November-06

30/11
I maj, när Tapio formaterade min dator, glömde jag tyvärr spara alla mailadresser, de flesta kunde jag lägga tillbaka men den till Catherine, uppfödaren i Frankrike som köpte Abbe fick jag inte tag på. En räddande ängel hjälpte mig, Jennie som jag träffade på utställningen i Åstorp ordnade fram den åt mig. Tusen Tack Jennie, även tack till mellanhanden som gjorde det möjligt att höra av mig till Frankrike.

Jag skrev genast ett kort mail till Catherine och frågade hur den var med "Babben", han var så speciell för mig eftersom han blev kvar här längre än de andra valparna och jag har tänkt mycket på honom. I går kväll kom svaret från Frankrike, jag blev jätteglad. Catherine bifogade några bilder, inte av bästa kvalité men vad gör det när hon skriver och berättat att den lilla teddybjörnen vuxit upp och blivit en stor teddybjörn. Alla som kommer på besök blir störtförälskade i honom.

Lite suddig bild men man ser att han vuxit rejält.

Här är han tillsammans med sin "kennelsyster" Belissa, en tik från Catherines egen uppfödning som är född fem veckor före Abbe. Han ser välmående ut och verkar trivas med en jämngammal kompis, jag kan tänka mig att de lever rövare hela dagarna.

Så skojigt att höra från honom, jag fick nästan tårar i ögonen. Jag har tänkt på honom så mycket.

Inez framfart med murarstugans inventarier fortsätter i samma spår som de börjat. Det går inte att lämna någonting framme. Varje morgon, observera att jag säger varje morgon, måste jag leta reda på både det ena och det andra av mina klädespersedlar som inte befinner sig där jag lagt dom kvällen innan. Oftast är det strumpor och sockar som tar sig från stolen i sovrummet ända ut i lilla biabädden i hallen, ibland hittar jag dom inte, en strumpa har varit borta i fjorton dar och en raggsocka en vecka. Det kommer väl fram när jag storstädar ordentligt.

Det här är i alla fall min kökssax, den hittade jag i soffan i vardagsrummet i morse. Jag kan ju tala om att den är inte skön att använda längre. Tur för den lilla marodören att det inte var bästa sysaxen... men den är jag i och för sig väldigt rädd om, den gömmer jag till och med för Erlandsson.

Så mycket städat har det i ärlighetens namn inte blivit i dag, jag har i stället börjat med dynorna till barnmöblerna som lilla Livia ska få i julklapp. Lapptäckteknik ska det bli, min favoritfärg dessutom, jag är säker på att det uppskattas av båda föräldrarna. Bilder kommer när det är färdigt.

29/11
En tur in till stan i dag igen, det var dags att ta bort stygnen och därefter en visit hos arbetstrerapeut, mina hundar skulle få vara hos Gullis under tiden.

Innan besökte på vårdcentralen hjälpte Gullis mig att klippa klorna på "hönorna", jag har för tillfället lite svårt att hålla tassarna i ett stadigt grepp med vänsterhanden men med gemensamma krafter löste vi det lätt och smidigt. Skönt att man kan få hjälp med både det ena och det andra.

Besöket hos arbetsterapeuten tog lite längre tid än jag trott men gav verkligen utdelning. Hon var bekymrad över min högertumme men förklarade vad det var för fel... den är utsliten helt enkelt, tack vare det jobb jag haft som har inneburit mycket finmotorik. Dessutom visade röntgenplåtarna jag tagit i somras lindrig atros, inte underligt att det inte funkar som jag är van. För att jag skulle få det lite lättare i vardagen skickade hon med mig några hjälpmedel som jag kommer använda vid behov. Det kändes så skönt att få en förklaring och att få träffa en människa som tror på en när man berättar att man har värk, många gånger har jag känt mig som en kverulant och att läkare inte trott på det jag säger.

Lite senare än vanligt blev rastningen för hundarna men de tog de igen med råge när de fick springa lösa på tippen, full fart var det på dom alla fyra.

Här sitter "hönorna" och ser fina ut. Tyvärr blev det inte så mycket röj för hundarna, det kom folk som envisades med att gå bakom oss hela rundan så vi var tvungna att koppla dom. Ibland blir man lite irriterad över att inte kunna vara någonstans ifred. 

Helt omotiverat lägger jag in en bild på en rufsig "trolljänta" bara för att bilden blev så bra.

I morgon ska murarstugan fejas och städas, vi väntar besök ända från Gotland, det är Nova med matte och husse som tittar förbi. Det ska bli så roligt, Nova är den enda av "sverigevalparna" jag inte sett sedan hon hämtades vid åtta veckor... gissa om kameran kommer gå varm.

Till sist... hur jäkla lätt är det att uppdatera hemsidan eller jobba över huvud taget vid datorn när det är så här upptaget framför tangentbordet? Jag kan i alla fall inte putta bort henne, hon ser ju ut att må så jäkla bra. 

27/11
I dag skulle den röda forden besiktas så klockan nio var jag inne på Rådmansgatan, min hundar fick vara hos Gullis under tiden. Besiktningen var fort överstökad, bara två tvåor, skyltbelysningen bak och spindelleden vänster fram måste fixas. Jag blev glad att det inte var mer, den lilla lampan är lätt bytt och spindelleden visste Erlandsson redan om och nya grejor ligger på hans verkstad och väntar på att sättas in. Skönt, nu kommer "finforden" att tuffa på ett år till.

Det var så fint väder på förmiddagen så Gullis och jag planerade att åka till Ringsegård efter att vi tränat men sedan vi ätit middag mulnade det på. Det blev inget havsbesök, hundarna fick nöja sig med att röja på appellplanen efter träningen.

Inez är på Alice hela tiden, i dag blev sothönan riktigt förbannad och rev i rejält åt sin unge. Alice ville vara ifred och skrota för sig själv.

Då duger det lilla lejonet att leka med, något Sanni uppskattar väldeliga. I dag var gjorde hon mot Inez precis som Inez gör mot Alice. Retas!

