Mars-07

27/3
Uppe ganska tidigt i dag, jag hade en tid hos sjukgymnasten, innan jag for tog vi den sedvanliga rundan på fältet. Även fast det var frost i gräset skvallrade solen om att det skulle bli en härligt dag i dag med.

Efter sjukgymnastbesöket for vi till Rådmansgatan, Gullis och jag bestämde att i dag skulle vi inte träna någonting, jag hade ont och hundarna kan behöva lite ledigt.

Vi bestämde att åka till Ljungsjön, där har ingen av våra nuvarande hundar varit, det är ett välbesökt ställe, allra helst sommartid vid badplatsen. I dag stod det bilar lite här och där och nere vid sjön var det ett par som höll på att sjösätta en båt så vi tog våra hundar i koppel och gick stigen som går runt sjön. När vi kommit en bit ifrån badplatsen släppte vi dom lösa, alla fyra verkade njuta av ett nytt oupptäckt ställe.

Kladdigt och geggigt var det på sina ställen men spänger och broar låg utlagda så vi kom fram torrskodda. Precis här försvann två svarta och en jättehare efter en älg, Elli ser fundersam ut eftersom hon inte hann med i svängarna. Jag såg inte heller älgen, jag var fullt upptagen av att fotografera vass-strån men Gullis försäkrade att hon sett en.

Det dröjer inte länge förrän storviltsjägarna kommer tillbaka, då får Elli upp spåret efter älgen och drar med sig jätteharen. Mina svartingar stannar som tur var kvar, de verkar mycket intresserade av kottarna på stigen.

Vi fortsätter att gå och tänker att lejonen kommer nog snart och när vi kommer till det här hindret över stigen hör vi någon hosta. Jag kopplar genast mina hundar, en joggare lufsar förbi, det var tur att han hostade som varning, annars hade han nog satt personligt rekord på rundan med två hoffar efter sig. Nu börjar vi bli lite oroliga för lejonen, samma tankar som när alla fyra försvann in i mossen vid vårt fält for genom skallen... Vi beslöt oss för att vända.

Så kommer då Elli i sakta mak, tungan hänger långt utanför och hon är smutsig så det förslår, visst har hon varit ner i de mossiga pölarna...

Efter många visslingar och rop kommer Sanni äntligen, hon har säkert kämpat rejält för att ta sig upp ur något mossigt dike, hon är lerig långt upp på ryggen. Gullis skäller inte men hon är mäkta förgrymmad på storviltsjägarna. Visste hon inte att lejon var jägare?

Det fanns bara ett att göra, låta dom bada så smutsen for av dom, som tur var så hade de med båten gett sig ut på en provtur och vi var ensamma på badstranden.

Inez funderar om hon ska våga ta den här vägen ner i vattnet...

Jodå, det bara plaskade till så var hon i.

Den här damen tog det lite lugnare, hon kände inte för att simma i dag.

Och dom här två hade bara så skojigt man bara kan.

Elli och Sanni har utombordsmotorer.

För att få ut hundarna på djupare vatten så de skulle få bort all smutsen kastade jag i lite torrfoder jag hade i treatbagen. Inez var först ute.

Alice ville inte simma så hennes matte puttade helt enkelt i henne från bryggan.

Elli var smart, hon stod kvar på bryggan och väntade in torrpullorna som flöt emot henne.

Elli hade, trots att hon simmat, fortfarande en massa smuts i pälsen... den elaka hoffematten gav även henne en liten knuff. Sanni tar ingen hänsyn alls här håller hon på att dränka sin "storasyster" genom att simma över henne.

Sanni var den som var uthålligast med foderpullorna, hon lät ganska lustig när hon glufsade i sig eftersom hon rapade efter varje liten pulla, säkerligen åkte mer vatten ner i magen än godis..

Riktigt skönt hade alla fyra hundarna, en sådan tur att vi hade stranden för oss själva.

Inez passade på att öva, hon tänker ta simmärken i sommar. Visst är det för Baddaren man måste kunna "koka kaffe"?

