Juli-07

1/7
I går kväll sedan Erlandsson och jag kom tillbaka från en promenad ner till Ätran med hundarna kom Vivi och frågade om Inez ville röja lite med Amos. Inez hade nyss rastats och skulle äta mat så vi bestämde att göra en tur tillsammans som i dag i stället.

Vi tog samma sväng som Stefan och jag gjorde i går kväll, en koppelpromenad längs vägen, vid hästhagarna svängde vi ner mot Ätran. Fältet till vänster, som tidigare varit ett röjfält är nu ockuperat av några kor med sina kalvar. Varken Inez eller Amos bryr sig i korna och de tittade nyfiket på våra förehavanden.

Bonden som har strandrätten på den här plätten håller fint här nere, gräset klipps och det finns till och med en grillplats. Är vädret fint den dagen jag har MH för A-kullen kommer vi att grilla här nere.

Inez hoppar genast i och simmar, Amos är något av en badkruka, han går i men simma tänker han minsann inte göra.

Det betyder att Inez får alla pinnar för sig själv, vilket hon inte har något emot.

Vivi kastar en pinne till Amos för att försöka få ut honom lite djupare men så fort han inte känner botten under tassarna vänder han. Amos har aldrig simmat förut.

Varje gång Inez kommer in från en simtur mottas hon med de ömmaste kyssar, om de uppskattas eller ej har jag ingen aning om.

Plötsligt får Inez korn på kanadagässen som har sina ungar med sig ute i vattnet, naturligtvis simmar hon ut till dom. Kanske, kanske det kan vankas fågelstek till middag.

Amos ser efter Inez när hon simmar, han tycker nog att hon bär iväg lite väl långt, oroligt klampar han omkring vid strandkanten.

Plötsligt befinner han sig på djupare vatten, visst kan han simma, inte så effektivt kanske men han tar sig lite smått panikartat till stenbryggan och tar sig upp.

Han tittar långt efter Inez där han står på bryggan, på den elaka grannens tillsägelse puttar Vivi ner sin badkruka på djupt vatten. Amos fattar genast galoppen och simmar riktigt fint.

"Serú matte, jag kan om jag vill."

Plötsligt kom han på att han kanske inte kunde simma i alla fall och fick lite panik.

Snabb som blixten tar han sig upp på torra land.

"Snälla Inez, kan du inte hålla dig på lite närmare håll."

Hemvägen tog vi över fältet, Inez bryr sig inte så mycket om grannpojken, hon vill gå för sig själv.

Fast Amos är inte den som ger sig i första taget, viss likhet med en jättehare har han allt.

En glad grabbhalva är han, den gode Amos, två månader yngre än Inez men betydligt högre.

Inez är glad hon med, att komma ut på äventyr utan den ömma modern är nyttigt så det förslår.

För rättvisans skull gick jag upp till Vivi när vi kom hem, hon har ju fler hundar som vill vara med i bilderboken. Det här är gamle Nobben, han är fjorton och ett halvt år och lite halvdöv, han håller ställningarna på gården. Smågrabbarna håller han på plats, det är han som bestämmer med ålderns rätt.

Det nyaste stjärnskottet hon Vivi-grannen är Hugo, en svart schäfer på tretton veckor. Öronen pekar charmigt åt lite olika håll, de har inte riktigt bestämt sig ännu hur de ska förhålla sig.

Lite förtretad blir han av att få en kameralins upptryckt i plytet, när fotografen också påpekar att han är smutsig bestämmer han sig för att gömma sig bakom mattes blomkrukor. Någon måtta på oförskämdheterna får det allt vara.

Fast lite nyfiken är han allt ändå.