Inez kan behöva den behandlingen, hon kan gott få känna på hur det är. Det var riktigt roligt att se hur Sanni tuffat till sig.

Skithönan blir exakt som sin mor... sur som ättika om hon kommer i underläge. Det lilla lejonet drar sig förvånat tillbaka "Va, blir du sur? Det var ju bara på skoj!" Inez är däremot inte så långsint som sin matte så hon glömmer strax sin ilska och de är i nästa stund bästa vänner igen.

Hur träningen gick skriver jag inget om i dag men jag vill i alla fall nämna här att det kändes så jättebra med Alice´s träning. Gull-Marie filmade alla moment och förhoppningsvis kommer de inom det snaraset in på filmsidan i stället.

26/11
Även fast man inte har lust att uppdatera varje dag så har vi inte varit så inaktiva som man kanske tror. I går hade vi besök av Atlas, hans matte ville jag skulle visa henne hur man spårar och i ösregn fick mina två hönor var sitt spår och Atlas fick faktiskt fyra stycken lite kortare. Han hade svårt i början men när väl polletten trillat ner och han begrep vad som väntades av honom gick det riktigt bra. Nu ska Hanna träna lite och sedan komma tillbaka hit för att få tips om hur hon ska gå vidare. Inga bilder blev tagna... jag vet inte om kameran är vattensäker.

I dag bestämde jag med Gullis att vi skulle träffas halvvägs mellan stan och Gällsås för rastning av hundarna. Vårt ställe kallar vi "Sibbarp", det heter närmaste byn och vi har varit där mycket med våra hundar. Det finns många vägar att gå och i dag testade vi om kohagen var ledig.

Det var den, här rusar två hönor genom den fina skogen man måste igenom för att ta sig till kohagen.

Elli spejar ut över hagen, här var det länge sedan hon var och det är massor som ska tas in både genom näsa och ögon. Sanni struntar i omgivningen, hon har aldrig varit just här tidigare men hon spejar hellre efter de svarta som far i skogen.

Sanni hittar en trevlig pinne som hon försöker fresta de andra med, hon vill bli jagad. Ingen nappar, de har fullt upp med andra viktiga uppgifter.

Ett nerfallet träd blir fin bakgrund, alla fyra satt först och poserade men det är svårt att få en bild när de ser hyfsade ut allihopa. Lejonen ligger fint sedan mina fått flytta på sig.

Hönorna ligger still åt andra hållet med mörka skogen bakom ryggarna.

Det rycker i hundkropparna och de sitter alla spänt och väntar, jag har tömt min treatbag över ett stort område, de får inte röra sig förrän det förlösande ordet "Leta!" kommer. De tycker nog att de får vänta länge... både Gullis och jag pular med kamerorna så till sist bestämmer sig den äldsta, men därmed icke den klokaste, för att resa sig.

Det var en skön tur tyckte både hundarna och jag, för första gången på flera dagar har det inte regnat, hundarna delar nu soffan i vardagsrummet och matten ska sätta sig i fåtöljen. Erlandsson tycker att jag ska göra en äppelpaj... vem vet, det kanske blir en sådan.

23/11
I morse hade jag klockan på ringning igen, jag ville beställa tid för borttagning av stygnen, i papperen står det att det ska göras efter tio dagar och det är på lördag. Fredagen skulle passa ypperligt tyckte jag så slapp jag paketet runt handen över helgen. Telefontiden var mellan åtta och nio och jag kom efter många försök fram till den jag ville prata med men se det gick inte att ta bort stygnen i morgon... ända tills på onsdag får jag vänta. Suck! 

När jag rastat mina hundar for jag in till stan, Gull-Marie skulle ha folk hemma på begravningsfika och flera av dom var hundrädda och i stället för att förpassa lejonen till trädgården hela eftermiddagen i regnet skulle dom få vara med mig i murarstugan. Som vanligt blir man överfallen när man kliver in på Rådmansgatan men det är bara kärvänlighet och att strax hoppa in i den röda forden i stället för den blå var inga problem för något av lejonen.

Att koppla av är något båda lejonen klarar, hemma hos mig har de ju varit förut flera gånger, Sanni har tagit mina hundars favoritplats framför dörren, man ser henne kika fram. Elli parkerade sig som vanligt... mitt i vägen, man får kliva över henne om man ska ut i hallen för hon flyttar sig icke. Tjalle sitter på bordet och begrundar situationen, han är inte alls rädd för lejonen, kanske känner han släktskapet. 

Att gå ut med alla fyra på en gång hade jag inte en tanke på, visserligen är lejonen som änglar när de går i koppel men jag litade inte på mina draghönor och min inpackade vänsterhand, därför tog jag småflickorna först ut på fältet för röj. Det var en helt annorlunda lek än när Alice är med, Inez var inte fullt så flåig och tuff och Sanni var lycklig över Inez fulla uppmärksamhet.

Ibland kastade hon dock ett öga mot murarstugan för att se om matte och Elli verkligen inte var med...

Fast hon saknade dom inte värre än att hon kunde göra det vi gick ut för.

Och sen var det bara skojigt igen, bortglömda är både lejonsyster och saknad matte.

När det var dags för de vuxna hundarna att rastas förpassades de yngre till bilen, jag vet vad Inez kan hitta på när ingen ser och att ha en bundsförvant i närheten är kanske att utmana ödet lite väl mycket. Bäst att ta det säkra före det osäkra.

Jag hann inte mer än komma till fältet så kör bonden ut med en traktor med släp, i nästa stund stinker det något förfärligt eftersom han öppnade kranarna till tanken på släpet och börjar svemgödsla fältet. Förföriska dofter för hundar som gillar att rulla sig i skit.

Vi fick hålla oss på Klas fält i stället och det räckte gott och väl, Alice verkade njuta över att det var bara hon och Elli igen... precis som i gamla tider. Lite fick hon igång Elli och de lekte en stund men så drog de sig mot gödseldoften...

