tillsammans med hundarna, vi träffades på det ställe vi kallar "Sibbarp", där har vi inte varit sedan den sista kvällen Danni fanns och det såg nu ett helt år senare fullständigt annorlunda ut. Dels hade det på hyggena vuxit upp långt gräs och Gudrun hade även där inte visat någon som helst barmhärtighet. Här var vi ganska ofta när jag bodde "där borta" eftersom det ligger ungefär halva vägen in till stan, att vi inte utnyttjat det på ett tag beror på mina täta resor in till Rådmansgatan. Att återkomma dit var spännande både för Alice och Elli, nästan som att upptäcka nya marker och för Sally som inte varit där på år och dar var det som att komma till paradiset... allra helst när hon hittade en halvrutten rådjurskalle i skogen.
Gull-Marie har visst besvär att arrangera hundarna för att få dom på en gemensam bild. När jag ändå var ute med bilen körde jag till Ullared efter skogspromenaden, jag tänkte gå på Net on Net som har öppet på söndagarna och då är det minimalt med folk där. Det jag var ute efter var ett större minneskort till min kamera, det har hänt flera gånger på sista tiden att jag inte kunnat fotografera eftersom jag tydligen tar så många bilder att minnet blivit fullt, (kanske dags att läsa i instruktionsboken hur man gör för att radera en bild i taget). Jag köpte ett minne på 512 MB, gott om plats för att även ta en liten filmsnutt, en videokamera har stått högt på min önskelista ett tag men det går faktiskt att filma med den kamera jag redan har, nu ska det bli av.
Tänk om minnet i skallen vore så här stort och säkert ändå. Bilden är lagrad på det minimala 32 MB-minnet som följer med kameran som standard som bara lagrar 8 bilder av god kvalité. Duger bara till att ha som reserv i kameraväskan. Min lediga helg är snart slut, förberedelserna inför morgondagens arbete är färdigt i och med att matlådan är gjord och långkalsonger framlagda. Ja, ni läser rätt, jag har plockat fram långkallingarna, dom behövs på jobbet... inomhus, det är en av de miljörelaterade tveksamheterna jag har till att acceptera en fast anställning. Huset vi jobbar i är gammalt och dragigt, en fiberpäls utanpå vanliga tröjan har jag hela dagarna, den tar jag av mig när det är dags att gå hem och hänger på kontorsstolen. Jag har även funderat på att plocka fram raggsockor men vad ska jag då ha i vinter när det blir tio grader kallt? Det är svårt att hitta rätt på tangentbordet med helly-hansen-vantar.
29/10
Ett måste för mig, har blivit
att träffa Gull-Marie och Elli, dom har varit en del av min vardag i så lång
tid att det känns som försakelse att inte träffa dom och umgås lika ofta.
Rådmansgatan har blivit som mitt andra hem, det bevisades i veckan
när jag hade Gullis på telefon och hon ville ha lite hjälp med html-koden på
sin nya hemsida. Jag kunde inte förklara på rätt sätt utan sa; "Jag visar
dig när jag kommer "hem" i helgen." Så långt har det alltså gått
Det känns lite småtaskigt mot Milan att invadera hans hem med tre av mina ouppfostrade djur en av helgens dagar, han jobbar ju också och behöver så väl sin vila, men Gullis försäkrade mig om att han inte hade något emot det. Han gillar min lilla katt, det vet jag och hundarna försöker jag hålla så pass mycket styr på så att det inte ska bli för jobbigt. Sally ligger gärna ute i deras trädgård med ett ben och gör inte större väsen av sig, värre är det med "Yrhättan" som blir så glad att något händer att hon inte kan uppföra sig alls. Det gäller att hålla "tummen i ögat" på henne. Stress blev det den här lördagen eftersom jag ville få ut så mycket som möjligt av dagen. Ett par ärende i stan, ingen parkeringsplats så det slutade med att jag inte fick inhandlat det jag var ute efter. In till våra "pojkar" skulle jag i alla fall, men tyvärr hade jag ingen ro att koppla av utan kände bara att jag hade bråttom fast jag vet egentligen inte till vad. Uppstressad till max, det kan inte vara bra för blodtrycket, jag måste lära mig att ta det lugnt och inte planera in för mycket på en enda dag, som det är nu blir alla i min omgivning påverkade, det enda jag vill är ju egentligen att bara vara.
