Juni-06
29/6 När Gullis kom med sina hundar hade ingen av oss lust för att spåra så vi nöjde oss med mat och korsordslösning. Ibland får man vara lat.
En tur över fältet blev det i alla fall för hundarna, mina hundar flår som idioter och Inez är på Alice hela tiden, därför hade jag dom kopplade en i taget för att lugna ner lekarna lite. Först fick Alice vara kopplad en stund och därefter Inez. Nu bar det inte sig bättre än att Inez gjorde ett ryck så halsbandet gick sönder och snabb som en virvelvind smet hon iväg. Jag förstår att det är lockande att springa när de andra tre får vara lösa och babyhalsbandet höll inte för det snabba rycket. Nu är det dags att köpa "vuxenhalsband" åt den lilla damen. Ett tag framöver kommer jag att vara tvungen att ta ut dom en och en, jag ska operera handleden i morgon och är därefter tvungen att ta det lugnt med högerhanden några veckor. Det har gjort att jag avbokat tävlingarna på lördag och onsdag som jag anmält till. När högerhanden är läkt ska jag göra samma operation på vänster handled så jag kommer vara sjukskriven ett tag framöver. Uppdateringar kommer det bli lite snålare med eftersom jag kommer vara lite handikappad och att sitta vid tangentbordet är inte att rekommendera när man gjort en carpaltunneloperation. För övrigt känner jag mig så vansinnigt trött och håglös för tillfället, vete tusan vad det beror på. Lättretlig är jag också och det får mina stackars hundar lida för, inte så att jag är elak mot dom men jag tänder till lättare än vanligt och ger dom en reprimand. Stackars djur! Inte lätt att ha en jäklig matte.
26/6 Efter extra pyssel med kattor och fåglar som varit hemma själva under midsommarhelgen, beslutade jag mig för att åka till GeKå´s för att bunkra lite nödvändigheter. Där märktes både semestertider och väder av, regnar det en sommardag är det knökfullt därinne, men hade jag tagit mig dit så skulle det minsann inhandlas vad jag skulle om jag så skulle behöva slåss med en jäkla massa turister. Naturligtvis kom jag hem med bara hälften av vad jag behövde... satans skit! Men tillbaka far jag inte i dag i alla fall, det får bli en annan dag.
När jag går från bilen blir jag glad igen, mitt i gräsmattan, där den största trafiken mellan bil och murardörr går, står denna lilla späda varelse. Hur den kommit dit har jag ingen som helst aning om, kanske någon däruppe vill kompensera mina liljor som på något märkligt sätt försvunnit ur rabatten under köksfönstret. Det måste vara någon slags vallmo, så pass förstår jag men den är inte större än en blåklocka. Nacken är böjd av regndropparna... så fin, hoppas Erlandsson också ser den och låter bli att sätta sina plattfötter rakt på.
Efter lunch har dagen gått i ultrarapid, regnet står som spön i backen, en hel del finns att göra i murarstugan men tidningen lantbrevbäraren hade med sig lockar mer. Regnet utanför fönstren gör att det blir rått och ruggigt i stugan så jag blir tvungen att gå ut för att tända en brasa. Det är länge sedan vi eldade i spisen nu men det behövs faktiskt i dag. Förra veckan pustade jag och stånkade, svor långa haranger åt denna jäkla hetta, i dag gnäller jag över lite regn... när ska människan vara nöjd egentligen?
Midsommarhelgen
Vid slutet av den här eländiga lilla vägen ligger ett av målen på vår långa resa, Lövåsen, en bit utanför Gävle, där bor Stefans son Tomas och hans sambo Sanna. Så här vill jag bo, i slutet av en väg, där ingen obehörig har någonting att göra, då får man vara ifred. Grannarna hade sitt hus ungefär en halvkilometer bort, varken för nära eller på för långt avstånd.