För att hundarna skulle få torka upp lite gick vi en sväng åt andra hållet på stigen runt sjön, där var det inte lika sunkit och förhoppningsvis inga älgar. Vid en liten glänta satte vi oss i solen och rökte, Alice hittade en trevlig pinne.

Efter middagen rastades hundarna på skjutbanan men de var nog ganska trötta, det gick väldigt lugnt till. Gullis och jag satte oss i sluttningen och tänkte att hundarna kunde roa sig själva men där fick vi tji, de satt hos oss mest hela tiden.

20/3
Ett besök hos sjukgymnasten redan klockan 8.45 gjorde att jag var tvungen att sätta klockan på ringning i morse, jag har så svårt att somna på kvällarna vilket gör att jag kommer inte i säng förrän vid ett-två på nätterna. Lite seg är jag när klockan ringer halv sju men jag ville hinna rasta mina hundar ordentligt innan resan till stan.

Jag hade tänkt köra bort till spårfälten och släppa dom där men framrutan på bilen behövde skrapas efter nattens frost och det är något av det jobbigaste för mina armar. Därför lät jag bilen stå och gå under tiden hundarna fick röja på fältet utanför huset, tur man inte bor i stan där tomgångskörning är förbjuden. Isfri ruta och varm och skön bil blev resultatet, riktigt trevligt faktiskt.

Hundarna väntade i bilen under tiden jag blev klämd på och bruten både hit och dit, det gick ganska fort och jag var ute efter en halvtimma igen. När jag sen skulle köra den lilla biten till AF hade jag problem att svänga med ratten, det berodde inte på bilen, den har servostyrning men mina armar värkte så förb*nnat. Min arbetsförmedlare såg att jag hade ont men min arbetsförmåga måste testas i alla fall och jag fick placering på en BAS-plats. Det finns inga passande heltider för mig därför blev det halvtid, onsdag eftermiddag och hela torsdag + fredag. Det gör att man kan se om jag klarar heldagar. Tiden lär utvisa hur min kropp klarar det, i morgon ska jag i alla fall börja.

Jag for sedan direkt till Gullis, det var strålande sol och jag ville ta chansen att träna den sista gången innan tävlingen men först var jag tvungen att vila lite, att ge sig ut på appellplanen när man nästan gråter av värk är ingen bra idé. En kopp te och lite korsordslösande gjorde susen, värkte gjorde det fortfarande men jag var inte deppig.

Stunden på appellplanen får illustreras av dom här fina hundrumporna, jag är mycket förtjust i lejonens byxor även fast Ellis har blivit klippta en del. Hon har så len och fin päls att de tovar sig och det är något Gullis inte gillar. Hur själva träningen gick finns att läsa på... ja, ni vet var.

Middag efter träningen och sedan for vi till Ringsegård, solen sken fortfarande och duktiga hundar ska få koppla av och göra det dom gillar mest.

Dom här tre gillar att bada, antingen det är sommar eller vinter.

Elli tar det lite lugnare, jag tycker om den här bilden... allra helst fågeln över hennes huvud, den har de andra jagat upp ur vattnet.

Inga fåglar ska finnas på deras badplats.

Väldigt roligt hade de och vi hade hela stranden för oss själva. Så skönt det var, ingen blåst och inget regn... är våren på väg kanske?

Stranden är full av uppspolade snäckor, Jag är fascinerad av hur många olika storlekar och färger de finns i.

Titta bara här, alldeles vit utanpå, vacker struktur och orange inuti.

I dag var det inga som helst problem att ropa in hundarna inför hemfärd, de har haft en aktiv dag. Är dom inte nöjda nu så blir dom aldrig nöjda. Jo, ännu mer nöjda blev de faktiskt över märgbenen jag köpte på vägen hem, En ligger på mattan i vardagsrummet och en i köket, sand rasar i samma takt som märgen försvinner ur benen... men vad gör det, huvudsaken de mår bra.

