December-06

31/12
Årets sista dag bjuder på gråväder och blåst men det regnar i alla fall inte, alltid något att glädja sig över.

Ut måste man, antingen det är nyårsafton eller gråväder. Jag tänkte mig ner till Ätran över vårt fält, nu kan det väl inte finnas kor ute. Den här åkern med nysådd går vi inte över, det skulle nog inte grannen uppskatta. Bäst att hålla sig väl med honom eftersom det är en del av hans andra fält jag brukar använda när jag spårar, han har gett mig sin välsignelse och den vill jag ha kvar.

Alice och Inez rusar lyckliga omkring, de roar sig så bra tillsammans men saknar säkerligen sina vapendragare... de två stiliga lejonen, (Hrm... matten saknar dom väldigt mycket också). De är hemma på Rådmansgatan i dag men vi träffar dom säkerligen snart igen.

Här bortom kröken, sedan man krupit under elstängslet får man veta om det är kreatursfritt.

Jajamensan! Inte en kossa så långt ögat kan nå, vägen ner till vattnet är fritt. När man ser den här bilden undrar man om det verkligen är nyårsafton i dag, det ser mer ut som en lite grå vårdag.

Men vinterlikt var det vid vårt mål även fast snön lyser med sin frånvaro, grått och blåsigt, inte inbjudande alls. Badbryggorna är uppdragna på land, dom behövs inte nu.

Fast vem behöver bryggor, man kan ta sig ner i vattnet ändå, mina "hönor" går i vid strandkanten men något simtur blir det inte för någon av dom. Det kanske kändes kallt om "fötterna".

Hemåt går vi samma väg, Alice ser för bedrövlig ut just nu, hon har fällt all päls. Någon större framgång på utställningen i Göteborg om några dagar kommer hon inte få. Inez har också tappat mycket men hennes är av helt annan kvalité så hon ser inte fullt så pesen och naken ut. Egentligen skulle jag inte åka, det är nästan skämmigt att visa en sådan hund men jag har ju anmält så då far jag.

Gåsdammen på fältet innehåller fortfarande mycket vatten, ytterst sällan är det torrt här i svackan men nu är det som sagt riktigt blött.

Alice och Inez har upptäckt kanadagässens favoritställe och rusar dit, här brukar finnas massor av smakens att tugga i sig.

Inte så mycket gås-skit i dag, det mesta ligger väl under vattenytan men man kan ju alltid plaska omkring och dricka lite, man blir törstig av race på fältet.

Kvällen i murarstugan kommer gå i lugnets tecken, jag kommer inte att göra något större väsen av nyårsaftonen, det var många år sedan jag festade till bara för att det blev ett nytt år. Erlandsson har passat på att åka till Gävle för att hälsa på barn och barnbarn, han måste ta de tillfällen i akt när han kan lämna firman. Det är ingenting som bekommer mig, värre hade det nog varit om jag suttit själv här under julen.

Fyrverkerier slipper vi nog i år, "smäll-grannen" befinner sig i Spanien, (vad dom gjorde med kattstackar´n är för mig inte känt), så det kommer vara tyst och mörkt i Gällsås i kväll men "otrön" behöver jag inte vara med två riviga hoffar i huset. Vad "otrön" betyder kan ju ni som inte behärskar jämtska fundera på till nästa år.

Avslutar med att önska alla mina besökare ett riktigt Gott Nytt År men nya framgångar i vad det nu är ni håller på med. Se upp med champagnen i kväll... själv kanske jag tar mig en cider, det står några i kylen har jag sett.

29/12
I dag fick vi besök i stugan av Morgan, Eva-Britta och Arras, spår skulle aktiviteten bli för den ömma modern och de två Alicebarnen.

Under tiden spåren låg till sig rastades de tre på fältet bredvid, inte för lång stund dock, vi ville inte att de skulle ta ut sig alldeles.

Om hur spåren gick kan man läsa som vanligt i träningsdagböckerna och säkerligen rapporteras även om Arras spårande i hans dagbok. Ännu ett röj bjöd vi hundarna på efter att spåren var klara och en fika i murarstugan hann vi också med innan Läjeborna for hem.

28/12
Nu får det vara slut på slöandet, Gullis och jag bestämde oss för att ta ett träningspass, det var väldigt länge sedan. Ska vi komma någon vart i tävlingssammanhang är det dags att sätta fart.

