Februari-07

24/2
Ingen har väl undgått att det fallit snö här på västkusten, inte så mycket men vinden har gjort att den driver och stannar inte på det ställe där den först föll ner. Stora kala fläckar växlas med höga, nästan oöverkomliga drivor. Vägen in till stan var inte den lättaste att köra... men in skulle jag. Ett par ärenden på stan var tvunget att tas om hand och på samma gång passade jag på att rasta hundarna tillsammans med lejonen.

Bastuholmen var målet för dagens utevistelse, inte det lugnaste stället beträffande blåst men garanterat folkfritt en sådan här dag. Vattnet är lågt så varken Gullis eller jag behöver trampa fram i de höga drivorna längs med stenmuren.

Hundarna ville däremot springa genom den djupa snön. 

Även fast stranden är tom både från folk och fåglar måste hundarna i alla fall kika nyfiket över muren, det hör till.

Inez ute på hal is. Tack och lov vet vi att det är grunt ifall den skulle brista.

En och annan vurpa gjorde hon också. 

Alice var först framme ute på den blåsiga bastuholmen.

Inte många kallgrader på termometern men blåsten gjorde att det kändes som minst tjugo minus. I dag var vi ordentligt påpälsade så vi frös inte, vi har både slagit till på klubbens erbjudande om jacka och byxor till reducerat pris. En dress som betalat sig flera gånger om. Gullis fryser inte ens om fingrarna i sina nya "Corneliavantar".

Dom här tycker jag faktiskt lite synd om i sådant här väder... fryser inte sjöfåglarna om fötterna?

Det är definitivt inte lockande att bada i dag.

Varken Sanni eller Inez fryser om fötterna, här ute samlas inte ens några snöklumpar under trampdynorna.

Dom små har inte fattat att det inte är badsäsong, Sanni, den badankan som inte alls ville bada fösta tiden hon bodde hos Gullis är värst.

De smås lek lockade till sig de större hundarna men något mer bad blev det inte av tack och lov. 

Tillbakavägen gick också över snödrivorna, vi tanter gick där det var lättare att ta sig fram.

Det blir mer och mer Inez och Sanni som leker, Sanni har lärt sig Inez tuffa tag och ger allt som oftast igen med samma mynt. 

Fast nu har vi lekt färdigt... nu åker vi hem till stugvärmen.

20/2
Inget umgänge med lejonen i dag, dom ska på kalas så jag och "hönorna" får aktivera oss själva. För att göra något annat än bara röja över fälten bestämde jag mig för att gå en ordenlig promenad med hundarna... matten behöver röra på sig och att sitta vid datorn förbränner inte många kalorier. 

Promenaden börjar med ett röj över fältet, hundarna märker att något är på gång... matten verkar ha ett mål, går inte bara lite slött omkring. Bilden jag tog när hundarna röjde blev det ingenting av men ni har redan tidigare sett hundrumporna fara över fältet.

Strax innan "Gröna huset" kopplar jag upp dom och går på vägen, och tar avtagsvägen till vänster mot Björkvik. Hundarna går så fint bakom mig. 

Egentligen skulle de kunnat vara lösa eftersom biltrafiken är minimal här. Detta var den första rundan jag gick med Vivi som guide när jag först flyttat hit, Nobben var mer rörlig och orkade till och med busa lite med Alice.

Tjugofem meter in på Björkviksvägen är en upphuggen gata på höger sida, där viker vi in och jag släpper åter hundarna lösa.

Det uppskattades, här fanns mycket gott att nosa på, bäcken bredvid får vara ifred.

När "gatan" tagit slut öppnar sig ett fält, på somrarna går här kreatur men i dag kan vi gå ut på det.

Nysådden till vänster undviker jag att gå på, onödigt att reta upp någon bonde jag inte känner. Hundarna har gått under stängslet och befinner sig utanför golfbanans område.

Fältet slutar vid en väg, "hönorna" vill fortsätta rakt fram men jag vet inte vart man kommer. Jag skymtar Ätran men även ett boningshus... vi får undersöka en annan dag hur det ser ut åt det hållet.

Tittar man åt vänster ser man gården som heter Björkvik, det är den man ser från andra hållet vid slutet av "vårt" fält. Här gick vi då den gången Vivi visade mig omgivningarna och tog vägen hemåt.