I det här huset bor den lilla familjen, ett gammalt hus som är nyrustat inomhus med ett stort "bonnakök", lite avis är jag faktiskt. Huset behöver lite mer arbete utomhus men de unga tu har ingen brådska med sådana saker just nu.
Desto mer tid lägger de på den nya lilla familjemedlemmen, Livia, sex veckor gammal.
Se bara vilka långa fina ögonfransar den lilla fröken har. Lite prickar av värmen som de flesta små barn får oroade de nybliva föräldrarna lite men de har fått höra av mer än mig att det är ganska vanligt och kommer försvinna av sig själv. Hon är så söt ändå det lilla livet och luktade, som små barn plägar, helt ljuvligt.
Här sitter hon i babysittern och studerar den nya leksaken jag och Stefan hade med oss. Än så länge får skramlet hänga ifred men snart nog greppar de små händerna efter de färgglada leksakerna.
En mäkta stolt farfar med sitt allra första barnbarn... resorna upp till Gävletrakten kommer att bli många framöver.
Hundarna hade det hur bra som helst, inga koppel alls, de höll sig på gården och runt husbilen. Vi tog naturligtvis promenader i omgivningarna och skogen runtomkring.
Fast det bästa var nog tuggbenen matte och husse hade med sig från affären.
När tuggisarna är slut kan man ligga och njuta i solskenet och blir det för varmt finns gott om skugga. På söndagen stoppade vi in hundarna i husbilen igen, vi skulle fara in till Gävle och besöka fler barn, mina barnbarn... många ungar börjar det bli.
Den här uppsynen mötte oss när vi körde in på gården vid Bomhus gamla polishus. (Ja, dom bor faktiskt i ett gammalt polishus med cell i källaren och allting.) Den unge mannen som så duktigt skyddar förståndets behållare när han kör sin trehjulig, heter Erik och blev ett år i mars. Ett av mina två barnbarn.
Den här unge mannen heter Gustav och när man frågar honom hur många år han är sticker han upp tre kladdiga fingrar och berättar att han minsann snart fyller tre år. Här provar han den medhavda presenten, en kombinerad ryggsäck och "dramaten-kärra", som ser ut som en kossa.
Lille Erik fick naturligtvis en likadan men i form av ett mumintroll och så här glad var hans min när han fått sova middag en stund.
Efter att Stefan och jag tagit en promenad med våra hundar tillsammans med Gustav på sin cykel med vidhängande stödhjul, ville Gustav måla en teckning åt farmor. När han satt där och gav mig den här blicken var jag tvungen att gå därifrån, tårarna stiger i mina ögon, så mycket jag missat genom att bo så långt borta. Gustav ropade efter mig och frågade vad jag skulle göra och jag svarade att jag måste gå på toa... inte kan jag låta honom se mig ledsen när jag egentligen är jätteglad att äntligen få se dom. Huvaligen så blödig man blir på gamla dar!
Faster Klara kom på besök med sin sambo Olle, Klara och Gustav har ett speciellt förhållande, de gillar varandra väldigt mycket. Det är Gustav som krigsmålat sin faster..
Olle och Klara kom från Holmsveden åkande på denna tingest, Erlandsson blev lycklig som ett barn när han fick ta en provtur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen... Karlar och deras maskiner!
Efter några timmar tillsammans med mina barn och barnbarn styrde vi kosan mot västkusten igen. Genom Gävle, där passade jag på att bränna av en bild på Gavleån alldeles i början av Boulognerskogen. Här gick jag många promenader med Sally när hon var valp, jag hade henne med mig i syateljén på dagarna och den långa lunchen tillbringade vi här. På en av promenaderna, då, för tretton år sedan träffade vi för första gången Susanne och hennes Tina. Senare hamnade vi i samma bevakningskurs med andra hundar och vi har tränat en hel del tillsammans. I dag har jag inte mycket kontakt med henne men jag följer henne och hennes hundar via hemsidan och jag vet att hon läser om mig och mina förehavanden här i bloggen. Mitt i natten var vi hemma, jag har provkört husbilen och det är inga som helst problem för mig att manövrera den... snart kommer Gullis och jag Hillevi! Många hundar i schnauzerstugan blir det då.
