Maj-06
29/5 Tyvärr missade jag att ta kort på Nevil, han var med på MH:t och skulle vara med på hela lägret så jag tänkte att jag skulle få ett annat tillfälle men han for hem med sin husse redan på fredagskvällen.
Det här är Xil, hanen som bodde kvar hemma hos Britt allra längst men fick till slut ett bra hem.
Söta Alva ligger och pustar ut efter både spårträning och lydnad. En mycket fin liten dam, hon bor på en hästgård och är mycket i skogen och strövar.
Det här är Sally, jag minns henne när hon kom ut tack vare den vita underläppen, hon såg alltid ut som hon nyss käkat filmjölk. Roligt att träffa hennes matte Jessika, de var kvar hela lägerhelgen och gjorde verkligen stora framsteg. Hoppas vi ses igen.
Det här är Ginza, hon bor hos Ronny som är lydnadsinstruktör. Förhoppningsvis får vi snart se henne och hennes husse på tävlingsbanorna.
Detta är Linus, jättestilig hane med kraftig skalle, läpparna kommer inte från mamma Alice, det är morfar Chaplin som är den skyldige. Skit samma med läpparna, kolla in uttrycket i ögonen.
Här har vi Alice-klonen Eija med sina ekorrögon och dumboöron. Eija är en fullständig kopia av sin mor, minst av syskonen men därmed absolut inte sämst. Hon kommer också snart att visa vad hon går för på tävlingsbanorna.
Arras, fin smt-hane. Han gillar nog inte kameran något vidare, jag provade att ta kort på honom när vi träffades i höstas men rör sig hela tiden så det blev mest sudd. Här har jag lyckats få en bra bild i alla fall, han bor inte långt ifrån mig så tillfällen att se honom igen kommer säkert att dyka upp. Under hela lägerhelgen bodde jag med Helena och hennes hundar i en stugby, att få in fyra hundar och två människor i en liten stuga gick alldeles utmärkt. Jag tänker inte redovisa dag för dag vad vi gjort under lägret, jag och mina hundar har hållit oss på lydnadsplanen alla dagar. Jag har inte kört i ett sträck utan tagit pauser och studerat och lyssnat en hel del på instruktören. Det jag ville ha hjälp med fick jag och jag ska träna vidare och se om mina "hakar" löser sig.
Helenas hundar Gizmo och Eija, våra "sambos" under helgen. Flera gånger i den skumma stugan tog vi båda två fel på Alice och Eija, de är inte bara lika utseendemässigt, de beter sig på exakt samma sätt också. På Helenas sida kan ni läsa vad de hade för sig under helgen. På söndagen fick vi storfrämmande minsann, det var Inez kullbror Atlas som kom och var med den halva dagen av lägret som var kvar.
Atlas tränade lite med sin matte och man kunde minsann se att de tränat förut och det verkade till min stora glädje som att hans matte och husse blev lite sugna att träna inför tävling. Atlas var i alla fall jätteduktig på både "Nej" och platsliggning. Det var inte utan att Alicematte-hjärtat svällde av stolthet.
När lägret var slut efter lunchen bad jag att Atlas och Inez skulle få leka, det var tomt på apellplanen så vi släppte dom där... oj vad de lekte. Så här har jag inte sett Inez sedan Abbe flyttat, hon tyckte det var så skojigt och i villervallan var det svårt att se skillnad på de två men jag tror att det är Atlas som flyger på den här bilden.
Här ser jag skillnad eftersom Atlas visar framtassen, han har samma svarta märken på tassarna längst ut som Inez men hennes är större. Inez visar sitt hela nya fina garnityr men Atlas bara skrattar åt henne. I går kväll när jag kom hem var jag väldigt trött, det tar på att vara ute i fyra hela dagar men i morse efter en god natts sömn i min egen säng var jag fit for figth igen. Några ärenden inne i stan och lite spår med hundarna har jag gjort i dag tillsammans med Gull-Marie. Hur spåren gick kan man som vanligt läsa i träningsdagböckerna.
Äntligen har jag fått mina nya glasögon, hoppas jag nu slipper krångla med detta paret. Än så länge har jag inget att beklaga mig över, tack och lov, någon större skillnad på bågar är det inte... ska bli spännande om Erlandsson märker att dom är nya.
24/5 Innan Gull-Marie åkte käkade vi middag och rastade hundarna tillsammans som vanlig, i dag for vi till "Tippen", där har vi inte varit sedan Abbe var med men nu hade vi åter igen en liten att ta hänsyn till. Det gick lika bra i dag att släppa alla fyra lösa, bara Alice får springa av sig sitt "hofferyck" går det alldeles utmärkt.