Jag bestämmer mig för att gå åt höger i dag, hundarna kopplas även fast här inte är så mycket trafik, det ser man på vägen att den inte är mycket använd.

Här ligger en Golfbana, en av traktens bönder har arrenderat bort eller sålt av mycket av sin mark för att den skulle kunna bli till.

Det ligger några hus efter vägen, ett av dom hade sitt "dasslock" i hallonhäcken, det kantas av snödroppar redan. 

Öppna fina ytor, frestande att släppa lös hundarna på men det är förbjuden mark. Hundägare är inte lika dumma som vissa golfspelare, Gullis jagade iväg en sådan från appellplanen på klubben en gång. Han återkommer säkert inte, vem skulle inte skrämmas av hennes "Packa dig iväg härifrån!" 

Någon håller på att bygga ett hus av en gammal lada ser det ut som, det blir säkert fint när det är färdigt men jag är ändå inte avundsjuk. Vem tusan vill ha golfbanan på tjugofem meters avstånd? 

Nu har vi kommit fram till en korsning, den här vägen är mer trafikerad, det vet jag eftersom jag själv kör den nästan varje dag för att komma hem. Det är inte jag som har bed & breakfast, även fast det kanske skulle kunna fungera... jag har ju basturummet. 

Vägen är smal och man kan bara mötas på utmärkta mötesplatser...  hundarna går fortfarande mycket fint bakom mig. Duktiga tjejer!

Lantlig idyll? Fast någon större samlig vid den här pumpen har jag aldrig sett.

Okomesågen, som ligger i grannbyn har bråda dagar sedan Gudrun härjade. De har varit tvungna att hyra ett fält av en bonde för att få plats med allt timmer de lagrar, en pump nere i Ätran med ledning har blivit installerad så virket kan hållas blött på sommaren. Att sedan Per kom har inte förbättrat saken.

Det är stuteriet här som började med bed & breakfast i somras. Hagarna här brukar på vårarna fyllas av småföl, i dag är det bara vuxna hästar med och utan kläder som är ute. Jag hade gärna sett att de hade bättre underlag för hovarna och lite mer bete men vad vet jag...  jag är ingen hästmänniska.

Nu har vi kommit tillbaka till "Gröna huset" igen.

Bakom det öppnar sig de fina fälten jag använder vid spårträningen. Hundarna som gått så fint bakom mig släpps lösa och får fara fritt sista biten hem.

Ett fasligt väsen ovanifrån får mig nästan att ducka, de är dom som brukar mellanlanda i den naturliga dammen på vårt fält.

Så mycket röj blev det nu inte på hundarna, stilla håller de sig runt mig, de har kanske blivit trötta av promenaden.

Där ligger den då, Murarstugan, den gamla hallandslängan i all sin glans. Trots sina brister av både det ena och andra så är det i alla fall hemma. Jag bor jäkligt fint och har förträffliga ställen att gå med mina hundar... nog kan jag stå ut med obekvämligheterna, vissa dagar känns dom faktiskt nästan överkomliga.  

Inne i stugan är det en som njutit av friden. 

15/2
Gullis kom ut i dag på förmiddagen, det var strålande sol och egentligen skulle vi spårat men jag har för tillfället inte någon större lust med träning. Vi bestämde oss för att köra upp till skogen i stället efter middagen men på vårt gamla ställe fanns skogsarbetare och vi for upp längs en väg jag aldrig kört förut.

Skogsägaren har tydligt markerat hit men inte längre så vi parkerade bilarna på vägen och släppte ut hundarna.

Tjugo meter längre fram öppnade sig en bokskog, vi följde traktorspåret upp för kullen. På avstånd hördes en motorsåg men vi bedömde det som riskfritt att gå just här.

Bokskogen tycktes oändlig, så underbart fin i solljuset.

Hundarna drog iväg som vanligt, nöjd med att komma ut i friheten.

Elli, filosofen, funderar på om det är värt att anstränga sig. Hon står och ser ut som om hon "tar in allt" först.

Till slut beslutar hon sig för att springa med de andra.

Alice frångår inte sina vanor.

Jag gillar bokskogar med dess höstfärger, det står inte på förrän det är nya ljusgröna skira blad på träden. Då är det ännu vackrare.

Här är också något vackert    men hon är törstig, ingen bäck hittade hundarna att varken dricka ur eller smutsa ner sig i.

En vacker till, se bara ögonen. 