Gull-Marie fick börja, här sitter mina "hönor" tålmodigt och väntar på sin tur. Hur träningen gick kan man läsa i deras respektive träningsdagböcker.

Efter träningspasset släppte vi dom lösa på appellplanen för lite belöningsbus.

Vi hann precis träna färdigt så kommer Bengt in på planen med sina terrierpojkar. Pugin rullar förnöjt i det daggvåta gräset.

Både Bengt och terriergrabbarna blir överfallna, så skojigt med fler lekkamrater.

Så lång blev lekstunden dock inte eftersom både Gullis och jag hade lite bråttom, vi har en tradition runt julhelgen som vi skulle göra i dag. Varje år brukar vi gå på bio med våra döttrar, det har vi gjort sedan första delen av Sagan om ringen kom, skojigt att göra någonting tillsammans med flickorna. Nu har ju min jäntunge flyttat tillbaka norrut men Mia fortsätter att gå tillsammans med oss. I kväll såg vi Eragon, en film med lite "saganomringenstuk" men fullt sevärd, den slutade lite knepigt så det skulle inte förvåna mig om det kommer en del till nästa år. Då vet vi vad vi ska se den gången. 

27/12
Jag hängde på låset på bilprovningen för att göra ombesiktningen av bilen, bråttom, bråttom hade jag, Gullis och jag skulle på utflykt.

Sedan röda forden gått igenom besiktningen utan anmärkning for jag till Gullis och packade in hennes hårddisk och skärm i bilen, vi skulle åka till Tapio på Bolmsö, datorn behövde en formatering. Min dator skulle också med eftersom det inte blev riktigt lyckat när Tapio var här sist, egentligen brukar man inte behöva ta med skärmen men om vi gjorde det skulle han kunna greja med båda två på en gång.

Tapio skrattade högt när vi körde in på hans gård, han var mycket förundrad över hur vi lyckats få in två datorer med vidhängande skärmar plus fyra hundar i en Ford Mondeo. Egentligen hade vi tänkt åka i var sin bil men resan tar lite tid och det är trevligare att åka i samma, vi löste problemet genom att låta två hoffar och ett litet lejon sitta i skuffen och det stora lejonet satt i baksätet. Lite trångt men det gick bra, tur att de är så goda vänner som de är.

Marita hade en god middag färdig när vi kom och sedan vi ätit höll Tapio till framför våra datorer och vi tre damer gick en promenad med hundarna så han fick jobba ifred.

Alice talade genast om för sin son att det fortfarande är hon som bestämmer men sedan den proceduren var avklarad hade alla fem hur roligt som helst. Attis visade gärna sina domäner.

Härligt för våra hundar med nya marker, Inez ligger först, bäst att tala om det eftersom Alice är praktiskt taget naken och ser så liten ut. Hennes son hade vuxit om henne med flera centimeter men det är ju alldeles som det ska... han är ju grabb.

Det lilla lejonet ligger och lurar, offret Attis har ingen aning om vad som komma skall...

Attacken kommer som ett brev på posten, lite förvånad blev han allt, sådan här påflugenhet från tjejer är han inte alls van.

Väldigt skojigt hade de två ihop, Sanni uppskattade väldigt sin nya vän.

Attis var tvungen att vila mellan varven, det är jobbigt med nya kamrater.

Strax är han på benen igen, inte kan man ligga och slöa när man har så trevligt främmande.

Ett nytt fält för "musketöserna" att undersöka, är de småländska sorkarna lika goda som de halländska?

Tapio har sagt att Alice har en fläskfilé till tunga... hans byracka ligger inte långt efter i den beskrivningen. Glad och förnöjd är han i alla fall man ser i hans ögon att detta är livet.

Återvägen till huset gick i något lugnare temp... ända tills lejondrottningen fick upp en hare. Jaktskallet ekade i skogen och det såg mycket roligt ut när den lilla haren hade en svans av stora hundar efter sig. Det gick undan av bara tusan men en hare hittar alltid gömställen och en efter en droppade hundarna tillbaka.

Det hade hunnit bli mörkt innan den blå forden styrde kosan tillbaka mot Halland. Tack snälla Tapio för hjälpen med datorerna och tack snälla Marita för jättegod mat och fika, det var en trevlig dag hos mycket gästfria vänner.

26/12
Efter en kort dialog med Gullis på chatten i förmiddags bestämde vi att träffas i skogen med hundarna. Jul eller inte så måste de få röra på sig och jag vet att för Gullis är julfirande överstökat lika mycket som det är för mig.