Det blåste ordentligt så vi valde att gå inne på dynerna, att hålla sig vid havet skulle bli alldeles för kallt och dessutom är det skönare för små valptassar att gå i gräset.
Snart nog är säkerligen Sanni med på en sådan här bild, hon gjorde sina tappra försök att följa med men blev efter hela tiden. Vänta bara...
Sanni sitter fint och tigger och slickar sig förväntansfullt om munnen. Inez tittar fascinerat.
Om vi viftar på öronen så kanske vi får något. Sanni växer så fort, snart är hon ikapp Inez. Sanni sov hela tiden när Gullis var borta, själv satt jag i godan ro på altanen och löste sudoko och två timmar försvann innan jag hann blinka. Jag hade brådis hem, tidigt i morgon bitti åker jag och mina två hoffar på läger, det ska bli kul. Flera av Alice förra kull kommer, blir spännande att se hur de vuxit och utvecklats. Vi ska dela stuga med Helena, Gizmo och Aliceklonen Eija, liv i luckan med andra ord. Tvättmaskinen går i skrivande stund med det sista jag kommit på att jag vill ha med mig och det är nästan färdigpackat. Nästa uppdatering blir av förklarliga skäl inte förrän i börja av nästa vecka, om jag gör en sammanställning av hela helgen vet jag inte men en hel del bilder lär jag ta i alla fall.
23/5 Vi har varit väldigt försiktiga med att låta mina bushundar härja när Sanni har varit med och turats om att ha någon hund kopplad. Hoffarna har som jag tidigare berättat en benägenhet att leka ganska burdust, de tar ingen hänsyn till om det är en stor eller liten hund de leker med. I dag på rastrundan efter middagen testade vi att släppa alla fyra lösa.
Det gick över förväntan, jag var nog mer orolig än Gullis, jag skulle aldrig förlåta mig själv om någon av mina hundar skrämmer eller ger den lilla valpen men för livet på annat sätt. Inez var lite nyfiken och försökte med några lekinviter men höll sig mest till Elli.
Alice brydde sig inte alls om den lilla valpen sedan hon nosat hälsande på den, hon har fått nog av ungar tydligen. Det kändes bra att det gick så fint, hoppas att alla fyra kommer att kunna samsas och bli lika goda vänner som den svarta och den stora lejonhunden. Tiden får utvisa och vi ska göra vad vi kan.
22/5
Söndagsvädret var inte ett dugg bättre än lördagens. Attis välkomnade mig med glada svansviftningar men fick lägga sig på altanen under tiden klänningen provades. Sömnadsarbetet utföll väl, den passade som handen i handsken och Lina var nöjd, nu är det bara dragkedja och fåll kvar.
Efter god mat och fika regnade det inte lika intensivt längre och jag bad om en liten promenad med hundarna innan vi skulle fara hem. Attis och Inez kom väl överens och for omkring och lekte med varandra under Alice´s stränga överinseende. Båda ville gärna busa med sin mamma men de fick kalla handen direkt, det var så mycket härliga dofter för henne att undersöka. Hennes far Chaplin var som vanligt väldigt sugen att busa med henne men han fick samma avhyvling som de små. Det var inte lätt för den gamle, en avvisande dotter och två ohängda barnbarn som var i vägen hela tiden. Han var alldeles slut den stackaren. Jag har pratat med Tapio i dag och han berättade att Chaplin hämtat igen sig efter gårdagens ansträngningar. Skönt, Chaplin är som alla andra hoffar, hushållar inte med krafterna alls utan ger järnet tills han inte orkar längre... vi måste vara rädd om den gamle. I dag har jag varit inne på Rådmansgatan, vi har käkat middag och gjort ett träningspass tillsammans som vanligt, det går att läsa om i respektive träningsdagböcker.
7/5 Vi har varit "barnvakt" på Rådmansgatan i dag, Gullis har mammadag och ville av förklarliga skäl inte lämna en liten Sanni ensam för länge. Barnpassningen gick bra, Sanni sov mesta tiden, vaknade bara till för att kissa men stöp strax omkull innanför dörren på det svala klinkergolvet igen. Jag hade lite bråttom hem, Lina skulle prova sin klänning och med sig hade hon mor, far och Attis.
Det var roligt att träffa Attis igen, det tyckte både Inez och jag, (Alice har ingen åsikt alls), Inez och Attis lekte på golvet i köket under tiden vi fikade och provade klänning men så fort vi var klara tog vi ut dom på fältet.
Syster och bror, så olika men ändå så lika.