Någon har kört ut foder till djuren i skogen, inte till dessa... de nöjer sig med spillningen runt höstacken. 

Tillbaka vid bilarna blir det trångt om saligheten när vattenskålen är så liten, tur jag har två skålar i bilen. Nästan två liter vatten slafsade de fyra törstiga vännerna i sig, det gäller att ha resurser med sig i bilen.

10/2
Strålande väder i dag, solsken och några minusgrader. Tillsammans med lejon och vidhängade matte begav vi oss till stranden... hade vi tur fanns det plats för våra hundar att röra på sig.

Genast vi kom ner på stranden fick hundarna vara kopplade, det fanns lite promenerare där men de försvann strax åt olika håll. Glädjen blev stor när det blev "koppel av".

Vi tänkte oss ut på Bastuholmen i dag, hundarna visar vägen.

Om man går längsmed stenmuren kommer man över torrskodd... men vad nu? Det fattas en jycke!

När Sanni hoppar över stenmuren kikar jag dit... Inez har gett  sig ut på isen som brustit. Tur att det inte var djupt.

Iskanten brister hela tiden när hon försöker ta sig upp, ett tag var mattehjärtat ända uppe i halsgropen.

Men hon klarar det, moloken tar hon sig fram med viss likhet av Bambi på hal is.

Fullt av snäckor möter oss vid foten av Bastuholmen.

Holmen heter inte Bastuholmen för intet, det ligger en bastu här ute, vem som byggde den en gång för länge sedan har jag ingen aning om men numera sköts den av kommunen. Badbrygga hör till, skönt att slänga sig i havet då och då när man bastar.

Stranden vid den sida som själva bastun ligger på är full av klippor, även detta är ett populärt ställe att sola sig under sommaren.

Andra sidan, som vetter mot land är mer vänlig att vara på för både hundar och gamla tanter.

Tvärs över viken ligger den udde vi besökte tidigare i veckan, tur att vi inte bestämt oss för att gå dit, jag ser att det är mycket folk där.

Finns det vatten och det går lätt att komma i ska det naturligtvis badas.

Inte Elli i dag, hon bara spanade.

Efter badet springer de små sig torra.

Om dom blir så värst torra vet jag inte direkt men skojigt har dom i alla fall.

Alice spanar hon också, det är faktiskt Gullis som står nedanför och rotar i fickan, Alice tror att hon ska få godis bara sådär... utan att ha gjort sig förtjänt av det.

Det var riktigt skönt där ute på Bastuholmen, Gullis och jag tar en rök och hundarna far runt på upptäcksfärd.

En sådan tur att vi kom när vi gjorde, stranden är snart full av folk igen, ingen vill sitta inne en sådan här fin dag och att promenera med hundarna här är alldeles perfekt. 

Sen är det bara att gå tillbaka samma väg vi kom, inga fler bilder blir det eftersom kamerabatteriet tog slut men ni har nog sett tillräckligt av hundrumporna redan.  

5/2
Gullis och lejonen kom ut hit i dag, efter middagen tog vi sedvanlig rastrunda som vi förlade över fälten ner mot Ätrans strand.

Härliga ytor för springglada hundar, Alice haltande är bortblåst så hon fick vara med i yran. Det var fint väder, inte kallt men det blåste en del. På bilden skulle man kunna tro att det är vår och inte början av februari. Det dröjer inte länge förrän det står vitsippor här och det är inte utan att jag ser fram emot det.

Vitsippor eller inte så har jätteharen skojig i alla fall, här vilar aldrig några ledsamheter.

Elli trivdes också, ni ser väl att hon ler?

Sanni hittar en pinne och springer som vanligt en runda framför nosen på de andra för att se om någon vill jaga henne.

Inez nappar på betet... hon klarar inte av att nonchalera en provokation.

Beviset att Inez fick tag i rumpan på jätteharen har hamnat på hennes huvud... en hårtuss!

Det är inte bara jaktlekar, en brottningsmatch är inte heller fel.

Det är på gränsen mellan lek och allvar, precis som mellan Alice och Elli förr i tiden. Över styr går det aldrig tack och lov.

Vid Ätrans strand ska man bada, det hör till vilken årstid man än är där. Så länge det inte finns lock på vattnet går alla fyra gärna i.

Nu var det Inez tur att hitta en pinnstump, Sanni ser avundsjukt på fyndet.

"Snälla Inez, kan inte jag få den?"