Vi träffades vid vårt svampställe, säkerligen fanns det en mängd blöta trattisar men vi var inte ute efter dem nu utan vi ville bara promenera och koppla av. Koppla av gjorde däremot inte hundarna, Sanni och Inez satte genast fart vilket syns på bilden. Kan tala om att ISO-talet på kamerainställningen höjdes rejält efter den här bilden, det var ganska mörkt i skogen.

Ni visste väl att de tre musketörerna egentligen var fyra? Här är dom, vapendragarna Atos, Portos, Aramis och DÁrtagnan. I ärlighetens namn måste jag erkänna att det är Gullis som lärt mig det och det är hon som innehar kunskapen om deras namn. Hon är allmänbildad så det förslår, lejonmatten, den skallen är bra att ha vid korsordslösning. 

Här som på alla andra ställen vi går till innehåller skogen mycket mer vatten än vanligt, stora sjöar som naturligtvis besöks av musketörerna.

Gull-Marie ledde in mig på en stig vi aldrig gått tillsammans, det är tur att vi båda har storstövlarna på oss. Gull-Marie har om möjligt ännu sämre lokalsinne än jag men hon försäkrar mig att hittar tillbaka gör hon alltid... förr eller senare.

Stigen leder fram till en bro över en bäck, på andra sidan öppnar sig en änga, jag får plötsligt en känsla av déja vù. Här har jag med bestämdhet tränat bevakning för länge sedan... det måste ha varit med Zsa-Zsa. Ett typiskt ställe där man som hundförare stoppar truppen, sätter sig på huk och låter hunden "känna av" den öppna terrängen innan man går vidare.

Bäcken under bron porlade friskt och de små var törstiga, Sanni hoppar i vattenskålen för att dricka...

Inez var inte sämre hon. 

Kanten var brant och inte utan visst besvär lyckades det lilla lejonet åter ta sig upp.

Då kom störningen i form av min mobil som ringde... Erlandsson ville jag skulle köra in min bil till stan och köra hem hans. Det allra sista måste åtgärdas på forden innan ombesiktingen i morgon, i sista minuten som vanligt. Att placera mina blöta hundar i baksätet på Stefans nya mercedes var inget jag trodde han skulle uppskatta så vi bestämde att jag skulle köra hem odjuren först. Det var alltså bara att vända om och gå tillbaka till bilarna igen.

Fast hade jag gjort i ordning den här så skulle vi minsann fika först innan jag for hem.

Inte helt fel, det goda bohusländska julbrödet med ost och en kopp cappuccino, pulverpåse visserligen men det är fullt drickbart.

Hundarna var också sugna på fika men de fick nöja sig med en liten smakbit. En intressant pinne låg Alice och tuggade på, det lilla lejonet drar försiktigt prövande i den andra ändan för att se om Alice är på lekhumör men det minsta lilla morrandet från surkärringen fick henne att genast släppa taget.

Vi hade tänkt gå en sväng till men jag var tvungen att åka och lämna bilen, hundarna verkar nöjda i alla fall så vi får ta igen det en annan gång.

25/12
Även fast det är julhelg måste hundarna få röra på sig, nu har de stått ut med mattens upptagenhet i flera dagar och hennes samvete gnager hårt..

Vi for till kohagen i Sibbarp...

Lejonen var också med förstås, julfrid i all ära men man måste ju njuta också.

Kohagen är en fin plats som alla de fyra vännerna tycker om, den är vackert inhägnad av en stenmur.

Sanni struntar fullständigt i om det är fint eller inte... en perfekt lekplats är det i alla fall.

Hon inbjuder till lek hela tiden och ibland hänger hon på Inez när hon jagar Alice...

... som faktiskt tycker det är skojigt att bli jagad, här går det undan av bara he...te.

En speciell tuva blev plötsligt väldigt intressant, alla fyra hänger upp sig på den både länge och väl.

Den obligatoriska gruppbilden på fyrklövern. Svårt att få alla bra på samma bild.

Vi ville inte avsluta promenaden så fort utan gick in i skogen och det hände det som allt som oftast sker, fyra badande hundar i lerpölar... jul eller inte.