Att Gullis köksgardiner är fållade med häftapparat bryr sig inte en kattunge om, huvudsaken dom går att leka med. Att träna när vi ändå träffas vill jag göra i alla fall tills tävlingarna jag anmält till är avklarade, det blir inte så mycket träning när jag kommer hem på kvällarna tyvärr, fast det skulle behövas. Hur träningen gick kan ni läsa i träningsboken, ingen idé att upprepa sig, jag ska hädanefter lägga all träning på den sidan, den ser även lite annorlunda ut med bilder.
Hunden af Flera Raser var också med men fick bara titta på träningen, hon nöjde sig med att få nosa runt i rastgården efteråt lycklig över att fått följa med. Framemot eftermiddagen hade jag äntligen varvat ner så pass att jag kunde koncentrera mig på att lösa ett korsord tillsammans med Gull-Marie, det är ju det jag saknat, umgänget och våra diskussioner blandade med både allvar och skoj, när jag nu äntligen kommit dit så var det dags att åka hem. Jag har aldrig varit "vecko-pendlare" men jag börjar inse varför dom tycker det är jobbigt. Hemma i Gällsås smög sig stressen på mig igen, tvätten ska fixas, det behövs dammsugas, fågelburen ska göras ren och helt plötsligt upptäcker jag att fan vad dom skräpar ner. Inte för att dom sprätt mer frön och fjädrar än vanligt men sådant har jag ju hållit undan varje dag tidigare och det har inte hunnit bli så mycket. När jag har en massa krav på mig som måste göras blir inte ett enda dugg gjort, det får vänta tills jag lugnat ner mig. Jag hamnar oftast framför datorn med en kopp te vilket jag också gjorde nu, eländet bakom ryggen i köket får vänta tills i morgon, då har jag visserligen tänkt "göra vinter" i trädgården genom att ta bort vissna blad och ta upp lökar som inte klarar av frosten... det är väl det jobbet som tyvärr får stryka på foten. Att uppdatera hemsidan får mig att koppla av och det tar oftast en del tid i anspråk men jag kopplar av och varvar ner, i kväll bar det sig inte bättre än att internetuppkopplingen försvann, att skicka upp dagboken får anstå tills i morgon... om jag fått tillbaka det. Pillade med kamerainställningen i stället och lyckades få till det så blixten fungerar som den ska, motivet blev det som fanns närmast till hands och det var inte fy skam.
Inga blå kattbabyögon längre, dom blir mer och mer gröna. Det är min katt, det ser man i pannan på honom... där står ju M klart och tydligt. I väntan på att uppkopplingen skulle fungera igen lade jag lite patiense, Tjalle kom med goda råd.
Om du flyttar spadertian till hjärterknekten blir hjäteresset fritt och kan flyttas till... Disken, dammet, tvätten och trädgårdsarbetet är fortfarande ogjort, men fåglarna har i alla fall fått rent och snyggt, djuren ska inte behöva lida över min oföretagsamhet. Den här dagen har i alla fall något gott med sig, jag har kommit till insikt att inte planera in för mycket på mina "lediga" dagar, lite damm och hängande blommor är inte hela världen. Kraven på mig själv måste sänkas för att jag ska må bra, att komma uppstressad till Rådmansgatan för att koppla av fungerar inte, det bara förstör för omgivningen. Kanske blir det bättre när de förestående tävlingarna är över och jag inte har pressen på mig att träna, då kan vi bara "finnas till" och njuta av tillvaron i goda vänners samvaro. I morgon är en skogspromenad inplanerad med Gullis och Elli innan dom ska på kalas, vi har ett ställe mittemellan våra bostäder vi tidigare träffades ofta på, det blir lika långt för oss att köra, då ska jag koppla av antingen trädgården är avklarad eller inte.