Riktigt röj blev det och Inez var rejält trött när det var dags för brorsan att fara hem, hon ligger nu utslagen i köket på tröskeln till hallen, man måste kliva över henne för att komma fram. Matten är också trött, inte för att jag har sovit dåligt eller något men en trötthet har infunnit sig de senaste tre veckorna, jag orkar knappt vara vaken en hel dag... något mysko är det i kroppen.
15/5 När jag ändå var uppe och solen sken bestämde jag mig för att tvätta bilen, det har jag tänkt i flera veckor men det har av någon okänd anledning skjutits upp hela tiden. Jag började med att tömma bilen och dammsuga den, därefter blev den urtorkad noga överallt. Sen var det dags att spola av den med högtrycken och jag tvättade den med en svamp som innehöll avfettning, det är jobbigt med mina armar efter halva bilen är dom alldeles slut. Taket har jag lite problem med, med mina 167 cm och tillika ovanligt korta armar når jag inte hur jag än försöker men jag gjorde så långt det gick. När jag spolat av den igen läste jag på plastpåsen som svampen legat i att dom rekommenderade att man tvättade med vanligt schampo efter avspolningen... Attans! Det var bara att göra om hela proceduren igen och när jag spolade den sista gången var kraften i armarna alldeles borta att jag till och med hade problem att hålla in avtryckaren till högtryckstvätten. Det är väl själva fan att man ska vara så skröpplig att man inte ens kan tvätta bilen, att jag dessutom är så jäkla noga när jag väl bestämt mig för att göra någonting gör ju inte saken bättre men jag vill inte fuska av... då kan man lika gärna låta bli. Nåja, bilen är ren och fin, både in och utvändigt men nästa gång är det jag som åker igenom en automat. Basta! Vid elvatiden for jag in till stan med hundarna, jag ville träna eftersom de inte fick någon aktivitet alls i går, jag satt i syrummet och var flitig mest hela dagen och klänningen är nu färdig för provning. Fin som satan blir den. Inne i stan bjöd Gullis på middag och därefter var det träning.
Om träningen går det som vanligt att läsa i hundarnas träningsdagböcker, bilden visar Alice vid momentet "ljudgivning". Hur fasiken ska jag få till det, hon vet så väl vad jag vill och hon provar allt utom just att skälla. Till slut kommer ett ynkligt litet gläfs... ingen fin jämn serie som jag vill ha, tur att det är gott om tid innan det momentet kommer. Efter träningen for vi till våra "pojkar", Gullis ville ha något gott godis åt Sanni, det är en sparsmakad liten dam, vad som helst duger inte åt henne. Jag passade på att köpa nya halsband till mina hundar, Alice har ett som jag fått ärva av Gullis Kim och jag är så rädd om det för det är så fint men det är lite för stort så det åker av Alice när hon böjer sig ner om hon är utan koppel. Allra helst nu när hon är nästan naken.
Det är så mjukt och fint, Kimmens gamla halsband, tyvärr hade "pojkarna" inte likadana.
Nästan lika hade dom, något smalare och mjuka blir dom väl efter att dom är använda ett tag. Alice ska ha det svarta och jag passade på att köpa ett åt Inez med, likadant fast vinrött, det blir hon fin i... när hon vuxit lite förstås. Hemma igen hade jag tänkt gå ut i trädgården och rensa lite i landen och så frön i pallgragarna men ryggen värker efter förmiddagens aktiviteter med den röda forden så det får nog vara till i morgon. Gullis säger att det ska bli regn i morgon men det tror jag vad jag vill om... men det är nog bäst att ta in tvätten, hon kan ju ha rätt.
13/5 Vi började med att lägga spåret till de stora hundarna och under tiden de fick ligga till sig spårade vi med valparna, hur det gick för Inez kan ni läsa om i hennes träningsdagbok och Gullis har säkert berättat om Sannis spår på hennes sida.
Innan de vuxna hundarna fick spåra fikade vi... det här är livet. Hur Alice spårade går att läsa i hennes träningsdagbok och samma gäller säkert för Elli på Gullis sida. När vi fikat ännu en gång bestämde vi att låta hundarna svalka av sig i Måssjön, inte på det vanliga stället utan på ett ställe där det skulle vara lättare för Sanni att komma i... ifall hon ville förstås. Gullis tog sina hundar först och därefter fick mina bada. Det kan låta lite tråkigt att inte låta dom bada tillsammans men jag vet hur mina kan flå, både på vatten och land, inte ser dom att Sanni är liten och att man måste vara försiktig med henne. När Elli var liten fanns Danni som kollade att inte Alice var för burdus med hennes nya flockmedlem och Alice vågade inte fara för hårt fram. Nu har vi ingen "Dannibarnvakt" så vi får sköta det själva och det gör vi bäst genom att hålla mina busar kopplade eller låta Sanni rastas med Elli innan mina får komma ut. Det kommer ta tid och det är ett jäkla pusslande hit och dit men varken Gull-Marie eller jag vill riskera att den lilla ska bli skrämd... de här första veckornas upplevelser sätter spår för hela livet.
