Januari-07

26/1
Hundarnas fodertunna gapar nästan tom, jag var tvungen att ta en tur in till stan och "pojkarna" för att fylla på den, annars skulle mina stackars hundar få gå hungriga i helgen. När jag körde in regnade det men sedan Gullis och jag käkat middag sken solen riktigt skönt. Vi stod i valet och kvalet om vi skulle träna men skogen drog lockande. Tids nog hinner vi träna.

Vi for till ett ställe vi tidigare varit ofta på, sist vi var här lullade en liten Abbe med. Vi kunde inte köra ända fram dit vi brukar parkera eftersom ett träd hindrade framfarten... säkert Pers verk. 

Inez hoppar som ett skållat troll, hon har fullt sjå med att kolla vad Alice har för sig.

Ingen människa hade gått på vägen sedan snön kom men diverse djurspår fanns det. Räv eller hare? Våran jättehares spår är det i alla fall inte...

Dom har betydligt större storlek 

Vi kommer fram till en liten sjö, hemma i Jämtland skulle jag sagt tjärn... vete tusan om dom säger så här nere.

Vägen övergår till en liten bro som vi passerar och vattnet finns på båda sidorna, Sanni vet inte till sig av upphetsning, hon flaxar från den ena sidan till den andra.

Och Alice gör som Alice brukar. 

Mysigt tycker de alla fyra att det är i alla fall, mycket bättre än att harva på appellplanen.

Sanni har span in i skogen, där inne härjar två svartingar...

Lite fundersam över hur dom beter sig är hon allt.

Vägen blockeras av ännu mer träd som fallit omkull...

... men dummare är inte lejonen än att dom går runt. Ett lejon anstränger sig inte i onödan.

På andra sidan hindret ser det inte alls ut som det gjorde tidigare, skogsägaren har gjort ett kalhygge över den fina skogen vi spårat i så mycket.

På andra sidan har Per hjälpt till.

Elli blickar fundersamt upp över det som en gång var skogen hon fick sina första valpspår i.

Det här vattenhålet såg man inte tidigare för träden som stod för. 

Om Inez känner igen sig från det hon var här i våras har jag ingen aning om men hon har väldigt skojigt i alla fall.

Alla fyra har väldigt skojigt, de lufsar iväg på upptäcktsfärd tillsammans, svarta först och gyllene efter

En öppen bäck, här har Danni badat... det resulterade i blöteksem, det var några dagar innan min femtioårsdag.

Vi har fullt sjå att hålla dom från bäcken men med "arga röster" lyckas vi... även fast Elli badade fötterna lite.

Gullis tyckte att hon hade tur som köpt nya gummistövlar, jag hade också varit förutseende och hade rätt skodon.

Nu har Inez tappat bort Alice igen, hon spanar efter sin mor som leker kurragömma.

På vägen tillbaka till bilarna lurar det stora lejonet med sig de andra ner till sjön, vi vill inte att de ska bada,     om vi minns rätt så är det ganska dyigt och smutsigt alldeles vid kanten. 

"Vadå? Jag har inte badat" Kanske lite med fötterna om du nu är så envis."

Ellis fina byxor är fulla av allehanda kvistar.

Fast en härlig tur i skogen var det.   

24/1
Efter träningen i dag på klubben fick hundarna leka i snön, de lite mer sansande, äldre hundarna får i dag ge plats åt ett litet lejon och den lilla poffen. Sanni hittade en liten liten pinne...

"Kolla vilken fin... är det någon som vill ha den?"

Inez nappar på utmaningen, hon är precis som sin mor... unnar ingen annan någonting.

Det är tur för Sanni att hennes svans är beskaffad med knorr annars hade Inez nått fram och huggit tag.

Tillfället att nå ifatt rinner ut i sanden när hon tar en kurva lite för tvärt och sladdar till.

"Jag vill inte ha din dumma pinne." Inez tröttnar, vet att hon inte har en chans.

"Är du redan trött? Lite till orkar du väl? Det här är ju världens finaste pinne." 

"Kom och ta den då! Om du kan förstås, du är alldeles för långsam"

Äntligen når Inez fram och hugger tag i första bästa handtag.

I rena förskräckelsen stannar Sanni upp och då passar Inez på att försöka ta pinnuschlingen.

Men Sanni släpper inte.