... fast det här är duktiga flickor som kommer när man ropar. 

Det har gått så bra att ha alla fyra hundarna i stugan, de har inte röjt ett endaste dugg, de har legat så fint och lugnt, jag har nästan inte märkt av dom.

Men det var två oerhört glada lejon som praktiskt taget överföll sin matte när hon kom för att hämta dom... Borta bra men hemma bäst, säger både Elli och Sanni.

22/11
Det har varit en jättehärlig dag i dag, solen har varit framme och promenaden över fälten var extra lång. Hundarna rasade och jag hade tänkt mig ner till Ätran men där var fortfarande upptaget av kossor, jag hade filmkameran med och filmade, vi får se om jag klipper ihop en snutt och lägger ut på filmsidan.

Jag tog hand om levern jag kokade i går och sa jag att det luktade illa då så var det inget emot hur det doftade i dag när jag hade delat den i småbitar och torkade den lite i ugnen. Aromen blev inte mindre av att jag hade ugnsluckan på glänt för att det skulle gå lite snabbare.

"Vadå luktar illa?" säger Alice. "Jag tycker det luktar alldeles förträffligt! Är dom inte klara snart?"

Annars har inget hänt utöver det vanliga i murarstugan, tvättmaskinen har surrat och matten har tagit det lugnt mellan turerna till torkrummet... nya korsord kom ju i brevlådan. 

21/11
Regn, regn och åter regn. Jag gillar hösten mycket mer än sommaren men det behöver väl för tusan inte regna hela dagarna, promenader och andra aktiviteter blir så tråkiga.

I dag skulle Gullis dona och greja hemma så hon ville inte ha besök, jag bestämde mig för att fara till Morgan och Eva-Britta i Läjet. Jag har lovat Morgan att lära honom lite hur man hanterar FrontPage och det var som sagt perfekt "innesittarväder".

Läjet ligger grått och kallt i blåsten, de söta små båthusen ser inte alls lika trivsamma ut nu som på sommaren men de har ändå sin tjusning.

Efter ungefär tre timmar beslöt Morgan och jag oss för att det fick räcka för den här gången, det kan bli lite för mycket att banka in alltihopa i skallen på en gång. Jag hann i alla fall visa hur man gör en index-sida med en länkad menyrad. Lite läxa fick han faktiskt, han ska göra en html-sida och länka den rätt, lägga in bilder och text på den. Det klarar han säkert om han får sitta och pula ifred utan mig som hänger över honom. Snart klarar han säkert av att sköta sin hemsida själv.

När jag skulle fara hem kastade jag ett öga ut över den vidunderliga utsikten över havet, en lustig fågel satt på en sten och flaxade med vingarna. Jag är ingen expert på fåglar men jag är helt övertygad om att en sådan här har jag aldrig sett.

Flera andra sjöfåglar simmade runt stenen, kanske det är en hane som håller koll på honan som simmar i förgrunden. Hillevi, vad är det för fågel? Du är den enda jag kan tänka mig som har svaret.

För tillfället luktar det vansinnigt illa i murarköket men det har sin förklaring. I går när Erlandsson kom hem från jobbet hade han med sig en halv gris och en halv oxe. Ja, dom var döa och styckade men det tog en jäkla tid att packa allt i plastpåsar och ställa i ordning men nu har vi mat så vi klarar oss ett tag i alla fall.    Med sig hade han också en hel grislever, för mig oätlig föda men icke för hundarna. Den ligger nu i en gryta på spisen och puttrar och stinker allrasomvärst. I morgon ska den bli "lagoma" små godbitar och torkas i ugnen... perfekt belöningsgodis när man tränar. Mycket kommer det att bli men hälften ska jag ge bort till mina favoritlejons matte så hon också har.

18/11 (Uppdaterat 19/11)
Klockan ringde halv sex i morse, jag hade bara sovit ett par timmar men jag ville åka tidigt i alla fall för att få en bra plats och ta det lugnt med mina hundar innan vi skulle in i ringen. Matsäck packades, hundar rastades och så bar det iväg... hur lång tid körningen skulle ta visste jag inte och jag var lite osäker på att hitta vägen.

Jag var på plats nästan en hel timme innan det skulle börja i ringarna och fick en perfekt plats vid väggen intill ringen, jag "boade in" mig och var utomordentligt nöjd med min perfekta placering. Mina flickor fick sitta i bilen ett tag, de hade det bättre där än i ridhuset, det var lagom väder ute och de trivs i bilen. Jag tog mig en fika och rastade sedan en hund i taget ordentligt innan dom placerades i var sin bur vid ringen. Jag har införskaffat lättviktsburar till ett utomordentligt bra pris på GE-KÅ´s, tillräckligt stora för en hovawarttik kostade bara runt 350:-/st. Inez invigde sin i Halmstad och kopplade av genast, för Alice var det premiär med just den här buren så hon protesterade lite först men fann sig snart i situationen. Naturligtvis fick de komma ut och röra på sig emellanåt och vatten fick de också, det gick absolut ingen nöd på dom.

Jag var lite orolig om jag skulle kunna ställa mina hundar eftersom jag fått ett mail ganska sent kvällen innan, att min "handler" inte skulle komma. Lite tråkigt och jag var ganska besviken på henne men förstod hennes situation, vi har nu efteråt pratat igenom saken och "no hard feelings". Jag visste att Hanna och Magnus skulle ställa Ares, Hanna är duktig och hon lovade hjälpa mig om det behövdes.

Först av "mina" hundar var det Ares som skulle in, han hade ingen lust alls i dag att visa upp sig utan busade och skuttade hela tiden de rörde på sig men hanteringen och själva stillaståendet gick fint. Den andra juniorhanen betedde sig exakt likadant, de är i trotsåldern och försöker ta överhand just nu. Ares fick i alla fall ett HP och vann sin klass, han fick inte gå vidare till konkurrens om bästa hane men mycket nöjd ändå läste jag hans fina kritik.