17/6
En något tillknäppt Embla funderar om hon ska bada eller inte, näe... hon tar en tur in till kossorna i hagen i stället.
En badanka placerar sig där badankor ska vara, i det blöta förstås.
Mina två blötdjur känner inte alls av något annorlunda, de kan ju simma här varje dag om så vore.
Troja tänker inte bada, hon sitter och vaktar kameraväskan och håller samtidigt ett öga på de andra som far omkring hela tiden.
Fast äldre än att man kan springa lite när matten stoppar handen i godisfickan är hon inte, det kommer hon aldrig att bli.
Hej då Ankan med flock. Det har varit så roligt att ha er här, sköna dagar med både bad och träning har det blivit. Hoppas ni snart kommer tillbaka till Murarstugan, golvet du sover så tungt på känner du ju igen sedan barnsben.
En bild kom via mailen, Linas bal gick av stapeln i går och så här fin var hon. Fotografen är naturligtvis hennes pappa Tapio. Jag hade Lina själv på chatten lite senare och hon berättade att hon hade finaste klänningen av alla och hon hade haft väldigt roligt på balen. Precis som det ska vara. Efter det att Ankan och hennes flock farit hem har jag tillbringat tiden framför datorn med att gå igenom alla bilder som blivit tagna under den gångna veckan... många bilder var det och mycket svårt att sortera ut vilka som jag gillar bäst. Den nya kameran tar kanonbilder för det mesta och fina ögonblicksbilder har jag lyckats fånga.
Vid sextiden kom Erlandsson på den lysande idén att ta en tur till Träslövsläge för att inhandla en glass, det nappade jag genast på. Stefan gillar att gå runt i hamnen och titta på båtar.
Runt hela gästhamnen står sådana här söta båthus, tätt, tätt.
Jag testar kameran på sjögräs som spolas mot stenpiren.
Motivet på vägen hem är taget på E6:an genom bilrutan, vindkraftverken snurrar och det är en maffig syn. På fälten runt dem går klubbens spårtävlingar på höstarna. Bra bild tycker jag att det blev.
16/6 Det var fortfarande väldigt varmt och vi gjorde inte mycket mer än att låta hundarna svalka av sig nere vid Ätran.
Alla plaskade i, de tyckte det var skönt som tusan.
Fast inte Troja förstås, hon placerade sig nära den som hade godis i fickan, som äldst och förståndigast har man extra privilegier.
Inez tar gärna tag i Alice´s svans och åker snålskjuts i vattnet.
Ankan är inte sämre hon, ett stadigt tag i Inez svans greppas...
Vilket inte uppskattades av den svarta systern. Att det känns likadant i mammans rumpa när hon hänger där struntar hon fullständigt i.
Den här proceduren upprepades flera gånger, som ett lämmeltåg simmade de tre omkring.
Lite längre ut vaktade kanadagässen sina ungar oroliga för att hundarna skulle simma för nära.
Allt under storspovens vingslag.
Några fågelskådare blir icke dessa två... på sin höjd en variant av badankor.
Embla kikar in i kameralinsen... äntligen fick jag en bra bild av "Pumlan".
Inte alla har gångavstånd till ett sådant här smultronställe, jag har tur som bor så bra. Vid halvfemtiden var vi inne i stan på Rådmansgatan, Gullis var färdig med sina bestyr och det stod lydnad på klubben på planeringen. Med oss hade vi kvällsfika.
Lydnaden får illustreras här av mina hundar som väntar på sin tur, vi körde ett par moment i taget med varje hund, även kvällssolen var varm. Om träningen går att läsa i träningsdagböckerna som vanligt.
15/6
Att Ankan har spårat förr fanns ingen tvekan om, själv letar hon upp spåret och det är rejält drag i linan.