Mer blev det inte i dag, mattarna frös, Gullis om fingrarna så dom var alldeles blå och jag höll på att förfrysa rumpan.     Men skoj fick de ett tag, "Musketöserna" våra.

23/1
Tanken var att vi skulle spåra i dag men det blåste ordentligt på förmiddagen och spårandet snöade inne.    Jag lyckades i alla fall locka ut Gullis och lejonen hit, löftet var middag vilket jag vet att hon brukar nappa på.

Efter maten var det fältet som gällde, det har snöat lite och fyrklövern hade hur skojigt som helst.

Vid första rusningen far alla åt olika håll.

Men strax är Inez hack i häl på Alice.

Lejonen går för sig när inte Sanni hakar på "hönorna" förstås.

Två svarta skuggor far över fältet.

Men de får inte fara hur som helst, en liten stund vill allt matten ha dom stillaliggande för fotografering.

För vem vill missa tillfället att få en sådan här bild? 

Eller den här? Älskade Sothöna, lite purken men ack så vacker. (I alla fall i mattes ögon). 

Dom här två var det svårt att få ligga stilla en längre stund.

Allt spring i benen måste bort.

Till deras stora förvåning var det lock på "gåsdammen".

Det håller för alla fyra men knakar betänkligt, förvånat lyssnar de till ljudet och undrar varifrån det kommer.

Förvåningen varar inte länge dock, snart är det full fart igen.

Sanni vill gärna vara med i tumultet men vågar inte riktigt, det låter väldeliga om mor och dotter när dom leker.

Vägen tillbaka till murarstugan gick i betydligt lugnare tempo.

Lejonen är svåra att få på bild framifrån.    Här ser man storleksskillnaden, Sanni kommer bli betydligt lägre än Elli. Fina rumpor har dom i alla fall.

Alice alldeles efter en rullsejour, ett beteende hon lämnat i arv åt både Sotmurkla, Anka-Panka och Bolmsögrabben.

Något hon bara skakar på huvudet åt, "Klart ungarna ska rulla sig... speciellt i snö."

21/1
Efter en rejält blåsig och regnig natt är snön borta, solen skiner och jag känner för att träna. Far in till stan och tillsammans med Gullis planerar vi in dagen perfekt så vi får med allt vi vill göra. Först ska jag klippa Milan och när det är gjort far vi till "Tippen" och rastar hundarna. Därefter en snabb sväng till Factory Outlet, som ligger i närheten, för att se om dom har några fina gardiner till Gullis nya kök, under tiden ska Milan fixa middag så den står på bordet när vi kommer tillbaka.

Vi fick köra till en annan del av "Tippen", vid parkeringen vi brukar använda stod fem, sex bilar redan så det var ingen idé att ens prova gå där. Dit vi for nu har vi gått ofta tidigare men största delen har blivit inhägnad men det fick duga i dag. Gott luktar det i alla fall tyckte både Alice och Elli.

Sanni är överlycklig, hon smyger på de svarta "hönorna", hon gillar när vi är med på rastningarna.

Här finns en stor hög med grus, för ett par år sedan tog vi fina bilder på Alice och Elli här med en klarblå himmel i bakgrunden.

Det blåser rejält där uppe på toppen.

De allra allra bästa vännerna på toppen, även om Alice ser lite rolig ut när vinden tar tag i öronen.

Nu skäms Elli så pass mycket att hon inte vill vara med på samma bild som hon som försöker flyga. 

Att få ordning på alla fyra samtidigt är inte lätt, Inez vänder sig bort och Alice har inte riktigt landat ännu. 

En jättefin bild på "Glada Tungan", Inez gör också tappra försök med att flyga.

Att posera fint är jobbigt, till slut kastar vi några nävar godis så de får leta som belöning.

Vägen vi brukar gå är blockerad av vatten, jag har inte gummistövlar på fötterna så vi är tvungna att vända om.

Det blir att gå tillbaka till havskanten, vindsnurrorna är inte stilla i dag.

Alice blir kvar på grushögen, det kan finnas någon smula kvar som dom andra missat.

Men hon kommer strax när jag ropat, hon vill inte bli lämnad ensam kvar. Hon rusar ända ner till vattnet och lurar med sig de andra tre. Två hoppar i vattnet till deras mattes stora förtret.