"Aldrig i livet! Den är min... bara min!"

Sanni försöker, det är roligt att se att rollerna är ombytta för en gång skull.

Segerns sötma! Så rolig var den inte, pinnen släpps strax och blir bortglömd.

Vi fortsätter från den bortersta badplatsen en bit till längs stranden, här brukar vi inte gå och hundarna gillar nya ställen.

Vågorna sköljer över trädrötterna som går ända ut i vattnet. 

En tall har blåst omkull i den sista stormen.

Den undersöks noga av både lejon och hönor. 

Gullis och jag går på den upptrampade kreatursstigen medan hundarna far åt alla håll. Bortom kröken kommer vi inte längre, vi stoppas av ytterligare ett fårstängsel och jag vet inte om det är djur innanför, bäst att ta det säkra före det osäkra och inte kliva över.

Vi drar oss till andra sidan det öppna fältet för att gå en annan väg tillbaka, det ihärdiga regnandet har gjort en sjö nedanför sluttningen just där det öppna fältet tar vid.

Vatten är inget hinder för levnadsglada hundar.

Återvägen går hundarna delvis uppe i sluttningen, något varken Gullis eller jag har lust med. Varför anstränga sig i onödan?

Hem till Murarstugan kopplar vi så hundarna och återigen fick jag visa hur fint mina hundar gick bakom mig när de är kopplade. Det var inte utan att Gull-Marie var lite imponerad, det hade hon inte trott om mina "draghundar".

4/2
Jag gick upp till min granne Vivi vid middagstid och hörde om hon och Amos ville gå en tur över fältet med mig och Inez. Att det bara blev Inez beror på att Alicemamman är halt, hon blev det efter turen på "Netas" häromdagen. Inte så farligt men när hon sprang fort var det ett väldigt orent steg och efter turen på fältet med Inez i går blev det värre. Hon får koppelrastas eller ta turer ensam med mig över fältet, springer hon i egen takt utan att bli jagad går det säkert över snart. För att Inez skulle få röra ordentligt på sig bad jag därför Vivi gå med.

Amos har blivit en riktigt stor kille, han har inte så många att röja med så han blir alldeles exalterad när han ser Inez. 

Vivi har minsann också sett på "Hundpratarmannen" på tv, Amos får inte gå fram till Inez förrän Vivi gett klartecken. Min skithöna sitter bredvid mig och väntar även hon på de förlösande ordet "Varsågod!"

Över vårt fält ner till Ätran gick vi, när vi kommit dit ner ville vi inte vända och gå hem så vi fortsatte längs stranden. Det går bra nu när inga djur är i inhägnaderna men vi får kliva över fårstängsel och krypa under en del taggtrådar.

Så värst vidare mycket lek blev det nu inte, Inez hade mycket bestyr för sig själv men Amos hade roligt ändå, att retas och jaga gillar han.

Flera bäckar fick vi hoppa över och somliga stannade och släckte törsten.

Följa John verkar vara en kul lek.

Blev det lite för jobbig terräng tog Amos den lättare vägen, men längre ut i vattnet beger han sig inte. En riktig badkruka är han allt.

Vi kom till den andra badplatsen vi brukar vara på, där vi höll till under valpträffen i våras.

Ätran ligger grå och kall, ingen har lust att bada i dag.

Men leka jaga ut på stenbryggan går bra.

Vivi och jag sätter oss vid grillplatsen och tar en rökpaus. Inez hittar en pinne som hon börjar tugga på, Amos vill ha den men hon är inte villig att släppa fyndet. Schäfergrabben tjatar gafflande, Inez visar först hela garnityret men när Amos inte fattar vinken flyger hon på honom. Inget slagsmål eller så, hon bara markerade hur hon ville ha det.

Jag har en svaghet för släta fina trädetaljer, hur många gånger den här rotknölen blivit översköljd av Ätrans vågor vet jag inte men säkert åtskilliga. Jag tycker den var fin och hade jag orkat så skulle jag släpat hem den till trädgården men som läget är nu får den ligga kvar. Ligger den kvar nästa gång jag har bilen med ner kommer den att få följa med hen.

Amos lägger sig och lurpassar precis som en viss jättehare vi känner.

Han vet nog inte riktigt vad han heter, här ropade jag på Inez för att få en "springa-mot-mig-bild" men hon hör ingenting. Amos däremot kom som ett skott.