Sin belöning får hon naturligtvis även fast det strulade lite mitt i, det var troligtvis inte Ankans fel, med en matte som inte har en susning om vart hon gått är det inte lätt men slutpinnen hittade hon i alla fall.
Jag hade gått ett spår åt Embla, inte det lättaste spåret för ett litet skägg, jag är ju van hundar med lite längre ben och terrängen var risig. Envist kämpade hon sig fram genom ris och över vattensamlingar, från vägen där Gullis och jag stod hörde vi Emblamattens glädjerop när skägget hittade pinnarna. Jag har en så fin bild på Embla och hennes stolta matte när slutbelöningen delas ut men den förbjöds jag att lägga ut och eftersom jag respekterar att Hillevi inte vill vara med på bild får den stanna på hårddisken. Om mina hundars spår står det i träningsdagböckerna som vanligt. När vi spårat klart och fikat for vi till Måssjön för att låta hundarna svalka av sig med ett bad... det hade dom verkligen gjort rätt för.
De tre av större raser plumsar genast i.
Embla tar det lite försiktigare.
Till och med en gammal Hund af Ädla Raser tyckte att det var skönt att bada tassarna.
Annat var det med den här badkrukan, hon ville så gärna men vågade inte. Men så när vi fikat klart och var färdiga för att packa ihop och fara hem kom hon plötsligt på att det kanske var lite skojigt i alla fall.
Det var så härligt att se Sanni upptäcka badandets härligheter att vi blev kvar en extra halvtimma. Lika bra att låta henne hålla på så hon lär sig njuta av det. Nu är hon ett riktigt lejon... döpt och allting. Hela dagen hade gått åt till skogsturen, därför for vi åt varsitt håll, Gullis till Rådmansgatan och Hillevi och jag for till Jordsbacka. Efter middag och lite vilande i skuggan tog vi de två små på en koppelpromenad bortåt vägen, något som behövs tränas allt som oftast. Både Ankan och Inez visade att de minsann kan gå fint i koppel utan att dra... tänk om Inez ville visa det när jag är ute med båda två på samma gång. Som belöning fick de leka och springa över fältet på tillbakavägen, Inez och Ankan leker fint tillsammans allra helst när ingen tjurig morsa ska vara med och bestämma.
14/6 Innan Gullis for käkade vi middag tillsammans och därefter for vi till "Tippen" för att rasta hundarna.
Det är svårt att få alla på en och samma bild men här fick jag till det. Elli ligger sist och håller reda på sitt "barn" som är stolt som en tupp över pinnen hon hittat.
Flädern börjar blomma, efter midsommar är det dags att plocka blomklasarna till flädersaft.
Den svarta sothönan visar sitt guldägg det stora, stora havet. "Långt därborta ligger Danmark, Ankan, dit orkar du inte simma." När Gull-Marie kommit tillbaka från sin mamma for vi till klubben för rastning och ett uppletande med hundarna. När de små valparna var färdiga kom en massa folk till klubben så vi for till skjutbanan i stället för att låta de vuxna jobba. Om uppletandet står det i träningsböckerna.
På skjutbanan är det lugnt och skönt och när uppletandet var färdigt fick hundarna rasa omkring en stund. Sanni skulle gärna följt med Inez och Ankan upp för skjutvallen bara de inte var så förbaskat snabba. "Vänta bara, snart är det ni som inte hinner med mig."
Ankan och Inez leker på hoffars vis, tugg och hopp, tugg och hopp igen.
Man blir törstig av jagalekar, tur att mattarna är förutseende och har mycket vatten med sig.
Alice gör som vanligt och njuter på sitt eget sätt.
13/6 Gullis kom ut med sina lejon och det blev en skön dag i vår trädgård med mat, fika och en massa snack. Under tiden Tapio jobbade med formateringen tog vi Attis med oss ner till Ätran för ett bad, trädgården började bli olidlig, vi hittade ingen skugga som skulle räcka både åt oss och hundarnan.
Mina blötdjur plumsade genast i.