24/10 Kylan höll i sig till långt fram på förmiddagen, en av dom som jobbar nere i fabriken cyklar även fast det är halt och kallt, hon bor visserligen inte så långt ifrån men ändå.
När jag såg spindelnätet på hennes sadel vid nio-fikat var jag tvungen att gå upp efter kameran, den ligger alltid i min väska vilket gjorde mig glad i dag, det är inte ofta man får se sådana här motiv. När mina ungar var små åkte alltid cyklarna in till vinterförvaring efter allra första frostnatten och där fick dom stå tills det blev vår, den regeln eller snarare rädslan att få sladd och halka på cykel har jag haft i över trettio år. Då, när Joakim var liten, han är född 1973, cyklade jag med honom till dagis på morgnarna så länge det var snöfritt och det gick att ta sig fram. Barnsadlarna var inte av de hårda slaget som dom är nu utan någon slags trådställning med en bit färgglad markisväv, ingen människa hade någonsin hört talas om cykelhjälm varken på ungen som satt därbak eller chauffören själv. Det bar sig inte bättre än att jag fick en sladd och ramlade omkull, dunsen när Jockes skalle slog i asfalten är ett ljud jag aldrig kommer att glömma, inte heller min skräck över att kanske ha skadat mitt barn för livet. Det lilla barnet var inte fyllda ett år och den oansvarliga unga mamman placerar honom i en livsfarlig situation. Sedan den dagen har varken jag eller mina barn, så länge jag hade något att säga till om, använt cykel efter frostens inträde på säsongen. Smällen Joakim fick i skallen gjorde säkerligen bara nytta, smartare unge får man leta efter, något men fick han i alla fall inte mer än en rejäl bula. Den andra ungen jag har, den yngre av dom, fyller förresten 27 år i dag, på självaste FN-dagen, det har hon varit mäkta stolt över sedan hon var liten. Har den äran lilla Skrutthöna.
23/10
Även om tankarna varit hos
Gull-Marie och Elli hela dagen har jag inte varit sysslolös, bokföringen har
jag bestämt mig för att sitta med en stund varje helg så det inte ska behöva
ta en hel helg när det är momsredovisning. Stefans tar lite längre tid än
F:s men efter ett par timmar var det färdigt så lång jag kunde. Skönt att få
det gjort.
En rejäl skön hösttur med
hundarna över fälten och ner till Ätran tog jag mig, både Alice och Sally
skuttade runt och hade hur trevligt som helst i höstsolen. Jag gick i egna
tankar och filosoferade och när jag kom hem märkte jag att jag varit ute i
två timmar, det var inte riktigt meningen men hundarna behövde det så väl.
För att inte tala om mig själv, att sitta instängd på kontoret hela dagarna
är en helomvändning mot för hur jag tillbringat dagarna.
Förra veckan bytte jag ju mitt
lammkött med Milan mot fisk, däribland en rejäl öring som jag bestämt att
Erlandsson och jag skulle äta till middag. Helgerna är numera de enda
dagarna jag kan stå vid spisen och göra något rejält, vardagskvällarna blir
det oftast något snabbt ihoprört till matlådan bara. Jag gillar att laga mat
och Erlandsson tycker om att äta.
Inkråmet smakar en
"Storkatt"... (Fråga inte vad som hänt med kameran, jag har väl
pillat på nå´n jävla knapp igen så blixten inte slår upp. Det gula varma
ljuset kommer från armaturen inomhus.)
... såväl som "Lillkatt", även
fast den lilla till slut bollade med sin läckerhet.