På Factory Outlet hittade Gullis gardiner, till och med två set för att ha som ombyte. Lite annat smått och gott fick hon också med i kassen, det blir dyrt när man ändrar färg i köket... nästan allt hennes blåa är borta. Jag vet att Gullis lägger in bilder på hela köket därför nöjer jag mig med detaljerna.

Här är den nymålade gamla taklisten, den tillverkas inte längre så den fick snickarna vara mycket rädda om. Tapetbården gillar jag skarpt, mycket snyggt och tapeten har en varm mjuk grå nyans.

Mattan som Milan och Gullis svor så över i går under inläggningsarbetet är så jäkla fin, här syns även dom nya fina gardinerna, en liten stänk av sextiotal över dom tycker jag. Träpanelen som går upp över halva väggen har fått en ljusare grå ton än tapeten men fönstren är fortfarande vita. (Jag har hjälpt till att måla  ) Jag är riktigt avis på hennes nya fina kök, lite orättvist är det eftersom jag lagar mat och bakar mycket mer än vad hon gör. Inte fasen behöver hon så mycket ytor... vi kan byta kök tycker jag. 

Efter den goda middagen Milan lagat for vi till klubben för att träna lite sedan hundarna fått rasa i rastgården en stund. Precis när Gullis startat med att gå lite linförighet med Sanni började det regna, det var bara att packa ihop och fara hem. Aldrig blir det riktigt som man tänkt sig men hundarna har haft skojigt i alla fall. Det är ju huvudsaken.

17/1
Det var för bra för att vara sant, det fina vädret varade bara en endaste dag. Regn och blåst hela dagen men som turligen var det uppehåll precis när vi skulle middagsrasta hundarna.

Ett litet troll har faktiskt födelsedag i dag, för exakt ett år sedan föddes hon i basturummet bredvid Murarstugan. Vem kunde veta då att hon skulle växa upp till en sådan här skönhet?

Hur firar man en födelsedag om inte tillsammans med allra bästa vännen. På klubbens appellplan finns gott om utrymme för ras och lek, först retar hon Sanni lite...

Sen dänger hon ner henne i backen.

Sanni ser livrädd ut men ska sanningen fram så är det här absolut det bästa hon vet...

Se bara spjuverblicken, "Ta mig om du kan!"

Inez leker gärna en stund men tröttnar ganska fort, hon vill hellre reta sin mor än ett litet lejon.

En ganska typisk bild på "musketöserna", Elli nosar för sig själv, Alice vill nosa för sig själv men jagas ständigt av Inez och så "Tokan" som far som ett skållat troll.

Helt i sin egen värld går hon inte, det stora lejonet, hon uppmärksammar genast att Alice lättar på trycket och skyndar sig dit för att pinka över. Alltid!

Inget vatten i strängen på appellplanen men gräsmattan är rejält vattensjuk och Sanni hittar en liten liten pöl att släcka törsten i.

Stormen Gudrun gick hårt åt tallarna på Falkenbergs Brukshundklubb men några blev kvar, stormen Per har vräkt omkull några han med och det är ganska rörigt för tillfället.

Men vår duktige vaktmästare Eilert har redan börjat ta hand om träden som ligger i vägen... någon som behöver ved?

Det lilla vattnet som fanns i pölen på planen räckte inte till att släcka törsten på ett lejon som flår hit och dit, vattenskålarna vid klubbstugan uppsöks alltid innan vi far hem igen.

En alldeles utmärkt födelsedag har det varit, även fast den inte firades med tårta. Mattehjärtat rinner över av kärlek till sin odrägliga, krokodilaktiga, helt underbara hoffepoff. 

15/1
Sent i onsdagskväll fick vi besök från Uppland, dom skulle kommit tidigare på dagen men strömavbrott satte hinder för avresan, man kan inte lämna ett hus utan att veta vilka elektriska apparater som står på. När Hillevi kom hade det blivit mörkt så någon rastning tillsammans blev inte av utan de installerade sig i bastun och gjorde kväll nästan genast.

Torsdag morgon däremot tog vi en runda över fältet, Alice med två av sina barn och skägget Embla. Väldigt skojigt var det att träffas igen, det var ett tag sedan men det gick hur bra som helst att släppa ihop alla fyra tikarna.

Ankan har vuxit upp till en stor gyllene svan. Känner hon kanske igen sin barndoms dofter?