14/3
I dag var jag inne i stan tidigt eftersom jag hade tid hos sjukgymnast klockan tio. När jag gick därifrån hade jag mer ont än när jag kom, hon hade tryckt och klämt på alla mina ömma punkter och det gjorde så ont att jag till och med började gråta. Varför måste dom ha mig till att vifta med armarna just nu när jag har så ont? Fast å andra sidan måste hon ju ta reda på var det onda sitter. När jag kom till Gullis kunde jag inte lyfta tekoppen... då jäklar är det illa när Mona-Stina inte får i sig sitt älskade te.

Jag hade definitivt inte lust att träna, mitt kroppsspråk skulle inte någon av mina hundar förstå, därför beslöt vi att äta lite tidigare i dag och sedan fara till Knobbesholm, det ligger en bit från stan och vi är inte där alltför ofta, jag tror det är ett och ett halvt år sedan... det var i alla fall höst och vi hade bara Elli och Alice med den gången.

Knobbesholm är fint, Hallandsleden går här och man får vara beredd på att stöta på folk, i alla fall vår och sommar. I dag hade vi tur, en joggare med sin hund lämnade området precis när vi kom så vi kunde släppa "musketöserna" lösa. Att det var uppskattat såg vi, till och med Elli fick lite fart.

Vi började med att gå lite längs med vägen så de fick springa av sig det värsta och göra ifrån sig. Finfina spårskogar hittade vi men oftast sitter en bom nere vid vägen så man inte kommer in, det blir lite långt att gå med hundar och packning ända hit om man måste gå.

Elli tittar långt efter de andra som springer in i skogen, men hon väntar alltid in sin matte, hon vill ha flocken samlad.

Vi vek av från vägen och följde en traktorstig som ledde ner till vattnet, att de alla skulle hoppa i var väntat.

Den drivande kanoten invid stranden hade sett sina bästa dager, den verkade inte sjöduglig.

Strax är vi uppe på vägen igen, det är lättare att gå här på jämnare underlag med min ömmande rygg.

Vi drar oss tillbaka till bilarna men vi tänker inte åka hem redan, här finns ett mycket mysigt ställe.

Det blir fart på dom allihopa när dom märker att de inte behöver hoppa in i bilarna... 

Elli har lite svårt att hinna med, hon gasar på rejält nyfiken som hon är på vad som döljer sig bakom krönet.

Ett vindskydd, de som vandrar Hallandsleden kan övernatta här om de vill.

Rejäl grillplats fanns det också, nu fattas bara korven men den hade vi inte med oss. Det får bli nästa gång.

Från vindskyddet kan man gå en bit ut på en långsmal udde, längst där ute finns en perfekt badplats för hundar.

Tyvärr skulle vi inte komma torrskodda ända ut, vattnet var högt i dag.

Udden får vi ta nästa gång... då vi har fika med oss.

Fast det går lika bra att sitta vid vindskyddet, solen skiner och det känns som det är vår.

Att springa upp och ner för backen gillade mina "hönor".

Sanni fick igång Elli till lek, det hör inte till vanligheterna när mina hundar är med men det stora lejonet kanske också fick vårkänslor.

Det gick också alldeles utmärkt att komma i vattnet där vi satt, att gå ut på udden behövs inte för badsugna hundar.

Sanni spanar... hon har fått syn på något lånt ut i vattnet. 

Kanadagäss, dom vill hon fånga. Inez hänger på men Elli inser sin begränsning, begriper att hon inte har någon chans... det har erfarenheten lärt henne för länge sedan.

De små vänder också, dom rör ju på sig, de gillar nog döda fåglar bättre.

Vilket härligt ställe att fira sin ettårsdag! Men var är tårtan?

Vi rör på oss igen, det finns fler vägar att gå.

För att gå vidare måste vi passera bilarna, då hamnar Elli bakom oss, hon vill inte åka hem.

Här uppe har jag aldrig varit, vi går en bit upp längs vägen för att se hur det ser ut.

Även här syns sviter efter Pär, synd på sådan perfekt spårskog.

Vi sätter oss på varsin trädfälla och vilar, hundarna håller sig runt oss. Sanni tar upp en pinne och dansar förbi Inez nos... det tå hon inte. Har Sanni något så är det hennes. Basta!

Sanni avgår med segern som vanligt och Inez blir sur.