Attis och Ankan var inte sena att följa deras exempel.
Elli hade som vanligt de små hängande i hasorna, det stora snälla lejonet är mycket bättre med valpar än deras icke fullt så ömma moder.
Fast lite plask för sig själv och lek med en mysig träbit fick hon i alla fall.
Det lilla lejonet vill inte bada, Alice tycker att hon är en riktig badkruka.
Det där blöta eländet får ni ha för er själva, bättre på torra land. "Kom upp och lek med mig i stället."
Embla har fångat en orm...
... och Attis "kokar kaffe".
De stora hundarna på bild ute i vattnet... ja, åldersmässigt är dom störst i alla fall. Eftersom jag visste att både Ankan och Attis skulle vara här i dag hade jag frågat Figos och Atlas mattar och hussar om dom ville komma på en liten "valpträff". Inget storstilat, bara en fikakorg och lite lek och bad för hundarna nere vid Ätran. Vid halvsjutiden på kvällen drog vi oss ner till grillplatsen i närheten, jag hade frågat bonden som äger strandstumpen om vi fick vara där och det skulle gå så bra så. Det var väldigt roligt att se och jämföra valparna nu när de var nästan fem månader, alla valpar som bor kvar i Sverige kom utom Nova, men hon bor ju ända på Gotland så det hade varit lite mycket att begära att de skulle komma för lite fika och valplek ett par timmar. Alice lämnade jag hemma, den icke alltför ömma modern fick ligga på soffan med Erlandsson, där trivs hon bra.
Figo lipar åt de badkrukor som står kvar på land. Bredvid sig har han Atttis som badat mycket redan på Bolmsö tillsammans med morfar Chaplin.
Atlas gillade vattenplask...
... så pass att han gör en lekinvit åt Figo i vattnet.
Figo undrar om han är riktigt klok men det struntar Atlas i, han kan ha skojigt alldeles ensam om han behöver.
Mellan badplaskturerna blev det lek i gröngräset. Jag tror att det är Figo till höger, att det är Attis som ligger på rygg är jag helt säker på.
Figo är stadshund, några sådana här konstiga hundar har han aldrig tidigare sett.
Mysigt värre nere vid Ätrans strand hade vi, på andra sidan ser man en skymt av Hallands vackraste väg.
Inget som bekymrade poffevalpar.
Nu är det Ankan som Figo tar ett nappatag med.
Embla håller koll så han inte är stygg mot hennes flockmedlem.
Atlas och Inez jagar en pinnen som Magnus kastat ut.
Inez avgick med segern och tänker inte gå närmare land för att riskera att bli av med den... så lik sin mor.
Alla som var med under kvällen, i alla fall hundar, tre av de tvåbenta står bakom kameror på just den här bilden. Från vänster är det Magnus som håller Atlas och Attis, AnneLie håller sin Figo, jag har Inez framför mig och Figos husse Niklas håller Ankan. Tack alla ni som kom, det var mycket trevligt och jag hoppas det inte dröjer alltför länge innan vi ses igen.
12/6
När Hillevi vilat sig en kort stund efter den långa bilresan gick vi över fälten ner till Ätran, en vanlig promenad som vi brukar göra ofta. Sist hon var här när hon hämtade sin Anka, var det snö och vattnet fruset, annat var det nu. Ankan var först att hoppa i och simma, strax efter kom Inez och hon har tidigare bara plaskat omkring men nu simmade hon på riktigt för första gången.
Embla gillar att bada, här har Hillevi kastat i en pinne, Embla simmar ut och hämtar den men Ankan stjäl den som hon brukar när Embla kommit in på grunt vatten.
En annan pinne som två femmånaderssystrar båda vill ha.
Troja tänker inte bada, hon nöjer sig med att få vara med. Det blev en ganska tidig kväll, Hillevi hade kört långt och vi båda vet att det kommer bli en intensiv hundaktivitetsrik vecka.