Det var uppehåll på förmiddagen och jag lurade ut Gullis och lejonen så vi skulle kunna ta en tur upp i skogen med alla sex hundar men efter middagen regnade det. Det blev en tur till skogen i alla fall men kameran var nerpackad och några bilder blev inte tagna men en riktigt skön lång runda tog vi och att hundarna njöt fanns det inget tvivel om.

Efter en lång händelserik dag är det skönt att krypa upp i soffan bakom mattes rumpa.

Skägget har placerat sig på andra sidan om sin matte och sover lika tungt hon. Det är jobbigt att vara på semester.

Fredag morgon tog vi en tur ner till Ätran och vi hade morgonsolen med oss, i dag kommer det bli en fin dag och fler Alicevalpar väntas komma på besök.

Vattnet i "gåsdammen" nere i svackan har minskat lite men det lockar fortfarande att plaska i för badglada hundar.

Embla undrar om det är värt besväret att kliva i, det är ju inte djupt nog att simma i.

Alice hade fullt sjå att freda sig för båda sina småtöser, Inez brukar vara jättejobbig men nu är dom helt plötsligt två...

Nere vid Ätran tar Inez en simtur... hon längtar nog till sommaren.

Vid badplatsen står ett hemlighus för behövande, lite snett och vingligt men vad gör det när man måste...

Ankan och Inez behöver inga hemlighus, de röjer för fullt och blir både blöta och leriga.

Fast det går snabbt och lätt att skölja bort smutsen.

När solen lyser på rätt sätt ser hon ut att vara av guld... Hillevis guldanka.

Embla går och strosar mycket för sig själv, hon börjar bli ganska hemtam nu vid vår strand.

Inte kan man då tro att det är mitten på januari, solen ger nysådden en skir grön färg som i sin tur nästan ger mig vårkänslor.

Fler Alicebarn har jag lovat i dag och här är han, den blonde Attis från Bolmsö. Han är ren och fin när vi tar ut de tre syskonen och Embla på fältet för röj och fotografering.

Det första han gör är att rulla sig på det ganska nygödslade fältet, livet är härligt tycker Attis.

Ren är han absolut inte längre... och värre kommer det att bli, han ser ut som om han fått en blåtira men det är bara kobajs.

Syster och bror plaskar i gåsdammen nere i svackan, att Attis är till vänster finns ingen tvekan om, jag tyckte Ankan var stor men här har vi en blond kille modell ännu större.

Mitt i alltihopa kommer Ankan på att hon måste busa och retas lite med Embla.

Men Embla är van, hon vet hur man tar ner busiga ankor på jorden.

Ankan är lika glad ändå, nu finns det andra att busa med och reta.

Attis och Inez möts mitt i dammen under tiden Embla skakar på huvudet och tänker att dom är nog bra knepiga dom där "poffarna".

Attis får lite problem när hans båda systrar är på honom samtidigt, lite småelaka var dom faktiskt. I människovärlden kallas det mobbing.

Även fast han bet ifrån ordentligt så var de där snart igen och retades.

Men rulla sig emellan svängarna hann han ändå med, han tyckte om vårt fält.

Här ser man hur båda systrarna gafflar på honom, han vill nog helst av allt vara ifred, en i taget kunde han klarat av men båda på en gång kan bli lite för mycket även för en grabb.

Väldigt jobbigt är det... ren är han långt ifrån längre.

Men stundtals gick det lugnare till, värre är inte flickorna än att det går att umgås på rätt sätt emellanåt.

Attis och Inez kollar om gräset verkligen är grönare på andra sidan, Ankan ska naturligtvis vara med och kryper under taggtråden.

Attis tyckte att det var skönt att komma in igen, hela köket för sig själv med både husse, Hillevi och jag som turas om att klia och pussa på honom..

När Inez sedan fick komma in i köket blev det roligare lek, en god stund låg de och smågnabbades. En brud i taget är Attis melodi.

"Husse, kan vi inte åka hem till mamma nu... jag har fått nog.!"