Jag tillredde öringen som Milan lärt mig, fullproppad med purjolök och persilja för att stekas i ugnen och när jag är som mest koncentrerad ringer äntligen mobiltelefonen. Med händer fulla av kladd gräver jag i jackfickan... fel ficka förstås och den fickan telefonen ligger i är naturligtvis stängd med dragkedja, vilket den alltid är efter fadäsen i vintras när den ramlade ur. Tur att Gullis och jag har en överenskommelse att när vi ringer till varandras mobiler ska vi låta massor av signaler gå fram, vi är lika fippliga båda två att lirka fram telefonen... var vi nu har den. Jag hör genast på hennes röst att det gått vägen, utförligare rapport finner ni säkerligen på Gullis sida lite senare i kväll, om hon orkar, annars kommer det nog in i morgon. Jag blev så jäkla glad, äntligen är hon förbi de förhatliga fältspåren, nu blir det roligare för alla inblandade med spår i skogen och matsäckskorgar. Härligt
En liten fundering bara; Att
jag inte följde med i dag berodde på att Elli haft svårt att koncentrera sig
på tävlingar när jag varit med, hon har varit fullt upptagen av att leta
efter mig. Innebär nu detta att vi fortsättningsvis inte kan åka tillsammans
på samma tävlingar? Hemska tanke
Med tanke på Milans svaghet för Tjalle, förra helgen när han bjöd honom att smaka från tallriken, kan jag meddela att han inte är ensam. Vid middagsbordet i dag hoppade den envisa "Vildbattingen" upp i Erlandssons knä ett flertal gånger för att försöka smyga sig upp till läckerheterna på tallriken. Stefan föste med gullande ord och varsam hand ner honom på golvet, den goda fisken med tillbehör ville han ha själv.
...men föll till slut till föga.
22/10 Jag kan inte dyka upp hur tidigt som helst på Rådmansgatan, jag vet av erfarenhet att Gull-Marie vill ha kaffe och frukost i lugn och ro, det tar lite tid att vakna och komma igång. För att få tiden att gå satte jag mig en stund framför datorn med en kopp te och Trissan i knät. Den stunden på morgonen är "Storkattens" tid att vara social, hon hoppar upp självmant och pockar på att bli ompysslad genom att kliva omkring på tangentbord och armstödet jag har på skrivbordet. När jag jobbar under veckan har det inte blivit någon "Trissanstund" vilket jag och tydligen hon också saknat, spinnande stryker hon sig mot mig, det är svårt att skriva med en kelig katt framför sig. När hon tröttnat går hon och lägger sig i brevkorgen, där ligger hon ofta och har gjort sedan hon var liten, som synes har hon vuxit ur den men hon gör det bästa av situationen.
Jag dök upp på Rådmansgatan ungefär vid halv-tolvtiden med både "Lillkatt" och hundar, tyckte nästan synd om Milan när hans hem blir invaderat av en massa ouppfostrade djur en fridfull lördag, men han blev förtjust som ett barn i en godisbutik när jag satte lille Tjalle i hans knä. Att Elli var glad att träffa sitt lilla barn gick heller inte att ta miste på, Tjalle blev noga undersökt och rengjord både här och där av den ömma modern. Den lilla hittekatten har klart och tydligt två hem och känner sig lika uppskattad var den än är. Fler än en gång har jag tackat mig själv att jag tog hand om honom, det är nästan ofattbart att han bara för några veckor sedan fick plats i min handflata och inte ens kunde äta själv. Nu hoppar han på tvären med skjuten rygg över köksgolvet och lever rövare som vilken annan katt som helst, med det undantaget att han inte är vilken katt som helst... han är Tjalle med stort T. Gullis är lite impad av min nya layout och vill göra om sin sida, vi satt vid hennes dator och pillade på ett förslag åt henne. Tiden bara rann iväg så kotlettstek brändes vid och potatis kokade över på spisen nere i köket men maten smakade alldeles utmärkt ändå. Efter maten var det hundarnas tur att få lite uppmärksamhet, jag ville träna lite eftersom det varit lite dåligt av den varan den här veckan, bara en eftermiddag har jag kört lite lydnad vilket inte räcker till för en hoffepoff som varit van att få göra något varje dag tidigare. På klubben var det mentalbeskrivning så där kunde vi inte vara men skjutbanan var ledig och vi släppte ut tre hundar på grönbete. Jag provade lite halvhjärtat att träna lite med Alice men med storstövlar i den mossiga gräsmattan gick det inget vidare, varken Alice eller jag var på det rätta träningshumöret så det fick faktiskt bero. En liten runda i skogen fick räcka, hundarna rastade sig själva, några nävar godis utkastat på gräsmattan fick räcka som aktiviteter i dag.