Det blev fula kalhyggen ju längre upp vi kom så det var inget fint där, därför vänder vi och går tillbaka till bilarna. Hundarna tar vägen genom skogen och vem det är som har hela bakdelen i luften får ni lista ut själva.

Jag tror dom har haft en skön dag alla fyra. Nu är det pälsrensning som gäller och hemfärd. GRATTIS Sanni, du levnadsglada jättehare. Hoppas du har haft en skön födelsedag. 

12/3
Ganska grått i morse när jag var ute första svängen med hundarna men lite senare klarnade det upp och jag for in till stan för träning med Gullis. Vi tränade före maten i dag igen, det går så mycket bättre. Solen sken och vi blev kvar på klubben i nästan två timmar, det tar tid att gå igenom fyra hundar, dessutom måste man ju avsluta med lite lek.

Efter middagen medan solen ännu sken for vi till Bastuholmen, det är bäst att passa på innan förbudet för hundar på stranden inträder.

Trots solen såg havet kallt ut och på andra sidan muren var det till och med vita gäss.

Fast det är inget som hindrar två hönor och en jättehare att springa i vattnet.

Stranden med den mjuka sanden är också ett bra ställe för lek, Inez försöker få igång Alice men hon vill vara ifred.

Under tiden har "sakletaren" hittat en sko.

Men en sko är inget att ha när Inez är på lekhumör, strax far de små ut i vattnet igen. De två större får en stunds lugn och ro.

Ingen av hundarna har sett alla sjöfåglar ännu, det dröjer nog inte länge förrän de jagas på flykten.

Den här lilla förnekar sig aldrig... visst hittar hon en fågel men den är stendöd. Elli vill gärna ha den...

"Aldrig i livet!" säger Sanni, "Den är min, bara min."

Lyckan är fullständig. Jag visste inte att jätteharar åt fåglar. 

Mycket vill ha mer... Även fast hon har munnen full jagar hon de levande fåglarna.

Därefter gör hon dagens misstag... hon svassar förbi Alice med sitt fynd.

Hon till och med släpper det en sekund i vattnet, det var en sekund för mycket.

Alice gör en störtdykning på kadavret.

Sen är det hennes, nåde den som försöker ta det av henne.

Moloken tittar Sanni efter sin skatt, hon vågar inte försöka ta den av Alice, hon har stor respekt för den vuxna hoffen.

Alice drog sig upp i dynorna och låg och kalasade en bra stund tills jag fick fatt i det som var kvar, då kopplade jag upp båda mina hundar och kastade in resterna av kadavret så långt in i vassen jag kunde. Inga mer bilder blev tagna... minneskortet var fullt.

En mycket skön dag har vi haft och blöta sandiga hundar sover sött på murarstugans köksgolv.

11/3
Metrologerna hade lovat fint väder i helgen, när jag vaknade i går var det inte så vidare vackert inte varmt heller för den delen, det blåste rejält. Just med tanke på vädret beslöt jag mig i går för att göra bokföringen med ett kort avbrott för en tur till Sibbarp och lejonen. Jag ville bli klar i går så jag skulle ha hela söndagen ledig, kanske Gullis ville träna lite.

Metrologerna ljuger, bara så ni vet det. Det var fuktigt och dimmigt i morse, därför bestämde Gullis och jag att köra till skogen med hundarna i stället för träna lydnad, vi hade egentligen ingen lust med träning i dag så det var lika bra att strunta i det.

Gullis och jag hade bestämt att träffas vid Måssjön, även fast jag var där tio minuter före utsatt tid så var hon redan där när jag kom. Hon fick allt vänta lite under tiden jag tog en bild av den råkalla Måssjön, ingen har nog lust att bada här i dag... om man inte är en hund förstås.

Vi for bortåt vårt kantarellställe men parkerade inte där vi brukar, vi beslöt att ta gå runt i dag, det är trevligare än att gå en bit för att sedan vända och gå tillbaka. Mina hönor var glada att slippa ur bilen, det första dom gör att att ryka ihop... det hör till vanligheterna men det går över fort och brukar inte leda till blodsvite eller något. En kamp om rangen i flocken är det nu när Inez löpt och känner sig stor... Alice kommer säkerligen inte kunna hålla ställningen som alfatik.