Lördagen var det EFIT-dag och den hittar ni på menyn här bredvid, den dagen tar jag inte en gång till här. Söndagen började med en promenad så gott det gick på fältet så djuren skulle få göra ifrån sig, någon längre stund var vi inte ute eftersom stormen Per var i antågande. Tre fyra timmar strömlöst blev det i murarstugan men när strömmen kom tillbaka blåste det så stugan nästan skakade. Pannan gick för fullt men det blir ingen värme när det blåser så kraftigt ute. Både jag och min stackars gäst frös ordentligt och när middagen kom på bordet var det väldigt gott med något varmt i sig. Hillevi vågade sig ut en sväng ner till Ätran innan det blev riktigt mörkt men själv satt jag vid datorn hela dagen med den gamla dagboken, perfekt syssla när man inte kan vara ute.

I morse for de hem mot Uppland igen, de kom hem till en stuga med bara sex varmgrader eftersom strömmen hade gått även där. Fy så jobbigt! Har nu fått besked, (24 timmar senare), att de äntligen fått tillbaka ljuset även i upplandsskogen och att allt är bara bra. En sådan tur att Schnauzerstugan är beskaffad med vedspis, spritkök och fotogenlampor, det är mer än vad murarstugan har.

Tack för den här gången anka, skägg och Hillevi, välkomna tillbaka!

9/1
I dag hade vi faktiskt tur, precis när vi skulle rasta hundarna på middagen blev det uppehåll i regnvädret och vi begav oss i blåsten till "Tippen". Det är inte den egentliga tippen utan strandängarna alldeles bredvid.

Långt tillbaka, innan Falkenberg var så stort som den är nu var detta betesmarker för kreatur.

Ett alldeles ypperligt ställe att släppa lös en annan slags kreatur som har spring i benen.

Längs kustremsan står många vindkraftverk, i dag snurrade de fort, fort även om det inte syns på bilden.

Många goda dofter av både kanin och rådjur får våra hundar att stanna upp. I bakgrunden en kran i hamnen.

Sanni har hittat en skatt, en död fågel, lyckan är fullkomlig.

"Ser ni inte vad jag har? Kom och jaga mig!" Hon springer framför de andra men ingen nappar på hennes inviter, dom är tydligen inga fågelhundar, ett kaninkadaver kanske hade lockat mer.

Sanni är i alla fall mäkta stolt över sitt fynd och vill inte släppa det men till slut lurar vi av henne "döfågeln".

Även här, på vägen till havet, är det mycket vatten, alldeles "lagoma" vattenskålar att släcka törsten i.

Det blåser kraftigt och stora vita gäss syns på havet, ingen vill bada i dag.

Vinden river tag i Alice öron, hon har hoppat upp på vår "fotokulle" helt självmant. Hon vet att här brukar mattarna vilja att hundarna sitter fint och poserar ett tag. Inte i dag, varken ljuset eller den grå himlen ger bra bilder.

När gamla vindkraftverk gjort sitt och monterats ned blir det sådana här lämningar, nu när det regnat så mycket fylls de naturligtvis med vatten.

Vägen fortsätter mot sommarbostäderna, ett och annat hus är vinterbonat och har fast boende invånare. Där framme brukar vi koppla hundarna en kort bit, bara ungefär 20 meter sen går en stig tillbaka över ängarna igen.

Ängarna på sidan av vägen inspekteras noga av hundarna, har de riktigt tur kan de stöta upp en kanin eller fasan.

Det finns också gott om vatten, stora sjöar mitt i fältet, Elli gillade det och skuttade så det stänkte.

Stigen är väl upptrampad, det är ett populärt område för hundägare och sommartid går många här och promenerar. Väldigt sällan kan vi gå hela rundan utan att stöta på folk.

En sådan här blåsig dag är det bara hundägare som ger sig ut på promenad nära havet. Vår runda är snart slut, innan båthusen man ser i bakgrunden går vägen, det är snart dags att koppla upp flocken igen. Sanni stannar upp och undrar vart Elli har tagit vägen.

Hon har fastnat på en fläck som luktar alldeles speciellt gott men kommer snart lufsande igen.

Ett sista röj innan det är dags för koppel på, blöta nöjda hundar hoppar in i bilarna och frusna mattar åker och väljer tapeter och golv till Gullis nya kök.

5/1
Efter gårdagens långtråkiga utställning ville jag låta mina hundar komma ut i skogen i dag. Efter att Gullis käkat middag med sina hantverkare for vi till skogen med lejon och hönor.

Vi parkerade vid vad vi kallar "Kottskogen", varför vi kallar den det får ni fråga Gullis, det är hon som döpt den.