Det luktade sunk i bilen på vägen hem, jag beslöt mig för att stanna vid den allmänna badplatsen vid Ätrafors för att de skulle få skölja av sig den värsta smutsen för att slippa få in det i den julskurade murarstugan. Här har de aldrig varit, en gång tidigare har jag själv varit här med Spencer... exakt av samma anledning. Man kan passa på när det inte är badsäsong annars är det förbjuden mark för hundar.

Visst gick de gärna i för att skölja av sig.

Inez tog till och med ett litet juldopp.

Blank och stilla ligger Ätran man kan inte tro att det är juldag. Där bortom kröken ligger "vår" vanliga badplats.

Än fanns det ork kvar för lite bus och lek.

Lekplatsen ligger öde och tom, jag upptäcker en bro mot kraftverket, den har jag inte sett förut.

Måste naturligtvis kollas, en stängd grind spärrar vägen för nyfikna hundar.

Grinden var inte låst så vi går ut på bron, matten vill se om dammluckorna är öppna, det är dom och det dånar av det forsande vattnet.

Vi går inte över hela bron, man kommer fram på den trafikerade vägen på andra sidan utan vi vänder och jag låter mina "hönor" springa av sig den värsta vätan. Därefter snabbt hem till värmen, att bada i december kan få otrevliga följder även för en hund. Tio minuter senare ligger två trötta och nöjda hundar på var sin favoritplats i murarstugan och mattes dåliga samvete är ett minne blott.

19/12
En tur till Träslövsläge i dag, jag hade lovat Morgan att komma med ett spel till hans dator och en sista lektion i FrontPage innan jul. Det passade bäst i dag för i morgon har jag ingen bil, Erlandsson ska fixa till tvåorna jag fick på besiktningen och resten av veckan måste ägnas åt det lilla julstök jag tänker göra.

Morgan har blivit riktigt duktig, läxan han hade fått, att länka text till olika html-dokument hade han klarat med bravur, nu är hans lektions-sida riktigt fin. Dom har också fått en del julkort som de ville ha in på sin riktiga sida, den sidan har han ännu inte rört men i dag fixade han till en del förändringar alldeles själv med lite handledning. Nu lär jag inte bara ut hur man gör i själva programmet utan jag lär ut så som jag jobbar själv genom att peta en del i koden, man måste kunna gå in där och göra förändringar och det är rena grekiskan om man inte vet vad man håller på med och vad taggarna betyder. Det är inte det lättaste men med träning och en liten fusklapp kommer han snart kunna sköta sin egen sida.

Innan det blev riktigt mörkt tog vi en promenad till fårahagen Arras brukar rastas i, att komma ur bilen och få rusa runt var något mina hundar uppskattade... Arrasgrabben var glad att få sällskap och visade stolt upp sina domäner.

Hagen ligger alldeles vid havet och som namnet antyder är den inhägnad med fårstängsel, endast en smal remsa längst nere vd stranden är tillägnad fotfolk. På sommaren är det får och hästar i hagen men de är nu inne för vintern så den besöks varje dag av olika hundägare för promenader och lek. Säkerligen ett uppskattat ställe för att släppa hundarna lösa utan risk för trafik.

Ljuset var som sagt inte det bästa och att fotografera hundar i rörelse var nästan omöjligt. Detta var den enda där man ser att det är tre hundar, resten blev bara ett suddigt blurr. Alice leder packet och de två ätteläggen kommer efter. Hon hade inte riktigt tid med ungarna eftersom hon var på ett alldeles nytt ställe men båda två gjorde vad de kunde för att få fart på henne.

En arrangerad bild tagen med blixt, alla tre har alienögon.    En fin hage var det hur som helst och jag skulle gärna vilja återkomma under bättre fotoförhållanden.

18/12
Äntligen verkar det vara slut på regnvädret, i natt har det varit minusgrader och det höll i sig hela dagen. En tur in till stan för att införskaffa foder åt hundarna så vi klarar alla helgerna framöver, säkerligen skulle de uppskatta julmat men så roligt ska vi inte ha, de får nöja sig med några smakbitar.

Rastning tillsammans med lejonen är ett måste när man åker till stan, nu var det ända sedan i fredags de träffades... de fyra musketörerna. Tippen var ett bra alternativ, det är bara hundägare som är så tokiga att de åker till havet en sådan här dag. Dimman låg tät, när man tittade upp mot vindkraftsnurrorna syntes de inte, tack och lov blåste det inte kallt men nöp lite i näsan gjorde det allt ändå och mössan satt bra på skallen.