9/6
Jag släppte in Inez i deras trädgård för att de båda halvsyskonen skulle få leka med varandra en stund, Arras har inte så många "hundvänner" att rasa med så det skulle nog uppskattas. Inez ville inte leka med Arras, i alla fall inte på det sättet Arras ville leka, hon fräste åt honom och bet ifrån vilket han struntade i. Tydligen hade inte Inez tillräcklig pondus att han lyssnade.
Vi bestämde att låta mamma Alice också komma in och då blev det genast annat ljud i skällan, det räckte med en skarp tillrättavisning från Alice så blev Arras som en annan hund. Till och med Inez blev kaxigare och tuffare när hon hade Alice´s stöd. "Jobbiga fruntimmer", tänkte säkert Arras, "skönt att dom for hem". Jag hoppas att vi får ett nytt tillfälle att släppa dom lösa ute i det fria, någon gång, i skogen eller på stranden. Det går inte nu när det är så mycket turister i "Läjet", vi får ta det en annan gång, då har även Inez vuxit till sig lite.
8/6 Efter middagen for vi till klubben och rastade först hundarna men när vi så kom ut på planen kom vi på båda två att det är väldigt jobbigt att ha valpar. Varmt och eländigt, tar man av tröjan fryser man och är den på så svettas man. Ingen av oss hade humöret på topp men vi körde i alla fall igenom hundarna, det går att som vanligt läsa om det i träningsdagböckerna. Något uppletande blev det inte, vi var alldeles för lata för något sådant.
När vi tränat klart satt vi på bänken och lät hundarna roa sig bäst dom ville, Elli leker så fint med både Inez och Sanni, Alice vill nog gärna vara med men vet inte riktigt hur hon ska närma sig.
Hon tar en rull i stället...
Sanni har ingen respekt för någon eller något, hon vill gärna tugga på Alice som hon gör med Elli, ovetande om att detta är en rivkärring hon ger sig på. Alice försöker i alla fall att leka med henne, hon är inte alls så hård i sin tuktan av Sanni som hon varit med sina egna valpar och en liten stund tillåter hon att Sanni busar med henne.
"Där ser du, tant Alice, jag är snäll och inte ett jäkla dugg rädd för dig. Så det så!" Alice vill nog väldigt gärna leka med valparna på samma sätt som Elli men hon vet nog inte riktigt hur man gör, huvudsaken är i alla fall att hon tar det fint med Sanni och det gör hon tack och lov än så länge. Vi får väl se hur det blir sedan när hon vuxit till sig lite. Hemma igen tog jag äntligen tag i rabatten framför köksfönstret, den har sett för jäklig ut. Jag ger mig katten på att någon planterar ogräs i den och flyttar runt plantorna på nätterna... som den såg ut i fjol gör den i alla fall inte längre.
Efter någon timmes jobb har den blivit någorlunda... nu får varken katter eller valpar gräva i den. Då får dom med matten att göra. Basta!
7/6 När Gullis kom tillbaka från sin mamma for jag genast hem, Lina skulle komma och prova klänningen för sista gången, om något skulle behöva justeras hade jag tänkt göra det under tiden hon väntade.
Men icke! Klänningen satt som en smäck och jag fick en stor kram av jäntungen eftersom hon blev så glad. Sådana spontana glädjeyttringar värmer i hjärtat. Föreställ er nu Lina snyggt sminkad med smycken och en konstgjord solbränna, en håruppsättning efter konstens alla regler med blommor och hela bidevitten, hon kommer bli så läcker. Stolt kommer hon le och visa alla fina raka vita tänder nu när tandställningen är borttagen lagom till examen... så fin hon kommer vara. Bilder har jag blivit lovad att få när hon står där i full mundering. Det ska bli roligt att se.
6/6 Nåväl, jag klev upp och åt frukost, det var strålande sol ute och jag bestämde mig för att låta ruggugglorna få komma ut i dag.