Vi tar vägen förbi det lilla torpet som Gullis tillbringat många somrar i sin ungdom, hon blir allt lite nostalgisk när vi går här. 

Hundarna försvann bakom dasset.

Lite längre fram på vägen rinner en bäck, nu var den så djup att det gick att simma i den. Som tur är var vattnet rent, i höstas när hundarna klafsade i den var vi tvungna att gå ner till sjön för att låta dom skölja av sig en massa dynga.

De fyra vännerna drog sig mot den lilla sjön men isen såg väldigt svag ut så vi ropade in dom, Elli funderar om hon ska lyssna till sin mattes lockrop.

Visst kommer hon när hennes matte ropar, hon var riktigt glad i dag, ser ni hur hon ler?

Mitt i en vägkorsning hade någon provat att göra upp eld, kanske de var hungriga och skulle grilla korv.

Per har gått hårt åt skogarna, överallt ligger träd som blåst omkull.

Men här står den kvar, jag gillar sådan här skog, ganska gles och full med mossa. Vi är snart framme vid ett av våra kantarellställen.

Nu är vi där vi brukar parkera, i vanliga fall är kedjan spänd över vägen och man kan inte komma längre.

Bonusbild på Elli bara för att hon är så fin, hon spanar efter de andra som far som skållade troll i skogen. Elli tycker inte att det är värt besväret, hon börjar bli mer och mer lik Danni, hon slösade aldrig med energin om hon anade att det inte skulle löna sig.

Alla för en gång skull på samma bild... men då blir det bara rumporna.

Det är svårt att ta bilder på fyra hundar i rörelse, rätt vad det är så försvinner dom in i skogen.

Nu var det den här vattensamlingen som lockade, tyvärr missade jag att fota jätteharen och hennes jämfotaskutt i vattnet.

Vi satte oss på var sin stubbe och tog en rök, Gullis fotar mig och jag fotar världens finaste Pelli.

Nu har vi kommit fram dit där vi brukar parkera när vi i vanliga fall kommer hit, parkeringsplatsen har helt plötsligt blivit hälften så stor. Kantarellskogen är sig inte heller lik kan jag tala om, många trädfällor har det blivit.

Det är mycket vatten överallt på grund av det myckna regnandet, det porlar både här och där.

Vi börjar närma oss slutet på vår runda och jag försöker få hundarna att sitta still så vi får ett gruppfoto, dom borde vara ganska trötta vid det här laget så som dom har farit fram.

Nä, några linslusar var dom inte i dag, endast Alice tittar åt rätt håll.

Nöjda hundar fick hoppa in i bilen och när jag for hem stannade jag till i Vessige för att gå in på ICA, helt plötsligt skiner solen och där klampar jag omkring med storstövlar. Senare när jag tog ut hundarna på fältet för det sista dagsröjet var det riktigt varmt och det känns nästan som om våren är i antågande. Kanske det blir så fint att man kan träna i morgon.

4/3
En härlig dag har vi haft i dag, solen har tittat fram och man har nästan fått vårkänslor. Snart, snart kan långkalsongerna läggas undan för den här gången, jag längtar.

Efter ett telefonsamtal med Gullis bestämde vi att hon skulle komma ut och spåra, på vägen hit stannade hon till vid fälten och lade de stora flickornas spår. I dag skulle Alice få ett icke förarlagt spår, det var länge sedan.

Efter att Gullis fått en kopp kaffe for vi ut till fälten och la de smås spår och under tiden de fick ligga till sig släppte vi dom lösa på ett intilliggande fält. Det blev genast röj på mina hönor så fort de kom ur bilen. Jätteharen håller sig på avstånd tills det värsta lagt sig.

Elli som är mer åt det filosofiska hållet tittar efter de andra när de försvinner in i snåren men hon göre sig själv icke besvär.

Sanni i full galopp med ståöron. 

Här är det sorkjakt som gäller, att jobba i team går allra bäst.