Sen blev det en ganska lång väntan igen och många hundar åkte ut med blåa band och domaren var mycket snål med CK:na och gav de flesta bara släta ettor. Hon var helt klart hård och hade en bestämd uppfattning hur hon ville att hoffen skulle se ut.

När det så var dags för juniortikarna hade jag bestämt mig för att prova ställa själv, jag hade märkt att om jag höll kopplet med lill- ring- och långfingret fungerade det utan att smärta i handleden. Inez skötte sig perfekt, hon sprang så fint och ställde upp sig mycket bra, att visa tänderna och låta sig bli klämd överallt var heller inga problem.

Kritik:
10 månaders tik med utmärka proportioner och linjer. feminint uttrycksfullt huvud med mörka välformade ögon. Bra bett, utmärkt hals, manke och rygg. Behöver utvecklas mer i kroppens alla detaljer. Utmärkt benstomme, utmärkta vinklar och rörelser. Stark pigmentering, skulle ha renare tecken.
Jag är jättenöjd med den bedömningen och resultatet blev en slät etta och andra bästa juniortik.

Så var det då äntligen Alice tur, vi var två tikar i bruksklass och naturligtvis ville vi båda ha certet men vi skulle lika gärna kunna åka ut med blåa band som brukshanarna gjorde. Alice är en pärla i uställningsringen, hon sköter sig perfekt och låter sig hanteras utan problem.

Kritik:
Tilltalande tik med utmärkta proportioner. Feminint uttrycksfullt huvud med bra parallellitet. Väl ansatta öron, utmärkt hals och manke. Aningen fallande kors, välutvecklad med utmärkt bröstkorg, benstomme, lårvidd och vinklar. Utmärkta rörelser från alla håll.

Den kritiken tycker jag inte var fy skam och domaren tilldelade både mig och Jennie ett CK för vidare konkurrens. Att det var Jennie som fick certet gjorde mig ingenting, naturligtvis hade jag gärna fått det men hennes tik är mycket söt.

När det var dags för konkurrensen visade det sig att bara tre tikar av sjutton fått CK, det visar verkligen att det var en "petig" domare som inte släppte igenom vad som helst, ingen öppenklasstik eller championtik hade gått vidare. Alice slutade på tredje plats men jag är oerhört stolt ändå att hamnat just där i den höga konkurrensen. Jennie med sin Demi blev bästa tik och slutade sedan med en BIM-rosett. Stort grattis!

På vägen hem satt jag och funderade på domarens kommentar hon gett när hon frågade mig hur gammal Alice var. När jag svarade fem år sa hon till Alice: "Så länge din matte jobbat med dig!" Jag tyckte det var lite fräckt och tog det nästan som en förolämpning men bet ihop och teg. Alice har varit färdig att ställas ut i bruksklass i två år, hon kom till mig helt ohanterlig när hon var ett år och så har hon dessutom haft två valpkullar. Jag har helt enkelt inte prioriterat utställning, hon har bara ställts tre gånger tidigare, en gång när hon var en pesig outvecklad juniortik. En gång i öppen klass för över två år sedan, på en stor nationell utställning med ordentlig konkurrens... där blev hon BIM. Första gången i bruksklass tog hon sitt första cert och blev BIR och så nu dagens resultat. Jag har helt klart en fin tik och att det tagit sin tid att komma dit vi nu är har sina förklaringar... men det är som sagt inget man står och förklarar för en domare i ringen.

Något annat som gladde mig var att ett par människor kom fram och talade om för mig hur bra dom tycker min kull är och ser ut, framförallt de blonda, (sug åt er nu Hillevi, Tapio och AnneLie). Personerna i fråga har följt min kull på hemsidan och sett bilder, att de sedan helt spontant kommer de fram och ger det berömmet, sådant värmer väldeliga. Tack ska ni ha!

Dagen avslutades naturligtvis med firande hemma, hundarna fick var sitt inhandlat grisöra, matten och hussen käkade SIA-glass ut de höga "godglasen" och den här karamellen ska jag suga på länge.

Jag hade ingen kamera med mig till Åstorp men John och Jennie har skickat bilder som de tog, av förklarliga skäl är de inte av bästa kvalité eftersom utställningen var i ett ridhus med dåliga ljusförhållanden. Tack Jennie och John!

17/11
Det har varit en lugn dag i murarstugan, hundarna har endast fått de allra nödvändigaste promenaderna. En i taget har jag gått med eftersom jag för tillfället inte kan hålla båda på en gång, inte helt fel motionsmässigt för matten som behöver röra på sig.

De vardagliga sysslorna går att utföra, om än långsammare och taffligare än brukligt. Man är faktiskt oerhört handikappad med bara en fungerande hand, om det är höger eller vänster som är obrukbar verkar inte spela någon roll, jag använder vänster lika mycket som höger. I går fick Gull-Marie skära köttet åt mig när jag skulle äta, alldeles som åt en liten barnunge... i dag klarade jag mig själv, blodpudding behövs inga större krafter att få i munsbitar.

I basturummet står nu en liten fin barnmöbel. Jag beställde en soffa av Morgan, och på eget bevåg snickrade han även ihop två stolar och ett bord som passar till. Se bara så fint! Hela möblemanget ska Erlandssons barnbarn Livia få i julklapp, jag ska bara sy några dynor att lägga på, det får nog bli i lapptäcksmönster.

Det var nästan så jag skämdes när Morgan kom med möblerna... han ville inte ha fem öre i betalning utan gav mig dom som tack för att jag hjälpt dom med hemsidan. Vete tusan om jag vågar be honom bygga en voljär åt ruggugglorna framåt våren... fast det har han redan i och för sig lovat. Otroligt tacksam och glad är jag, hur som helst, jag hoppas verkligen att han märkte hur nöjd och belåten jag var. Han fick en kram som tack och jag hoppas inte Eva-Britta tar illa upp över att jag tog mig den friheten, att klämma på andras karlar brukar inte vara populärt.