Ett sista spring innan vi kommer upp till vägen, där är det koppel som gäller och jag var så stolt när Vivi blev imponerad över hur fint Inez gick bakom mig. Amos kunde gå fint han med men han får gå framför Vivi eftersom han inte drar i kopplet.

Nöjd ligger Inez och hämtar nya krafter, att umgås med andra än lejon och morsan tar på en liten ungfröken, men ack så nyttigt.

1/2
Både hundarna och jag behöver komma hemifrån efter att ha varit i stillhet två hela dagar, jag är inte så rörlig men ut måste jag ändå, det är inte bra att sitta stilla inomhus.

Vi for till Bastuholmen, parkerade gjorde vi vid campingen, därifrån kommer man direkt på holmen utan att behöva gå för långt på stranden. Redan vid parkeringen kändes det bättre, en sådan här syn kan få vem som helst att må bra. 

Inez och Alice blev väldigt glada att komma hit, de började röja genast de kom ur bilen.

Det var lite blött på stigen men den var halvfrusen, inget vatten i skorna alltså. Alice och Inez är ivriga att komma till stranden, jätteharen ligger som vanligt tätt bakom. 

Direkt ut i vattnet sprang de... de fyra "musketöserna".

De svarta sprang lite fortare än de gyllene.

Skuttade är väl mer rätt ord, här har de Bastuholmen i bakgrunden.

Men vi tänkte oss inte till den holmen i dag, vi gick på stranden åt motsatt håll, jag har själv aldrig gått där. "Hönorna" struntar i vilket, bara det finns plats att springa på blir de nöjda... som vanligt med ett litet lejon i bakhasorna. 

Hon kallas inte jättehare för intet, här ser ni beviset.

Sprickor i stranden, de kan vara riktigt breda och man måste vara smidig för att komma över.

Gullis är smidig men hon tar sig över på det smalaste stället. 

Dessa två påminner faktiskt också lite om harar.

Att de trivs i vattnet är det väl ingen som tvivlar på?

Uppspolad tångruska, Gullis berättade att häromdagen när hon var här var vattnet mycket lägre, de senaste dagarnas regnväder har tydligen fyllt på "badkaret".

Elli tar det lite lugnare än de andra, här har hon varit många gånger och det verkar som om hon tycker det är skönt att vara för sig själv..

Alice och Inez är ju barnvakter... 

Plötsligt märker Sanni att någon fattas, hon nästan flyger över vattenytan. 

"Hej, skulle bara kolla om du var med." I nästa sekund är hon ute i vattnet hos hoffekompisarna igen.

Vi tänkte oss ut på den här udden, en massa fiskebodar står bland klipporna. Stället är den sydligaste delen av stranden som kallas "Netas".

Sikten är inte riktigt fri och det är ett populärt ställe, vi kopplar hundarna ifall det är upptaget där ute. Jag har glömt mina koppel hemma hos Gullis men hittade lite "reservdelar" i bilen.

Bastuholmen från en annan vinkel.

När vi kom upp på krönet såg vi en man med två hundar längst ut och vi var färdiga att vända om men han gick därifrån och lämnade plats åt oss. Vackert var det, längst bort ser man vindkraftverken vid "Tippen".

Bakom ryggen har vi ett bostadsområde där gräddan bor, bland annat Robert Wells har en tjusig kåk här.

Det blev full fart på hundarna igen när de släpptes lösa, de skuttade genast glatt ur bild.   

Trädgårdsmöblerna står kvarglömda utomhus, på sommaren sitter här säkert mycket folk och "pick-nickar" då är det nästan omöjligt att få tillträde till klipporna.

Men nu är det fritt fram, till och med Elli sällade sig till flocken full av undersökningslust.

Härliga klippor som havet gjort alldeles släta och sköna för trampdynor.   

Alice och Inez är alldeles begeistrade av de nya tassemarkerna...

...men ber man dom snällt, (läs med stränga rösten), står de stilla en liten stund så de fastnar på kort. Inte är de vackra med blöta öronpesor och pälsen full av sand men matte älskar dom ändå. 

Tillbaka till bilarna går vi på vägen och över dynorna för att slippa få mer sand i pälsarna, hundarna fick vara kopplade. Både Gullis och jag tillämpade "Hundtalarmannens" metod, att låta hundarna gå bakom, det kändes mycket bra för mina armar.