Så lång blev inte rastningen innan spåren, vi ville inte att de skulle bli allt för trötta. Hur spåren gick finns att läsa på samma gamla vanliga ställe.

När vi spårat färdigt for vi hem och lagade middag, hundarna var mycket nöjda och låg och sov i olika högar här och var i murarstugan. Skönt att få äta i lugn och ro. Lite korsordslösande innan vi bestämde oss för att ta en tur över fältet innan Gullis skulle fara hemåt, solen hade försvunnit men det var mycket skönt ute ändå.

Full fart ner över "vårt" fält, bäst att passa på, det dröjer nog inte länge innan kreaturen ockuperar den bästa rastplats jag har.

Kanadagässen är på väg norrut och dammen är välbesökt, hela fältet brukar vara proppfullt av gäss.

Till hundarnas stora lycka lämnar dom massor av sådana här karameller efter sig.

Lejonen provar "locket på dammen", det är inte riktigt som när vi var här sist, det ger vika men utan det otäcka krasandet som förra gången.

Sanni går längre ut, vattnet är riktigt djupt men hon får ingen av de andra med sig.

Lite fundersam är hon allt eftersom "locket" ligger på botten, hon går vingligt och stapplande alldeles som om hon hade högklackade skor på sig.

På sina ställen ligger snö kvar, den är tung och blöt. Sanni förnekar sig aldrig... hon ÄR en jättehare.

Att plumsa i djupsnön är jobbigt men alla hundarna älskar det.

Och Alice snöbadar som vanligt.

Nästan längst ner vid slutet av fältet är det en grusgrop, där ligger massor av snö kvar som har drivit i blåsvädret.

Lite skojigt var det med all snö på samma ställe, det är väldigt brant. 

Att ta sig ner är lätt som en plätt...

Uppför är det betydligt svårare men mycket bra för muskulaturen.

Elli hade det allra svårast, med sina dryga sextio kilo sjunker hon ner rejält.

Vi tömmer våra fickor på det godis som finns kvar efter spårningen, de fyra vännerna tror att allt hamnade längst nere.

Alice är den som upptäcker att det finns godis längre upp.

Inez letar ordentligt.   

Elli tar tassen till hjälp och krafsar när korvbitarna sjunker allt längre ner i snön, om det hjälper har jag ingen aning om... tror knappast det.

Sanni har lessnat på att leta själv, hon ber Elli om hjälp men där gick hon bet. De fynd Elli hittar vill hon ha själv.

Alice är inte den som ger upp i första taget, sist är hon kvar och letar fastän vi andra redan dragit oss därifrån. Inget ska lämnas till kråkorna.

En mycket härlig dag har det varit, mycket nöjd känner jag mig när jag ser mina trötta hundar ligga utsträckta på respektive favoritplatser... Alice i soffan och Inez under köksbordet.

3/3
Träning på klubben med hundarna i dag, hur det gick kan man läsa som vanligt i träningsdagböckerna. Efter träningen käkade vi middag hemma hos Gullis och därefter for vi till skogen för röj.

Vi körde till det stället vi kallar "Kedjan", där var det länge sedan vi var, ända sedan på försommaren, vi hittade utlagd mat till vildsvin, det är därför vi hållit oss därifrån. Här har vi varit många gånger och spårat med alla våra hundar och vi har trivts väldigt bra här.

Genast hundarna kom ur bilarna blev det fart, Sanni njuter av att både Inez och Alice jagar henne, det här är det bästa hon vet.

Alice gillar också skogen, bortblåst är nedstämdheten som var när vi tränade. Vad är en tråkig appellplan mot att få springa i skogen? Platt intet! 

Elli tyckte också om att springa i skogen, här var det länge sedan hon var och då är det alltid lite mer spännande. Vad hon spanar efter vete tusan, vildsvin kanske.

Vår fina spårskog är inte vad den varit, Gudrun förstörde en del men det hade skogsägaren tagit hand om så det gick att spåra. Nu har Per farit fram och markägaren får börja om igen.

Inez struntar i vilket, hon tycker det är finfint som det är.