Inez vill gärna leka med Alice i vattnet men Alice vill vara ifred, visserligen fräser hon inte till åt sitt barn men hon uppskattar inte den lillas beundran.
Inez är inte sämre än att hon kan skutta själv fast nog var det roligare när brorsan Abbe var med. Snart nog kanske Sanni kan bada tillsammans med henne.
12/5
Efter maten for vi till Ringsegård för att hundarna skulle få svalka av sig, Alice skulle inte få rusa för mycket eftersom vi tänkte träna lite efteråt. När vi kom till Ringsegård sov Sanni i bilen så hon fick ligga kvar och vi gick ingen längre runda, det räckte att de fick blöta ner sig lite. När Sanni vaknade och ville ut fick mina vara i bilen... det får bli lite pusslande till att börja med.
Sanni ville inte gå ut i vattnet hon höll sig nära sin matte men om Gullis gått ut tror jag säkert att hon hade hängt på. Nu är hon i alla fall introducerad i badandets härligheter, det står inte på förrän hon ger järnet långt ut i vattnet och jagar fåglar tillsammans med Elli. Om träningen kan man läsa i hundarnas respektive träningsböcker.
11/5 Söt som socker är hon, lilla Sanni, hon kommer när man lockar på henne, sitt namn har hon redan lärt sig. Än så länge är hon i alla fall pussvänlig, hoppas att hon inte blir som Danni... hon fick man inte pussa och kladda för mycket på.
Elli blev jätteglad när jag kom, hon dansade runt för fullt och ville ha uppmärksamhet. Lite avundsjuk var hon allt på att jag pillade så mycket på Sanni, inte så att hon var elak på den lilla utan mer att hon kom fram och visade att hon minsann också fanns. Naturligtvis busade jag ordentligt en stund med min Elli-Pelli, man får inte vara orättvis.
Hemma igen satt jag vid datorn hela eftermiddagen och en bra bit på kvällen för att få ordning på momsrapporten, jag har tänkt hela veckan att jag skulle börja med den men som vanligt sitter jag sista kvällen. Varför göra i dag det man kan göra i morgon?
9/5 I dag när vi for hemåt fick jag alltså äran att köra den blå forden, i baksätet satt Gull-Marie med sin nya familjemedlem. Hon heter Sanni och är i dag exakt åtta veckor, en sådan liten goding.
Välkommen Sanni, snart, snart blir det röj över fälten i Gällsås ner mot Ätran.
Hon är så söt och frimodig, resan gick utan några som helst problem och hon stolpade in på Rådmansgatan som den självklaraste sak i världen.
Bakdelen är riktigt söt den också, den lilla svansen roterar för det mesta som en propeller, runt, runt. Jag stannade inte så länge i stan eftersom mina hundar var ensamma hemma, Sanni ska få vänja sig vid sin egen flock några dagar innan "extraflocken" blandas in, det kan bli lite för mycket på en gång annars. En passande kompis till Inez, hoppas de blir lika goda vänner som Alice och Elli. Hemma gjorde jag ett tappert försök att rensa lite i rabatten, det är hög tid men solen låg på så inihelsike att jag var tvungen att gå inomhus där det är svalare. Fy fan för den här värmen!
Vid päronträdets fot har kungsängsliljan slagit ut, den lila varianten tycker jag är så vacker.
Den vita är också fin men bleknar bredvid sin mer färgglada artfrände. Trädgårdsarbetet får vänta till en lite molnigare dag, jag får se om jag orkar ta tag i bokföringspapperen eller arbetet i syrummet i stället, mest av allt lockar ryggläge i soffan förstås.
8/5 På eftermiddagen hade jag tid hos en optiker... en ny optiker. Det tidigare som jag alltid gått hos klarade inte av att ordna så jag såg ordentligt, tredje gången jag var inne försökte jag verkligen dölja min irritation men lyckades inte fullt ut. Det var optikern som föreslog att jag skulle få tillbaka min handpenning vilket jag accepterade och gick till deras konkurrent två butiker bort och beställde en tid för synundersökning. Den har jag alltså gjort i dag och nya glasögon är beställda... månne jag nu kunna se genom dom, nu har jag väntat tillräckligt på att slippa huvudvärken. När jag var klar hos optikern var Gullis klar med sitt mammabesök och vi beslöt att fara till Måssjön för att låta hundarna bada, det fläktar visserligen i Gull-Maries trädgård men värmen tar på dom och det man kan göra för dom i detta läge är bara att låta dom bada.