För ett par veckor sedan skaffade jag nya naturpinnar att sätta i buren, de har jag nogsamt skurat med såpa och sprutat med högtrycken för att få dom riktigt rena. Nu skar jag till dom i lagom storlek och satte in i buren, både Pelle och Märta uppskattade ommöbleringen. Nu står de där ute... mellan körsbär och syren.
Lite senare hade jag Gullis på chatten, hon skrev att hon tänkte komma ut och hon var så välkommen så med sina hundar. Sanni har aldrig varit här men lade sig, efter inspektion av murarstugan, tillrätta i valp-biabädden med Inez leksaker, där verkade hon trivas bra.
Elli har varit här förut och kopplade av på golvet. Först när Tjalle såg de främmande hundarna fräste han till och han var spänd i hela kroppen när jag höll honom. Jag lyfte fram honom till Elli och det riktigt kändes hur han slappnade av, "Det är ju min mamma!" verkade han tänka och lät sig villigt undersökas av det snälla lejonet, samtidigt som han spann förnöjt. Efter middagen tog vi ut alla hundar på fältet, ingen tur ner till Ätran var det tänkt eftersom det nu plötsligt blivit riktigt kallt, men en skön promenad skulle det i alla fall bli.
Vad den här bilden föreställer kan ni ju fundera på. Ett litet tips... det finns en rejäl dypöl vid kanten av fältet. När vi kom tillbaka till gården fick tre hundar spolas med slang, alla utom Inez hade varit i. Allra första gången Gull-Marie var här och hälsade på sedan vi flyttat hit badade Elli i det, då fick vi gå in i Vivis ladugård och spola av henne, våran slang var ännu inte uppmonterad. Elli har inte varit i dypölen sedan dess men allt ska ju upprepas. Sanni var här för första gången och måste gå i sin "storasysters" fotspår. Sedan Gullis åkt hem har jag jobbat i syrummet, klänningen är nu färdig, en sista provning för att kolla av allting behövs och det sker nog den här veckan. Sen kan jäntungen dansa bäst hon vill. Under tiden jag satt och sydde körde Erlandsson med leksaken han skaffade förra året, åkgräsklipparen. Den är så rolig att köra verkar han tycka, mina båda amerikanska blåbärsplantor och den lilla vinbärsplantan jag satte i höstas är jämnade med marken. Jag märkte det förra veckan och nämnde det för honom men det stoppade honom inte från att köra över dom i dag igen.
5/6 I dag har jag varit inne i stan hela dagen, längre än jag brukar eftersom ingen Sally väntar ensam hemma och behöver komma ut. Erlandsson är i Gävle så det fanns ingen att pyssla om hemma mer än två kattor som inte var inne. Fåglarna ska få sitt i morgon och dom går det ingen nöd på. Efter middagen rastade vi hundarna på "Tippen", lilla Sanni är nu så stor att hon orkar knalla hela rundan, mycket trevligare än att vända och gå tillbaka.
Det är dessutom mera fart på henne, hon hänger med de andra så gott det går i höggräset men hamnar obönhörligen sist. Det är så härligt att se alla fyra samsas tillsammans, nu kan man slappna av lite mer eftersom mina hundar faktiskt är snäll mot den lilla valpen. Den lilla valpen kan förresten riva ifrån så det förslår, mer och mer är det hon som tar första steget till lek.
Alla fyra ska naturligtvis lukta på exakt samma fläck. Vid eftermiddagsrastningen, som vi tog på klubben upptäckte vi att det var fullständigt folktomt så vi passade på att träna med hundarna. Svalt och skönt var det dessutom och det går som vanligt att läsa i träningsdagböckerna hur det gick.