Mycket mer blev det inte av mitt umgänge med goda vänner i dag, Erlandsson ringde och ville att jag skulle åka hem eftersom han kört och jobbat utan husnycklar och inte kom in hemma. Lite rumphugget att bara hastigt och lustigt lämna av Gull-Marie och Elli vid deras hus efter utevistelsen, i vanliga fall hade jag följt med in och fikat och pladdrat mer. Som det blev nu känner jag mig "blåst på konfekten" på något sätt, vi hade ju inte hunnit någonting och även fast jag varit där i tre timmar verkade det som jag nyss kommit. Snopet. I morgon får jag inte följa med på tävlingen i Halmstad, jag hoppas verkligen att dom klarar det och jag förväntar mig flera rapporter under dagen via telefon. Fan, det måste gå bra så dom kommer förbi den där jäkla tråkiga appellen. "Skärp dig nu Elli-Pelle, vi vet ju att du kan!"
21/10 Jag har inte uppdaterat dagboken sedan i söndags, det beror på att jag jobbat numera, inte mycket händer. Jag är fortfarande ganska trött när jag kommer hem, det tar tydligen lite tid att komma in i de nya dagsrutinerna. Rutiner och sysslor på jobbet är det inga problem med, jag har snabbt kommit in i uppgiften, faktiskt så pass bra att jag ska jobba utan handledare en vecka, jag är ju bara på praktik i två månader och då måste man ha en sådan. Min handledare heter PeO, han kastade in mig på djupt vatten redan första dagen och jag kan väl påstå att jag tack vare det klarar av det mesta så att jobba ensam nästa vecka kommer inte att vara några som helst problem. En positiv sak med det är att jag får betalt, riktig lön alltså, det är två år sedan jag fick det och det kommer väl till pass. Praktiken fortsätter sedan resterande fem veckor och därefter verkar det som om jag får en anställning på heltid, om jag accepterar den eller inte får vi se när den dagen kommer, vissa förändringar måste till. Jag trivs bra med arbetsuppgifterna och PeO, det är inte det som är felet utan en del miljörelaterade aspekter som måste behandlas. Min handläggare från AF kom och hälsade på i dag, jag hade faktiskt bett honom komma och se med sina egna ögon eftersom jag inte vill framstå som gnällig och inte verka vilja ha ett arbete över huvud taget. Så är inte fallet, jag vill gärna jobba men jag vill må bra där jag tillbringar mina dagar, det är inte mycket begärt. Nu verkar det i alla fall som om det kommer att lösa sig till det bästa för alla parter. Egentligen har jag inget mer att skriva om just nu, att jag skriver i dag över huvud taget är för att någon sida ska komma upp när man klickar på länken. Jag har flyttat gamla dagboken och gjort en ny här men inga större förändringar i själva bloggen kommer att ske, bilder och rapporter om dagen som varit som vanligt. I dag får ni dock nöja er med EFIT-uppdateringen i bildväg, dom kommer senare. |
Fisken hade jag tagit
fram tidigare i morse och nu var det dags att rensa ur den, vissa problem
hade jag med en "Storkatt" på bänken och en "Lillkatt" hängande i byxbenen,
men jag lyckades i alla fall.
det måste vi
lösa på något sätt.
Hundarna då? Fick de smaka på den goda laxöringen? Nej inte ett dugg, dom
var fullproppade av det som kanadagässen lämnat efter sig på fältet, kan
knappast tro att dom var hungriga.