Det första Elli gjorde var att tappa huvudet, Alice bryr sig inte det minsta, hon är van både det ena och andra från den konstiga lejon/sälen/flodhästen hon har till bästa kompis.
Inez fick plaska omkring utan sin bror i dag, det verkar inte bekomma henne det minsta. I stället för att busa med honom hängde hon på de vuxna hundarna och hon var mer frimodig i vattnet än tidigare. Skönt att se.
Alice var nog väldigt varm, hon simmade faktiskt omkring utan att man behövde kasta någon pinne, det är inte bara Alice-matten som lider i värmen. Det var faktiskt ganska tomt utan "Babben" på vår tur i dag och när Gullis och jag pratade om honom steg tårarna i ögonen. Attans att han skulle krypa så långt in i hjärtat på oss men det är ju för att han stannade så länge. Jag trodde att det skulle vara svårt att lämna alla valparna till deras nya ägare men när den dagen kom var det så skönt att bli av med dom, hade Abbe åkt redan då hade det naturligtvis gått mycket lättare. Han kommer säkert att få det bra, jag sitter i skrivande stund och väntar på mail att de kommit hem välbehållna, det var en lång resa han skulle göra, lilla Abbe, tur att han inte blir åksjuk. Nu måste jag släppa Abbe... han är inte min längre och jag har inget att säga till om, DET är uppfödarens baksida. I ett par veckors tid har jag tänkt lägga in nedanstående bilder som tecken på att våren kommit, dom är tagna vid grannen bortanför fälten, på väg in till stan. Varje vår skuttar sådana här små ungar i deras hagar, flera stycken, totalt orädda för bilarna som kör förbi tätt intill staketet. Går man ur bilen kommer de nyfiket fram... så gulliga.
Kolsvarta Alice kan föda blonda ungar, den här vita hästen har fått ett brunt barn.
Prickiga hästar kan också får bruna barn, naturen är bra underlig ibland. Till sist en presentation av min närmaste grannes nya familjemedlem. Micke och Vivi kom till mig två dagar efter att Abbe blivit bokad och frågade om de fick köpa honom, tyvärr lite sent. De var sugna redan när Alice fått sin kull men eftersom de hade gamle "Nobben", tretton år och med stela värkande leder, så ville de vänta tills han var borta. De var rädda att han inte skulle orka med en busig liten valp på ålderns höst. När Abbe och Inez smet utanför staketet en dag och jag inte märkt det, träffade de på Nobben som stolt gick till sin matte och visade vad han hittat. När Vivi såg hur glad och pigg Nobben blev av att träffa dessa små bestämde dom sig för att skaffa valp men då var Abbe som sagt redan bokad. De for och tittade på en schäfervalp i stället och här är han nu, han hämtades i lördags.
Välkommen till byn, Amos, du blir en skojig lekkamrat åt Inez, skynda dig att växa på dig lite. Amos är en grå långhårig schäfer, hans mamma är grå och hans pappa vit. Rakt fint bakställ har båda föräldrarna, ingen av dom är så hårt avlade att de går med analsäckarna i marken.
Nobben är så stolt över sin nya flockmedlem men tar uppståndelsen med ro. Han vet vem som är herre på täppan, försvinner Amos är det Nobben som letar reda på honom. Att skälla på fåren har han redan lärt lille Amos att man ska göra.
Hur jäkla söt får man vara.? Även fast det inte är riktigt "min" ras måste jag erkänna att han är gudomligt ljuvlig... fast det är ju i och för sig ALLA valpar.
7/5 Jag var ute i god tid som vanligt, vi hade tänkt rasta hundarna på klubben men det blev skjutbanan. Abbe och Inez for omkring som vanligt och det var så sorgligt att tänka på att det var sista gången "Babben" var med. Ett foto på honom tillsammans med mig och Inez ville jag ha och Gull-Marie fick till en riktigt bra bild.