Hit men inte längre kan man köra, skogsägaren tillåter inte bilar djupare in i skogen. Här brukar vi parkera när  vi ska plocka kantareller.

Det vackraste lejonet i världen spanar bortåt vägen.

Medans hönorna flyger omkring, vad är Göteborgs gator mot djupa skogen. Skvatt intet!

Det är fortfarande väldigt mycket vatten i skogen, här har det nästan täckt vägen, bra att släcka törsten i för flående hundar.

Vi kommer till en vägkorsning, ingen av oss har gått längre, vi bestämmer oss för att se vad som finns ovanför backen bakom kröken.

Ännu mera backar, mattarna måste pusta en stund men upp ska vi.

Den här konstiga anordningen hittade vi, vad i helsike är det för något? Foderställningar för älg eller något annat högbent djur?

På marken låg i alla fall det här, helt klart utlagt till vildsvinen.

Tvärs över vägen står ett jägartorn, jag gillar inte sådana, allra helst inte bredvid foderbord. Osportsligt att luras!

Vi vänder tillbaka, jag vill inte vara där det eventuellt finns vildsvin. Vägen kantas av granplanteringar i raka rader. Har dom linjal när plantorna sätts ut?

Jättehare? Nej, bara den aldrig stillastående lejonvalpen.

Det är skönare att gå nerför, över den lilla sjön stiger dimman.

Ännu ett älgtorn som måste undersökas.

Hoffepoffarna gillar den mossiga tallskogen bättre än granplanetringen.

På vägen tillbaka stannar alla vid vattnet igen, Elli tycker att det är synd att det inte var djupare... hon hade gärna tagit en simtur.

I myrstacken märks ingen aktivitet.

Vi bestämmer oss för att sätta oss en stund, jag får låna en "Corneliavante" av Gullis att sitta på, mina egna ligger i bilen.

Alice fjäskar för Gull-Marie men hon är blöt så Gullis vill inte ha henne i knät.

Lejonen tillsammans, Sanni har hittat en liten fin pinne...

Pinnen når ända till Alice som just rullat sig i den blöta mossan, lite lek dragkamp blir det till Sannis stora förtjusning. Strax låter Alice lite, då släpper det lilla lejonet pinnen, hon vill inte retas med surisen. Nej, det är inte dimma, bara rök från fotografens cigarett. 

Egentligen vill inte Alice ha pinnen, hon ska bara markera att det minsann är hon som bestämmer. När Alice gått därifrån tar Sanni tillbaka sin fina pinne... mycket stolt.

Inez gör precis som sin mor, hänger på sig örhängen av naturmaterial..

Det var en skön promenad och tempot den sista biten tillbaka till bilarna är betydligt långsammare. Det här är livet tycker både mattar och hundar, men nu börjar det verkligen att bli dags för träning igen, så här kommer man ingen vart.

3/1
I natt har det varit köldgrader och bilrutan behöves skrapas. Solen sken, det var vindstilla och det skulle säkert bli en fin dag. Gull-Marie och jag hade samma tanke för rastningen i dag... havet. Möjligen skulle det vara fler människor som kommit på tanken en sådan här vacker dag men vi chansade ändå, i värsta fall får vi hålla dom kopplade bitvis. Bered er på många bilder i dag igen, jag hade kommit ihåg att ställa om kameran och fick många fina serier men tyvärr kan jag inte lägga in alla.

Fullt så vindstilla som vi trodde att det skulle vara var det nu inte, det blåste så man fick tårar i ögonen men ensamma var vi på stranden. Åt höger från bilarna sett finns inte en kotte...

Inte åt andra hållet heller... vi hade hela stranden för oss själva. 

Härligt sa musketöserna och begav sig ut i vattnet.

Att det är januari kan man inte tro, det är bara dom vita gässen på vattnet som avslöjar att det faktiskt blåser en del. Att bada fast det är vintersäsong gör nog bara hundar.

Det myckna regnandet har gjort att vatten från land rinner ut i havet, på vissa ställen har det blivit rejäla fåror, här får vi hoppa för att komma vidare torrskodda.

Strandfynd.

Vill man inte plaska i vattnet kan man springa på stranddynorna, här finns massor att nosa på.

Eller bara busa runt. Livet leker för hoffepoffar.

Alla fyra hade hur roligt som helst, nästan som på sommaren.