16/11
Gullis kom ut i dag, hon skulle hämta lamm hos min granne Vivi, Vivi slaktade i måndags och Gullis hade beställt kött av henne. Milan och Gullis är mycket förtjusta i lammkött så de bestämde redan förra året att de skulle handla av Vivi.

Jag lagade som vanligt middag när Gullis kom, inte utan besvär med den inpackade smärtande handen, men gott blev det i alla fall. Viss hjälp var jag tvungen att be Gull-Marie om, lite tafflig känner jag mig allt.

Efter maten for vi upp i skogen för en promenad med hundarna. Bandaget var så tjockt att jag fick lov att pressa det genom ärmlinningen och vantar kan man ju bara glömma att försöka ta på sig.

Lite som en paparazzi känner jag mig när jag har både film- och systemkameran med mig, men det går bra att ha en på var axel. Jag ska nog köpa mig en ryggsäck att ha båda i, det blir nog lite smidigare.

Hundarna struntar i hur mycket jag har att bära på eller om jag har ont i en hand eller inte... de ska ha godis ändå, den utdelas i turordning. Äldst först och yngst sist. Eftersom Alice sväljer sin hel försökte hon sno Sannis som fick sin sist men matten visade att så får man minsann inte göra.

Gull-Marie stånkade och stönade i uppförsbackarna men hon gladde sig åt bokskogen vi kom fram till, där satte vi oss på var sin "röksten" och tog en paus. Rumporna blev lite blöta men det spelar igen roll, vi var i alla fall torrare än hundarna som for hit och dit. De hade knappt tid att sitta stilla för fotografering.

Hemma igen fikade vi i vanlig ordning sedan lejonen fått mat. Tjalle är snabbare än blixten när man tar hundarnas matskålar och fyller på dom, kvickt roffar han åt sig några torrpullor och smaskar i sig. Efteråt ligger han kvar på arbetsbänken och jäser, nu när kattlådan kommit fram går han inte ut men matten är elak... hon slänger ut honom ibland.

Sedan vi varit uppe hos Vivi och hämtat lammen for Gull-Marie hem och jag satte mig vid datorn och lekte Ingmar Bergman, en ny film ligger nu på filmsidan. Inte så intressant kanske men det var roligt att leka med effekterna och lära sig redigering av filmsnuttarna jag tagit.

15/11
Ja, så var den färdigopererad, den andra handleden. Det gick hur smidigt som helst, jag var hemma igen redan halv elva i förmiddags, själva operationen var inget jag gruvade mig för däremot får jag panik när bedövningssprutan ska sättas. Jag hade samma läkare som förra gången och han var så försiktig och väldigt förstående... himla trevlig grabbhalva förresten.

Hundarna hade varit hemma själva de timmarna jag varit på vårdcentralen och de blev väldigt glada när jag kom hem. En snabb tur på fältet bjöd jag dom på, bedövningen skulle snart släppa och jag ville låta dom rasa innan "det onda" satte fart och jag inte skulle kunna hålla båda samtidigt. I morgon blir det till att ta dom en och en igen, klarar absolut inte båda med bara högerhanden, allra helst som krafterna ännu inte är helt tillbaka efter operationen i somras.

Eftermiddagen har varit lugn... väldigt lugn. Lantbrevbäraren hade med sig Allers med vidhängande korsordsbilaga, utomordentligt lägligt. Till min stora glädje hade veckans nummer ett av de otroligt roliga jättesudokuna. I like! A lot! 

14/11
Ett besök på arbetsförmedlingen tvingade mig att göra en resa till stan i dag, efter det besöket for jag till Stefans firma och bytte bil. Erlandsson ska äntligen se till att min blir iordninggjord inför besiktning. Verkligen behövligt, det visade sig att även däcken behövde bytas, de var alldeles blankslitna, här och var tittade canvasen fram. Jag har haft en otrolig tur att det inte är så mycket poliser i farten i den här kommunen.

Naturligtvis åkte jag till Rådmansgatan när jag ändå var i stan, på spisen stod soppan, jag nämnt tidigare i den här bloggen, och puttrade. Jättegott! Efter middagen blev det en tur till klubben för träning och hur den gick vet ni vid det här laget var ni kan läsa om den.

När träningen var avklarad fick "flickorna" leka på appellplanen som belöning. Tvärs över den stora gräsmattan är en liten svacka, det blev sedan planen grävdes upp och  dränerades, det lilla diket fylls alltid med vatten när det regnat, något som Sanni uppskattar mycket. En typisk bild av "Tokan" är det här, måste jag säga.

Fast "hönorna" är inte sämre dom.

Bengt kom med sina terrierpojkar och släppte ihop dom med våra flickor. Salle var mycket intresserad av Alice´s bakdel, månne han kommer ihåg att hon luktade så gott förra året. Det var han som fick agera "dags-att-åka-till-Tysklandbarometer", när Alice inte fräste ifrån utan vackert ställde upp sig var det bara att packa bilen och fara. Salles husse fick en överraskning för besväret, när vi kom hem... en flaska whiskey inhandlad på färjan. Tro han delade den med Salle? Det var ju han som hade gjort jobbet.

Eftermiddagen har jag stökat undan lite här hemma, jag ska operera vänster handled i morgon och kommer bli lite handikappad ett tag igen. Bäst att ha det värsta gjort så jag slipper böka för mycket strax efter operationen. Utställningen på lördag blir nog svår för mig att klara av men jag har garderat mig... handler finns om jag behöver. Sen om mina hundar vill springa med någon annan var en helt annan sak, vi får se hur det går.

9/11
Det har inte blivit uppdaterat på några dagar, jag har inte haft lust och tröttheten sitter fortfarande i trots att levaxindosen ökats ännu mer, när ska jag få känna mig som en normal människa egentligen?