Vi kom till Malmö en timme före utsatt tid och när vi letade en park eller något för att rasta hundarna snubblade vi över Malmö BK. Det var kurs på planen så vi tog en runda vid sidan av, alla fyra var väldigt varma efter att ha suttit i bilen och massor av vatten gick det åt till dom stackrarna. Catherine hade sagt att hon skulle vara vid tullen på Öresundsbron kl. 13.00 och ganska exakt klockan ett dök hon upp. En trevlig och sympatisk människa måste jag säga, vilket kändes jätteskönt, jag har ju bara haft mailkontakt med henne men av dessa har jag känt att det skulle bli bra. Abbe gick genast fram till henne och blev omkramad, han förstod säkert inte vad hon sa åt honom med kuttrande röst men av tonläget var det bara trevligheter. Till och med Alice som inte accepterar folk hur som helst gick rakt fram och tryckte sig mot henne. En riktigt hundmänniska, det känns bra. Hemma har hon två tikar och två hanar, alla hovawart, Abbe ska bli både sällskap och avelshund. Abbe kommer bo på en gård ute på landet med stora tillhörande marker och med vatten i närheten, att han får bada lovade hans nya matte dyrt och heligt.
Att säga adjö till lille "Babben" var inte det lättaste, men det absolut bästa för honom. Många tankar for genom huvudet på hemvägen men jag är fullt övertygad om att han får det bra. Catherine lovade att hålla kontakt så vi får veta hur det går, hon var mycket nöjd med sin lilla "Teddybear", som hon kallade honom och gladare hund hade hon inte kunnat få.
I Murarköket är det nu väldigt tomt och lugnt, Inez är
trött efter dagens strapatser, det förstår jag men jag tror att det kommer
bli betydligt lugnare i stugan nu när det är bara en valp. Två hetsar upp
varandra så mycket... nu kan vi äntligen komma in i vanliga rutiner. Utan
Abbe...
6/5
Linförigheten och fria följet gick riktigt bra, även om hon ibland släppte så var hon med bättre än jag förväntat.
Det här är läggandet under gång, Gullis som såg hur Alice betedde sig såg att hon var på väg ner att lägga sig men ändrade sig och stannade stående. Ni förstår säkert att betyget blev en fet rund nolla. Shit happens. Det var den enda nollan, för övrigt fick vi riktigt bra poäng men till något förstapris räckte det inte.
Även fast man inte klarat gränsen ska man vara glad och tacka både domare och tävlingsledare, ingen idé att sura, bara att komma igen. Faktum är att Gullis och jag åkte hem till henne och kollade över vilka tävlingar som går i närheten inom den närmsta tiden.
När vi vilat en stund stoppade vi in de varma hundarna i bilen för att åka till Måssjön och ett svalkande bad. Sista chansen för oss att se lille Abbe hur han njuter i vattnet. En bild på alla fyra samtidigt hör inte till vanligheterna men ibland får man till det.
Inez blev väldigt glad att komma till stranden, det blir nog en riktig badhund av henne med.
Fast fullt så här vild tror jag inte att hon blir förstås, vem bilden föreställer behöver jag knappast nämna.
Ibland, bara ibland, accepterar Alice att de små hänger henne i bakhasorna.
Vid Mossjön är det lite besvärligare att ta sig ner i vattnet...
... men om man tar sats och...
... hoppar så kommer man i med ett riktigt plask. Eller så kan man gå på vattnet.
Inez kan minsann hoppa hon också om än inte lika långt. Rädd för vatten är hon i alla fall inte.
Sista gången de är tillsammans här vid Måssjön, undrar om de kommer sakna varandra? De har ju varit tillsammans och gjort samma saker i nästan sexton veckor. Sorgligt att lämna lille Abbe i morgon, hade jag kunnat så skulle jag behållit honom, han har ju blivit som en del i familjen... men det går inte att ha två jämnåriga valpar, jag har i alla fall varken ork eller energi att ge de båda den träning och stimulans de behöver. En tung resa blir det i morgon då jag ska köra till Malmö och möta hans nya matte, det är tur att jag har en god kamrat som följer med som sällskap. Lille "Babben", ditt lilla charmtroll, jag kommer sakna dig så.
5/5 Efter middagen packade jag en fikakorg och så begav vi oss upp till Gällsjön som ligger i skogen lite längre bortåt vägen.
Det första Inez gjorde var att plumsa i från bryggan, inte riktigt meningen och simtekniken har hon inte fått riktigt kläm på ännu.
Lite omtumlad sitter hon på land och funderar över vad som egentligen hände.
Den ömma modern, tillsammans med sonen inspekterar de väldigt snygga hundarna där i vattenspegeln.
Abbe tittade lite för nära att han plumsade i. Under tiden har Inez tagit sig ut på bryggan igen, nyfiken på vad som händer.
Den ömma modern ger sin son en avhyvlning, "Vad tusan gör du där i vattnet, kom genast upp!"
Alice vänder sig om, ser inte det andra lilla barnet bakom sig...
... som får sig en tackling och tappar fotfästet på den vattenhala bryggan...
"Vad i hela friden, har du nu också hoppat i, som om det inte räcker med en olydig unge?"
