4/12
Att träna med Inez just nu är en riktig utmaning, hon vet ingenting, kan ingenting, framför allt inte att koncentrera sig. I dag gav jag mig på ett appellspår i alla fall, det vet jag att hon tycker är roligt.

Innan vi startar måste jag lugna ner henne, hon är väldigt ivrig och jag vill inte att hon ska slarva iväg.

När hon väl får sätta igång går det riktigt bra, hon har lagom tempo och hittar första pinnen. Därefter gör hon en vinkel och går en stor båge utanför spåret, jag känner i linan att hon inte spårar utan är ute och vipplar lite i egna tankar. Jag tar in henne och sätter henne på spåret igen som hon genast tar upp. Hon gör en klockren vinkel, hittar en apport och fortsätter till nästa vinkel som också är klockren.

Nästa sträcka går hon lite för långt ner vilket gör att hon missar pinnen men vinkeln är lika perfekt som de två föregående.

Visst hittar hon slutpinnen och får sin belöning, matten är riktigt nöjd.

Inte är det min Inez jag är van men det gäller att inte ge upp när sådana här pubertetstrots kommer, hon blir förhoppningsvis som vanligt igen. Det är bara att nöta det hon redan kan, ge upp tanken på att få in något nytt, koncentrationen är inte på topp. Klarar hon inte det som fungerat tidigare får man göra det enklare för henne så hela övningen blir lyckad.

Fast det är svårt... matten blir irriterad.