Ringsegård är ett ypperligt ställe att jaga fåglar på, Sanni ligger i täten med Alice efter sig, utanför bild kommer Inez... Elli hann inte riktigt med där.

Fåglarna klarar sig alltid, när hundskocken kommer för nära lättar dom.

Kvar står drevet och tittar snopet efter måsarna. "Attans, vi fick inte tag på dom i dag heller!"

Vrakspillror? Jag kan inte förstå mig på folk som dumpar det dom inte vill ha på stranden, det här är inte rätta stället för en kasserad datorskärm. 

Sanni ligger och lurpassar på Elli...

Attacken kommer som vanligt när hennes kompis kommit tillräckligt nära...

Elli är van och med på noterna, hon parerar och ger igen och har väldans roligt tillsammans ända tills Alice lägger sig i.

För att komma förbi den största bäcken ner till havet måste vi gå upp på strandängarna och över en bro. Här har vi spårat ett flertal gånger med våra andra hundar, perfekt bland ljung och krypenar.

En uppdragen plasteka fångar hundarnas intresse.

Fast allra bäst är vattenbrynet, inget kan hålla dom därifrån.

Ovilligt lämnar dom vattnet när vi måste åka hem men efter lite tjat så kommer dom. Blöta och sandiga får de hoppa in i bilen, nu gäller det för hoffematten att borsta noga när de torkat, utställningsdomaren i morgon vill nog inte känna sand i pälsen.

2/1
I dag rastade Gullis och jag hundarna på skjutbanan, det blåser inte fullt så mycket där och vi hade tänkt oss upp i den lilla skogen till höger.

Skjutbanan hör till en av våra favoriter, om någon av tikarna löper får man inte vara på appellplanen på klubben, detta är ett perfekt alternativ. Skytteklubben håller gräsmattan kort och välklippt. Medlemmarna i klubben är glada att vi brukar vara här med våra hundar, det står tomt så mycket och det blir mindre vandalisering om stället då och då besöks av hundar. Naturligtvis tar vi noga reda på efter våra djur så att vi får behålla den ynnesten.

Inez rusar direkt upp i skogen och lurpassar på sina följeslagare. "Kommer ni inte någon gång?"

Vi går stigen bredvid skjutvallen och längs med staketer för att komma till skogsdelen. Som vanligt har de två svarta det lilla lejonet i bakhasorna.

Elli tar det lite lugnare, viss värdighet har man allt när man uppnått vuxen ålder.

Fast vuxnare än att det är roligt att springa och plaska i vattnet är hon inte. Bilden är suddig men jag ville ändå visa att hon minsann kan röja som de andra.

Innan Gudrun härjade var det en alldeles lagom fin slinga att promenera här uppe men det är nästan omöjligt att komma fram nu. Bevakningsträning skedde ofta här uppe och Eriks snitslar hänger kvar fast grenarna har ramlat ner på marken.

I dag gick det inte alls att gå i skogen, vatten, vatten överallt, vi vänder och går tillbaka till skjutvallen. Min svarta sothöna är så vacker trots att hon är halvnaken. 

En typisk bild av mina hönor, Alice försöker undkomma och Inez tar till det lättaste sättet att få stopp på henne.

Sanni har hittat något intressant...

... som Inez absolut ska ha, antingen hon vill ha det eller inte. Missunnsamheten är stor.

Sanni hittar en liten pinne i stället...

"Kom och ta den om du kan!"

"Behåll du din pinne... den är inget att ha." Surt sa räven... 

Sanni blir inte sur utan letar efter någon annan att leka med.

Det var full fart på Alice i dag, mina hundar gillar verkligen när rastningen inte bara sker på våra fält.

Gullis har kastat en näve levergodis men vem vill se fyra hundrumpor

Skytteklubben har lagt ny barkstybb på skjutvallen, perfekt för hundarna att springa upp och ner för att bygga upp muskler. Mjukt för tassarna och arbetsamt för kroppen.

En av oss brukar stå där uppe och den andra längst bort vid skjutkurarna, därefter kör vi budföring mellan oss... i dag sprang alla upp och ner frivilligt.

En obligatorisk gruppbild, Alice är den enda som lyckas hålla tungan inne i munnen.