Alice är inte alls någon öm moder, hon står bara och glor när hennes avkomlingar kämpar för livet för att ta sig upp på bryggan.
Dagmamman Elli har mycket mer ansvar, hon kommer till undsättning. "Simma Abbe! Simma! Du vet ju hur man gör, du gjorde det i går."
"Jaha, var det bara det man skulle göra, simma kan väl varenda hund."
Under tiden kämpar fortfarande Inez för att komma upp. Alice tycker att det är besvärligt med barn... "Ungar, vad ska man med dom till?"
Inez litar inte riktigt på att hon kan simma men kravlar sig till slut fram till strandkanten och tar sig upp.
Lille Abbe!
En upphittad strumpa kan man ha väldigt skojigt med, allra helst båda två på samma gång.
Elli i sitt rätta element, hon njuter av livet. Påminner lite om en flodhäst.
Abbe fiskar.
Alice passar inte sina barn alls, hon struntar fullständigt i att hennes avkomma står på huvudet i vattnet.
Den ende som höll sig torr var Sally men i ungdomens dar badade hon gärna.
Trots att de båda pluppat i just från detta ställe blev de inte avskräckta. Bra, inga feghundar här inte. Ser dom hunden i vattnet och gapar efter det den har i munnen? (Den som gapar efter mycket... En saga om en hund jag läste när jag var liten.)
Det här är mattes söta lilla punkråtta.
Sally är också söt, nu tigger hon fika av Gullis, då står vingmutteröronen nästan rakt upp.
4/5 Gullis och Elli kom ut en sväng och efter sedvanlig korsordslösning tog vi oss en tur på fältet, hundarna skulle inte jobba någonting i dag, de ska få vila från allt vad allvar heter fram till tävlingen.
Elli ser ut över nejderna, hon missade precis haren som skuttade förbi.
Abbe skuttar som haren, inte efter den men på stilen skulle man kunna tro att haren varit läromästaren. Livet leker och allt är bara så himla skojigt.
Inez beter sig inte som någon hare, hon har minsann tittat på bilderna av morfar Chaplin... så här ska en hoffe bete sig. Stänket ur det vidöppna gapet får morfar behålla själv, Inez är en dam... dom dreglar inte.
Hundarna visste exakt vart vi skulle gå, ner till Ätran, dom är långt före oss.
Abbe gillar att bada, han tog en simtur, måntro han hade öronen till hjälp?
Inez är inte heller någon badkruka, hela huvudet doppades under vattnet, av misstag eller med flit vet hon bara själv. Rädd blev hon i alla fall inte utan var snart i det blöta igen.
Elli och Alice rusar mot samma pinne, för en gång skull var det Alice som utgick med segern.
Elli har upptäckt en annan pinne. Vem har sagt att leonberger är en klumpig ras. Snabbare hund i vatten än Elli får man leta efter.
Alice använder en helt annan teknik, lite klumpigare och plaskigare men fullt användbar.
Inez har inte så bråttom ut i vattnet men övar på Ellis teknik... "Vänta bara tant Elli tills jag blir stor, då ska du får se." Det är nu lugnt och skönt i Murar´ns stuga, valparna ligger utslagna i trädgården och Alice ligger på köksgolvet. Livet är bra härligt att leva.
3/5 Med mig ut tog jag "Lillkatt", det är väl själva tusan att han inte vill vara ute ensam, är man med ute i närheten går det bra. Under tiden jag låg på knä i rabatten för att få bort lite ogräs lekte han runt mina händer och skulle vara med och ha det jag tog i. Några kråkor kraxade i päronträdet vilket väckte hans nyfikenhet.
Tjalle klättrar raskt upp i trädet och slickar sig om munnen, kråkstek skulle inte sitta illa så här vid middagstid. Kråkorna lever om rejält och lättar från päronträdet, de vill inte hamna i en kattmage.
Något annat har fångat Tjalles uppmärksamhet.
Staren känner sig trygg på avsevärt avstånd, känner sig inte alls hotad av en liten katt ända borta i päronträdet, själv sitter han uppe på hustaket.
Plötsligt upptäcker katten att den sitter väldigt högt uppe, han gör tappra försök att ta sig ner men vågar inte riktigt.
Bortglömda är både kråkor och starar, flera vägar ner till marken provas men alla verkar tyvärr sitta lika högt uppe.
Ynkliga jamanden hörs ner till matten nere i rabatten från den allt mer förtvivlade katten.
Matten tar det med ro, tids nog kommer katten ner. Hon passar på att leka med kameran lite.
Tjalle fortsätter att försöka ta sig ner men han vågar inte... det är alldeles för högt.