2/6 Framemot middagstid började hon hässja, jag fick inte tag i Erlandsson, (han hade gett mig tillstånd att ta det avgörande steget om hon inte blev bättre men ville veta om det blev av). När jag ringde till Erik bad han mig komma genast, han tittade på hennes slemhinnor i ögon och tandkött och konstaterade att de var alldeles vita. Sally kunde inte stå utan satt på undersökningsbordet med stöd av mig, jag lade henne ner och hon fick somna in med sin tass i min hand. Inte ens nålsticket reagerade hon på, märkligt, hon har en otroligt låg smärtgräns, det bevisar också att något var fel. När allt var över kände Erik på hennes mage, den var stenhård och sedan han palperat den berättade han för mig att något, stort som en handboll, fanns därinne... och det var inget som hörde till de normala organen. Jag tyckte att hon blivit tjock under helgen jag varit borta och trott att Erlandsson varit extra givmild med maten men tydligen är det en tumör eller något som börjat växa. Troligtvis har den funnits där ett tag och tryckt på något som gjort att hon blivit temporärt förlamad i bakdelen men nu har den blivit så stor att den ständigt tryckte. Stackars Sally! Erik sa till mig att det var bra att jag kom in, troligtvis hade hon bara några timmar kvar, att hitta henne inte längre levande på köksgolvet skulle inte varit trevligt. Det här var det sista jag kunde göra för henne.
Även fast det var jag som skaffade Sally så var det husses bästa vän och han skämde bort henne till det yttersta. Att jag skulle få henne sluta tigga gav jag upp för många år sedan och hon visste vem hon skulle sätta sig bredvid för att få en smakbit. Påminde om sin existens gjorde hon också om godbitarna dröjde för länge, räckte det inte med att skrapa med tassen på den som åt så ljöd hennes ljuva stämma intensivt.
Sally ska nu få en separat kremering och få sin sista vila bredvid Spencer och Zsa-Zsa på klubben. Inte ett enda sjukbesök hos veterinären har hon behövt under sitt drygt trettonåriga liv, så typiskt för en blandras. Jag sa för flera år sedan att hon säkerligen skulle överleva både Spencer och Zsa-Zsa... hur rätt hade jag inte. Sov gott Sally, hoppas du får springa lös och jaga hur mycket du vill och att det finns gott om mat... var du nu är.
1/6
När jag ändå var inne i stan käkade jag med Gullis och vi rastade hundarna tillsammans, det går bra nu med alla fyra även om man måste hålla ett vakande öga på mina flåbusar så inte lilla Sanni kommer i vägen. Sanni gör små lekinviter till Inez och kan bara Inez hålla sig från att springa på henne går det bra. Alice är duktig för det mesta, nosar lite försiktigt på henne men när Alice får ett "hoffespel" tar hon ingen hänsyn alls till någon över huvud taget. När vi ändå var på klubben gjorde vi uppletande med hundarna, inget strålande resultat vill jag påstå men om det får ni läsa i träningsdagböckerna. Jag for hem direkt efter att vi varit på klubben, lite orolig för Sally är jag allt, när jag kom hem hade hon i alla fall tagit sig upp i rumssoffan men hon viftade inte ens på svansen när jag gick in till henne. Jag bjöd henne på en bit banan som hon älskar men hon ville inte ha.
Efter några timmar hemma med Sally begav jag mig till Träslövsläge, jag hade lovat Arras husse att hjälpa dom lite med deras hemsida, så fort den är klar och uppskickad kommer en länk från min sida till den så håll utkik.
Arras med flock bor så fint alldeles vid havet, den här bilden är tagen från deras altan, det är högst tio meter ner till vattnet, mycket fint. I alla fall en sådan här dag... jag skulle inte vilja vara där när det blåser storm. Hemma igen är tillståndet för Sally likadant, husse hade lyft ut henne i trädgården men där hade hon bara lagt sig ner så han bar in henne igen. När de andra hundarna fick mat gick jag in med hennes skål i soffan där hon låg, Sally åt men det tog tre gånger så lång tid som i vanliga fall att få i sig de stackars torrpullorna. Hon går inte gärna själv så jag bar ut henne på gräsmattan där hon kissade men ville genast in igen. Hoppas, hoppas hon är bättre i morgon nu när hon fått i sig lite mat. |