Avslutningsvis lite godisletande på "vår" appellplan. Som skogen ser ut i bakgrunden såg den ut där uppe som vi var i dag men som sagt... Gudrun for fram rejält och det här är kommunens mark och den är inte så noga att städa upp.

1/1
Välkommen att följa med på den runda vi brukar ta för det mesta när jag och Gull-Marie träffas med de fyra musketöserna i Sipparpskogarna.

Promenaden brukar vi börja med att gå längs vägen, här kan det komma bilar men det är ytterst sällan. Tidigare var det fin tallskog på båda sidor av vägen men både Gudrun och en skogsägare har bitvis tagit bort den.

Vattenflödena kan varken skogsägare eller Gudrunstormar ta bort, möjligtvis öka på dom lite. Vi har lärt oss vilka bäckar som är smutsiga och vilka som är rena, där det är dyig botten brukar vi hinna koppla hundarna för att de inte ska smutsa ner sig alltför mycket.

När vi har vikt av på avtagsvägen är det inte långt kvar till kohagen, man skymtar den uppe till vänster.

Första gången vi gick här med Elli när hon var valp, kunde vi inte gå in i hagen eftersom den var full av kossor. De kom nyfiket fram till elstängslet för att hälsa på oss när vi passerad och Elli var så rädd för de stora djuren. Gullis hade fullt sjå att få förbi henne men det var mycket bra social träning. Numera struntar Elli i kossor.

Hagen omgärdas av en mossig fin gammal stenmur och taggtrådsstängsel, det blir för oss att klättra över. Inte det lättaste för två tanter på 50+ men med förenade krafter går det bra. Klumpiga är vi men in i hagen ska vi. Basta!

Väl inne i hagen finns låga enbuskar att leka titt-ut bakom. Sanni letar sina två kamrater som gömt sig.

Fast dom kan inte hålla sig borta länge, fullt med spring i benen har de allihopa.

Hagen är ett perfekt ställe för fotografering, jag vill ha ny bild på index-sidan men vidare nyårslikt blir det ju inte med barmark.

De vackraste lejonen av alla måste också ligga fint och posera.

Hagen är fin, ett perfekt ställe för rasande hundar, allihopa tycker om att vara här och vi passar på så länge kreaturen är inomhus.

Vid ena kanten ligger den öppna skogen med fina smala tallar, här brukar vi hitta kantareller.

Sanni bryr sig inte alls om omgivningen, hon vill leka tafatt.

En liten stund får hon med sig Inez men lyckan varar inte länge för det lilla lejonet, Inez övergår strax till att terrorisera sin mor.

Vinden var hård i dag, på radion har de varnat folk för att gå ut i skogen. De höga smala tallarna böjer sig oroväckande.

Varje dike och vattenpöl är bekant för våra hundar men de måste undersökas noga vid varje besök ändå.

Nu är strax rundan avklarad, bara en liten bit kvar, längst bort ser man min fina röda ford.

För att visa hur skogen har förändrats lägger jag in en scannad bild, den är tagen -98. Detta var det första ställe jag hittade sedan jag flyttat hit, då var det skog på båda sidor, fotografen står på ungefär samma ställe som jag gör på bilden ovanför. Det är en väldigt ung Zsa-Zsa jag spårar med här, hennes första spår i lina. Matten är några storlekar större och när jag såg bilden för första gången, när den äntligen blivit framkallad efter att den legat länge i kameran, undrade jag vad min mamma gjorde med Zsa-Zsa i skogen. Sedan dess klipper jag aldrig håret kort igen... vi är så vansinnigt lika.

Men skogen är inte alls lika, nu är den spårvänliga marken ett minne blott, granplanteringen är inte lika inbjudande.

Stubbarna är många i alla fall, vi brukar sätta oss och ta ett bloss innan vi far hem åt var sitt håll men dock inte i dag, det blåste för mycket. Inte skönt alls att sitta still.

Hundarna vet att promenaden snart är slut och hoppar över stengärdsgården för en sista runda.

Som vanligt har de två svarta en gyllene litet lejon i bakhasorna.

Vägen hem tillbaka till Gällsås går inte av för hackor den heller även fast regnmolnen hänger tunga.

Vackra öppna vyer, även fast jag ser dom varje dag uppskattar jag dess skönhet. Visst kan jag längta efter Gästriklands djupa fina skogar men här har blivit hemma och här vill jag stanna.