I måndags åkte jag iväg till Vessigebro, där finns vår postutdelning, jag var tvungen att hämta ut böcker jag beställt och på samma gång löste jag ut lydnadsdiplomet. Sist jag var på Ge-Kå´s skaffade jag ramar till både det och tjänstehundscertifikatet, naturligtvis ska de upp på väggen båda två. Mest stolt är jag över lydnadsdiplomet, det är mitt första, tjänstetecken har jag två sedan förut, både Spencer och Zsa-Zsa hade klarat det så jag är inte lika mallig över det. Jag siktar naturligtvis på att få ett LP II också, men det lär nog ta sin lilla tid.

Även om jag varit trött så har jag inte varit overksam, bokföringen och momsrapporten är redan gjord, en hel vecka i förväg. Lika bra att ta hand om det så det blir gjort, jag tänkte ju inte fara in till stan i början på veckan i alla fall eftersom Gullis varit upptagen med annat. Skönt att ha det gjort.

Jag tror att mina katter hatar mig just nu. I går såg jag ett torkat risgryn i baken på Trissan... mask! Det är inte konstigt, hon fångar och käkar säkert en hel del sork och småmöss ute på fälten och mask i magen kommer som ett brev på posten. Maskmedel har jag kvar sedan valparna var små så det är bara att spruta in vilket inte alls uppskattas. Jag har inte sett någon mask på Tjalle men han åker med på samma resa, bättre att förekomma än att förekommas.

I morse frågade jag Gullis på chatten om hon ville komma ut och spåra, det var kanonväder, solen sken och inget regn i dag. Först hade hon inte lust och jag tänkte gå ut och spåra själv men innan jag hann iväg ändrade hon sig så jag åkte upp till fälten och lade tre spår. Två lägrespår och ett appellspår åt Inez, vem som skulle få vilket lägrespår spelade ingen roll, de var praktiskt taget likadana med två spetsvinklar.

När Gullis kom fick hon lägga Sannis spår själv och under tiden det låg till sig rastade vi hundarna lite kort på det femte fältet, det är tur att det finns gott om utrymme. Hur spåren gick kan ni läsa i hundarnas träningsdagböcker.

När vi spårat klart for vi hem till murarstugan, Gullis löste korsord och jag fixade middag. Hundarna var nog mycket nöjda, de låg allihopa och sov i köket, till och med Sanni och Inez var så nöjda att de lät varandra vara ifred, det hör inte till vanligheterna.

Efter middagen for vi bortåt vägen, mellan kyrkan och brädgården i byn ligger en fotbollsplan, där tänkte vi träna lite lydnad. Det är inte ofta vi kör både spår och lydnad samma dag och jag ville se hur Alice orkar, när vi tävlade lägre var hon ju alldeles slut när det var dags för lydnaden.

När vi kom fram till fotbollsplanen stod en bil parkerad och två karlar höll på att lossa armeringsjärn från en släpkärra, jag gick fram och frågade om det var dom som hade hand om planen. Det var det och när jag hörde mig för om det gick bra att träna hundarna här sa de att det var helt ok. Planen verkade nyss vara skrapad och den sköts nog om ordentligt även fast jag aldrig sett någon använda den att spela fotboll på. Att ha så här nära till en appellplan är ju jättebra, både Gullis och jag såg noga till att inte lämna fimpar eller något efter oss, bäst att sköta sig så vi kan komma tillbaka. Hur träningen gick står naturligtvis också i träningsdagböckerna.

Vi höll inte på så länge, vi testade bara alla fyra lite och de brydde sig inte alls om att de var på ett nytt ställe eller att det var grusplan, jättenyttiga förändringar i träningen. Avslutningsvis tömde vi fickorna på belöningsgodis över en liten yta så de fick leta och därefter for Gullis och jag åt var sitt håll.

Mina hundar är mycket nöjda med dagen, det känns även skönt för "hönsmatten"  att kunnat kompensera några inaktiva dagar.

4/11
Sent i säng i går men tidigt uppe i morse i alla fall, inte fullt så tidigt som jag tänkt visade det sig. Jag satt med frukost i godan ro, trodde klockan var halv sex och jag hade bestämt mig för att köra till Oskarsström vid sjutiden. Nästa gång jag kastade en blick på klockan var hon kvart i sju och jag hade inte ens fått på mig kläderna, jag hade tittat en hel timme fel på klockan... tiden jag trodde jag hade över hade gått åt till att sätta väckaruret på återuppringning. Så är det när man inte kan sova på nätterna.

Det verkade bli fint väder, termometern visade bara minus noll komma någonting och det började ljusna när jag for iväg. Säkerligen väckte jag hela byn med det trasiga avgasröret när jag gasade på, hoppas Erlandsson har tid att fixa till det snart.

Det var tio tävlande i dag och jag drog nummer nio, så är det jämt, antingen först eller sist, det finns tydligen inget lagom eller mittemellan, vad gäller mig.

Platsliggning med alla tio hundarna på samma gång i en lång rad, jag vet att Alice ligger bra så jag var inte orolig... i alla fall inte förrän hunden bredvid reser sig och går fram till henne. Alice vänder demonstrativt huvudet åt andra hållet och bryr sig inte alls om hanen som nosade på henne. Så stolt jag blev. Det måste ha varit svårt för henne för på hennes andra sida låg nummer tio och rullade mysigt i snön. Riktigt duktig var min sothöna i det tillfället, dagen var räddad... nu fick faktiskt vad som helst hända.

När jag skulle in på planen var Alice pigg och alert, jag hade kört upp henne innan och visat att nu är det allvar... men det hjälpte föga. Linförigheten och fria följet var uruselt, hon släppte ibland och hade stora bekymmer med folket som stod utanför planen och tittade på. Knepigt, det brukar hon inte ha, betygen i de båda momenten gav bara 6,5 poäng vardera... mer hade vi heller inte gjort rätt för så det säger jag ingenting om. Sen var det som om Alice tände till och kom igång, läggandet som vi tragglat så inihelvete fick vi faktiskt en nia på, likaså inkallningen. Ställandet under gång med militärkommando från matten gav 8,5 poäng och hoppet en tia. Riktigt nöjd med avslutningen var jag faktiskt.