Matten förbarmar sig och hämtar en stege för att hjälpa honom ner. Trädklättring hörde till favoritsysselsättningarna när hon var liten och höjdrädd är hon ju inte alls. Väl uppe i trädet upptäcker matten att hon inte är lika smidig som för drygt fyrtio år sedan, högre upp än till andra klykan vågar hon sig inte, trädet är gammalt och grenarna murkna på flera ställen.
Matten når katten precis med handen och kliar lite. Plötsligt tycker inte katten att det är så farligt längre, den har ju sällskap och han gnuggar huvudet mot mattehanden och spinner förnöjt. Matten försöker ta katten i nackskinnet för att lyfta den intill sig vilket får kattskrället att klättra ännu högre upp.
Matten ger upp och klättrar ner, "Sitt där då,
dumma kattelände!" Till slut ser jag att Tjalle kommit ner till andra klykan där jag satt själv och går ut för att göra ett nytt försök att få ner honom. Den här gången går det bättre, han sitter kvar och låter mig ta honom, han spinner förnöjt. Nu återstår problemet att ta sig ner med en katt i famnen, det klarar jag inte, vill inte ens försöka. Jag kommer ner till första klykan, tar katten i nackskinnet, sträcker ut armen och släpper helt sonika ner honom på backen. Han landar på alla fyra som den katt han är. Tydligen hade luftfärden ingen som helst inverkan på honom för han sitter kvar tills jag kommer ner och låter mig lyfta upp honom. Spinneriet är i full gång och matten andas ut mycket lättad. Hade jag inte sågat av den nedersta grenen som man slog skallen i varje gång man klippte gräsmattan förra året, hade inte en ganska osmidig medelålders dam behövt klättra i träd med livet som insats. De förbipasserade bilarna med dess resenärer fick sig nog en funderare, jag tyckte mig märka att de saktade ner farten något. Funderar faktiskt skarpt på att såga ner hela jäkla trädet, päronen går inte att äta utan hamnar på gräsmatten och i rabatten, vilka man sedan har ett herrans besvär att kratta ihop på hösten. Det tål att tänkas på.
2/5 Avloppet i köket har krånglat ett bra tag, det bubblar och gurglar samt att vattnet tar en evig tid att rinna ner i vasken. Först trodde jag att det var tanken som var full men sedan den tömts fortsätter problemen. Detta tänkte jag ta hand om, inte svårt att rensa böjen, det har jag gjort förut där vi bott tidigare... lätt som en plätt. Bara att skruva bort och skruva tillbaka som det satt. Glad i hågen tömde jag skåpet under diskbänken från allsköns bröt man samlar på sig, blomkrukor, ytterkrukor, rengöringsmedel, diskmedel, fönsterputs och disktrasor. Att invånarna hos Murar´ns har en massa husdjur vet alla som läser denna blogg och jag kan tala om att vi helt klart även har icke önskvärda husdjur... skåpet var fullt av spår från möss medelst spillning. Här och var i blomkrukorna hittade jag dessutom söndertuggade gamla bullpapper långt in i skåpet. Inkräktarna hämtar tydligen diverse födoämnen från soppåsen och tar med sig längre in i skåpet där de sedan på tryggt avstånd från människoögat kalasar i godan ro. Urk! Jag skurade skåpet innan jag gav mig på böjkröken, icke det lättaste företaget då skåpet är ett hörndito, med en dörr som inte går att vinkla, utrymmet var inte så stort att jag kunde komma åt på bekvämt sätt. Det måste vara en karl som inrett köket och konstruerat skåpluckorna, en karl som aldrig skurat ett köksskåp någon gång. Nåväl, med viss möda, ackompanjerat av mina svordomar, blev skåpgolvet något sånär rent och det var dags för rörmokeriet... en snabb blick på vvs-anordningen fick mig att genast inse min begränsning. För att skruva bort kröken skulle jag behövt en rörtång med en diameter på två decimeter minst, dessutom var gängorna alldeles fastrostade. Behöver jag nämna att jag inte ens försökte, allt bröte jag plockat ur skåpet stuvades nogsamt snyggt och prydligt in igen. Jag överlämnar rensning av kröken med varm hand till Erlandsson... han kommer inte att få bättre plats än jag i skåpet och hans svordomar osar säkert värre än mina. Om han inte skruvar bort dörren vill säga, det kom jag på alldeles själv nu i denna sekund.
Trångt om saligheten men gott om plats att både gömma och glömma vad man har därinne.
Jag konstaterade i alla fall att jag inte behöver köpa varken svinto, diskborstar eller disktrasor på ett bra tag. |
Jag
hoppas verkligen att du får bada i Frankrike.