Vid prisutdelningen ropade dom upp mitt namn först... jag hade vunnit! Det trodde jag absolut inte, jag trodde inte ens att vi skulle få ett första pris men vi hade skrapat ihop 169 poäng och ingen annan hade fått mer. Helt otroligt, 169 poäng är ingenting man räknar att vinna klassen med. En pokal, (en liten rackare måste jag säga), ett hundtäcke och en tavla, (med helt fel text), fick vi i pris. Förstapristagarna fick också ett års hundförsäkring på Folksam men det gav jag bort till Gullis, hon vann det i fjol och hade en massa bök när hon skulle byta bolag, så det bryr jag mig inte om. För Gull-Marie är det ju bara att fortsätta med den hon redan har.

När Gullis tävlat klart och hennes prisutdelning var färdig for vi hemåt, Gullis följde med ända till Gällsås där vi släppte hundarna på fältet för att de skulle få rastas. Mycket spring i benen hade de efter att få sitta i bilen så länge. Vi parkerade vid spårfälten och hundarna visade verkligen sin glädje över att träffas lösa, snart nog försvann de in i den lilla skogsdungen, Gull-Marie och jag brydde oss inte så mycket, de hade ju varit där inne massor av gånger tidigare och pölarna där inne var det rent vatten i.

Vi tyckte att de dröjde länge innan de dök fram mot fältet igen så vi ropade flera gånger utan att de kom, vi hörde dom inte heller inifrån skogsdungen, de brukar böka och plaska rejält när de har tillfälle. Efter många om om men kom Inez utspringande ur skogen... lerig över hela bakdelen långt upp på ryggen. Nu blev jag lite orolig... hon skulle inte komma till mig före Alice om Elli och Sanni var med. När jag tittar närmare på henne ser det ut som hon hamnat med bakdelen i ett riktigt kärr, tydligen har de dragit sig ända in i mossen. Gullis och jag får samma tanke... tänk om hundarna hamnat i mossen och inte kan ta sig upp, vi bestämmer oss för att gå in och se efter.

Efter ett litet tag kommer Alice, hon är lerig från topp till tå, hon har helt klart varit i hela hon i mossen och säkerligen jobbat hårt för att komma upp... men var fanns Elli och Sanni? Nu börjar både Gullis och jag bli rädda, jag binder upp mina hundar i skogen och vi drar oss mot mossen men vi hittar inga lejon, vi beslutar oss för att sätta in mina lerhönor i bilen och köra runt till andra sidan för att se om vi ser lejonen där.

Alldeles innan vi kommer fram till bilarna ser jag Elli och Sanni komma ut ur skogsdungen, de springer mot murarstugan men när Gullis visslar vänder de upp mot bilarna. Så jäkla skönt att de kom fram, helt rena var de också de hade inte åkt ner i mossen som mina odjur. Lättnaden var stor, fasansfulla bilder på två kämpande leonbergers fruktlösa försök att ta sig upp ur kärret hade svischat förbi i mitt huvud. Tänk om de fastnat och inte kom upp utan bara sjunkit djupare och djupare i gyttjan i sina försök att komma upp. Usch och fy, hemska tanke!

Alice och Inez stank något vedervärdigt och jag var tvungen att spola av det värsta med trädgårdsslangen innan de fick komma in och väl inne fick de vackert hålla sig i hallen tills jag duschat dom ordentligt. Elli däckade på köksgolvet, hon var alldeles slut, tydligen hade hon jagat något djur långt bort med lilla Sanni hack i häl. Det dröjde inte länge förrän två lejon snarkade högt på köksgolvet, Gullis och jag fick äta middag i lugn och ro.

När Gull-Mari åkt hem var jag tvungen att ta hand om mina skitiga hundar och det var rena gyttjan som rann av dom när jag duschade dom. Stackars Alice hade nog jobbat hårt för att komma upp och jag har aldrig sett en så skitig hund, en hel flaska shampo gick det åt för att få henne ren och det tog en jäkla tid. Inez var dyig bara på bakdelen men fullt tillräckligt, tack och lov stod de, om än motvilligt, stilla och duktigt i badrummet. Det tog en jäkla tid, strålen och trycket i vår dusch är inte av bästa sort.

Här ligger hon så äntligen, blöt och eländig med tuggbenet hon gjort rätt för i dag. Det dröjer länge innan vi låter dom gå in i den skogsdungen igen.

Inez är lika blöt hon och har tagit plats i den stora biabädden i vardagsrummet, att bli spolad med trädgårdsslangen var något hon absolut inte uppskattade.

Inget ont som inte har något gott med sig... jag har ett nyskurat badrum, det var jag tvungen att göra eftersom det var lera över hela golvet och det stänkte långt upp på väggarna, plus att hundarna är rena... de skulle ju ändå fått bada innan utställningen i Åstorp, inte förrän nästa vecka visserligen men nu har vi det gjort. Nu är det bara matten som behöver en dusch också, svettigt som tusan har det varit och jag är nästan lika dyig på armarna och säkert i ansiktet också som hundarna var men jag får vänta ett tag... varmvatten har tagit slut.

3/11
Varje kväll framför tv:n sitter jag och stickar, dels för att ha något för händerna och dels för att det snart är jul. Sticket har jag i en korg bredvid min fåtölj men innan jag går och lägger mig ställer jag nogsamt undan den, vis av erfarenhet. Inez har ett flertal gånger tuggat sönder strumparbetet jag hållit på med tidigare.

I går kväll glömde jag ställa undan korgen, jag märkte i morse att den stod kvar på golvet. Hör och häpna... den var orörd! Det hade inte varit roligt om två nästan färdiga barntröjor varit upprepade. Att det låg två ytterkrukor i soffan bekom mig inte ett endaste dugg i det här läget, Inez vill inte att dom ska stå i fönstret så hon drar ner dom i soffan. Själva plantorna har för länge sedan förpassats till komposten.

I dag var jag tvungen att fara in till stan, trasigt avgasrör eller inte, hundmaten börjar sina och den vill jag handla hos våra "pojkar". När jag ändå gjort stadsresan var det lika bra att passa på och träna hundarna. Hur det gick kan ni som vanligt läsa i deras respektive dagböcker.

Innan vi åkte till klubben för träning åt vi middag, Milan hade lagat den. Han är ju från Kroatien och har lite annan matkultur med sig hit från sitt hemland. Något jag gärna smakar på, hans potatissallad har jag lärt mig att göra själv och det gör jag ofta, lika så vanlig sallad med grönsaker.

Två andra rätter han brukar göra är en slags soppa som är jättegod och surkål. Surkålen är så jäkla god att man kan äta tills man spricker. Milan lagar inte surkål så ofta eftersom det tar ganska lång tid att laga till men i dag stod det på bordet vid middagstid. Mumma!

En stor gryta hade han lagat och det blev massor över, jag var så fräck att jag frågade om jag fick ta hem ett smakprov till Erlandsson. Gillar han det lagar jag gärna i ordning det till honom men det vore tråkigt om jag gjort mig besväret och att det sedan inte faller honom på läppen. Vill inte Stefan ha den här portionen äter jag gärna upp den själv. Milan är duktig att laga mat och jag smakar gärna på hans "konstigheter" men kokt torsk med olja tänker jag inte äta.

2/11
Fortfarande kallt ute men tack och lov ingen blåst, termometern visade åtta minusgrader och solen sken så fint. Placerade hundarna i bilen för att åka en sväng upp i skogen för rastning i dag, det behövs lite omväxling i dagsrutinerna.

Nu blev det ingen skogstur, den röda fordens batteri var dött, tydligen vill den användas varje dag. Erlandsson får ta in det på laddning över natten så jag kan köra i morgon, jag måste in till stan och handla hundmat.

Det blev en tur över "vårt" fält igen, inga kossor så långt ögat kunde nå, nåja lite omväxling blev det ju då i och med att jag tog ett annat fält. Full fart på mor och dotter, skit samma var dom är huvudsaken det finns gott om plats.

Ett fält fullt av godsaker, tyckte hundarna, korna har lämnat härliga blaffor efter sig. Matten uppskattar mindre koblajorna.

Livet är inte fel tycker Alice och rullar sig som vanligt, tur att koblafforna är frusna.

Jag hade tänkt mig ner till Ätran, det var så fint väder och jag ville ha några bilder från vattnet. Längre än hit kom vi inte, bortom kröken stod korna och glodde. Jag trodde att dom fick stå inne på vintern men det är väl lite för tidigt för det ännu... det är säkert bara några tidiga frostdagar, än är inte hösten slut.

Jag vände om och gick hemåt igen, hundarna var på egna äventyr och jag svettades i min tjocka vinterjacka. Upptagen av mina egna tankar märkte jag inte att varken Inez eller Alice inte var i närheten men jag behöver inte oroa mig, så fort jag ropar kommer de rusande från andra sidan kullen. Duktiga tjejer!

I svackan mellan kullarna brukar kanadagässen hålla till vilka hundarna gillar att jaga bort, även dom har lämnat godsaker efter sig. Mina "hönor" är ena riktiga bajshundar.

I svackan kan det ibland bildas en stor sjö när det har regnat, det är väl därför gässen är så förtjusta att hålla till där. I dag var det fruset.

Helt omotiverat lägger jag in en bild från vattenpölen vid brevlådan bara för att den är så fin. När jag var liten och vi gick till skolan tävlade vi om vem som skulle hinna först att spräcka isen på pölarna, vi kallade det för att "steka fläsk" eftersom det lät som när fläsket fräser i pannan. Nu tycker jag det är synd att förstöra de vackra iskristallerna.

Lite senare efter middagen ringde Gullis och ville komma ut vilket jag gärna accepterade, det har varit några slöa dagar för mina hundar och Elli och Sanni skulle säkert kompensera en lat matte.

Det första vi gjorde var att gå ut på fältet, vi valde det utan kobajs och hundarna var verkligen glada över att träffas igen. Riktiga jaktlekar blev det och det roligaste av allt var att till och med Elli var med på noterna, det var länge sedan.

Gullis gör ett tappert försök att få sina hundar ligga snyggt på stubbåkern, hon vill ha fina bilder till sin index-sida och helst vill hon ha färgen just härifrån eftersom det går ton i ton med hemsidebakgrunden. 

Vi gick en rejäl runda, här är mitt "hatfält" när vi spårar. Det har vuxit upp och är inte stubbåker längre förutom på en sträng tvärs över hela fältet... det är just här Alice har sådana problem när vi spårar, här strular det alltid. Det som förundrar mig är vad bonden har gjort, när det var nyslaget syntes ingen skillnad på färgerna.

Alla fyra hade hur mysigt som helst, det märktes att de fått en viloperiod från varandra. Sanni ligger på lur för att anfalla den som först kommer mot henne.

Alla fyra hundarna samsades trötta och belåtna i murarstugan under tiden Gullis och jag löste korsord och fikade, så skönt man själv mår när man vet att hundarna är nöjda.

1/11
I morse såg det ut såhär över fältet när jag vaknade.

Inte mycket snö men tillräckligt för att få vinterkänsla. Som grädde på moset blåser det rejält och jag har plockat fram både långkalsonger och vinterjackan inför promenaderna i dag. Långa blir dom inte, bara det allra nödvändigaste, regnet hänger i luften och mitt fina lilla äppelträd fryser.

Jag gör som Trissan, tar det lugnt på favoritplatsen de stunder jag inte springer mellan tvättstugan och basturummet för hängning av tvätten. Mycket stickat blir det på barnbarnsjulklapparna, bäst att passa på... jag har fått operationstid för den andra handen. Vem vet hur lätt det går att sticka sen?