"Havet är djupt..." Nej inte här men väl kallt, i vanliga fall brukar man se sommarbostäderna tvärs över viken, det slapp vi i dag.

Fyrklövern var glada att träffas och till Sannis stora lycka fick hon igång Alice i en jagalek...

... något Inez inte gillade, hon måste naturligtvis avundsjukt lägga sig i.

Stackars Sanni står slokörad och tittar efter de flyende lekkamraterna.

Fast hon upptäcker strax något mer intressant, Elli har hittat något ätbart...

Så var jakten igång.

Inez hjälper till men Elli släpper inte taget...

Inez hänger inte på alltför lång stund, hon måste hålla reda på vad hennes mor sysslar med.

Se där var hon, i det höga frostiga gräset swischar de svarta hönorna.

Ordningen är återställd, Inez jagar stackars Alice som aldrig någonsin får vara ifred för ungarna, varken sin egna eller andras.

Den här växten ser ut att frysa.

Testar bara kameran lite.    Om bilderna inte har rätta färgerna får ni ursäkta, min dator ville inte acceptera Tapios kalibreringsmojäng vilket gör att det är väldigt blått på min skärm. Det står jag ut med, jag är så tacksam för det han gjorde i lördags, resten kan vänta till efter helgerna.

Att det här lejonet har en svart fin mask vet jag redan, hon är så söt så.

Det andra lejonet är söt hon med... när hon inte jagar förstås.

17/12
En hel vecka sedan jag skrev här i dagboken, det beror på att inte mycket händer, man kan inte vara ute eftersom det regnar. I fredags var Gullis och jag uppe i skogen och jag fick några fina bilder men datorn krånglade så jag kunde inte uppdatera men på Gullis sida ser man vad vi gjorde, vattnet stod så högt på vissa ställen att hundarna kunde simma i pölarna.

Vattnet står högt även på "vårt" fält, det gäller att ha gummistövlar, eller ännu hellre vadarbyxor.

Mina hundar misstycker inte att det är sjöar på fältet utan tvärt om uppskattar dom det, nästan lika bra som Ätran på sommaren. 

I dag var Amos med på en tur mellan skurarna, den badkrukan tvekade lite att gå i det blöta.

Fast han kunde inte motstå krokodilen som plaskade omkring.

... en luden krokodil.

Inez tyckte att Amos börjar bli lite väl tuff, det kan vara bra för henne att få känna på egen medicin men det är dags för schäfergossen att träffa hoffemamman. Någon måste säga åt honom och det kan Alice, Vivis gamle Nobben där hemma orkar inte, det kan man inte begära av en fjortonårig gammal gubbe. Någon annan hund har han inte träffat men Alice blir perfekt att lära honom veta hut, om det inte regnar för mycket i eftermiddag ska vi ta ut dom tillsammans. Rapport kommer senare. 

Senare:
Som utlovat kommer rapport om mötet mellan en busig schäferyngling och Sothönan. Det var sent och nästan skymning vilket gjorde att jag ställde kameran på högt ISO-tal, därav de något korniga bilderna.

Vivi hade redan hunnit ända ut på fältet när Alice och jag kom, Amos spände upp sig och reste både svans och öron så mycket han kunde. Alice satt fint vid min sida under tiden jag kopplade loss och lämnade mig inte förrän hon fick lov... mopsiga smågrabbar bryr hon sig inte om. Amos rusade stöddigt fram men Alice visad att så hälsar man minsann inte på en dam i sina bästa år. Käftarna smällde lite och skummet praktiskt taget yrde av Alice och tre sekunder senare sänkte Amos svansföringen och han insåg att här var det ingen idé.

På behörigt avstånd följer han nyfiket Alice´s förehavanden.

Han till och med lägger sig och spanar på bästa lejonmanér.

Tvärt kommer anfallet... Alice lyfter inte ens på ögonbrynen.

Amos följer efter och fjäskar.

Han har nu insett att Alice inte är så farlig som hon låter, bara man sköter sig.

Till Amos stora lycka blir det lite jagalek över det blöta fältet.

En mycket lycklig Amos vill fortsätta leka, han hade klart och tydligt roligare med Alice än med Inez. Vivi var mycket glad åt att han äntligen träffade en hund som kunde säga ifrån och i mina ögon betedde sig Amos på många sätt som det lilla lejonet... vill gärna leka men har samtidigt väldig respekt för surkärringen, fast har man tur så bjuder hon upp lite grand.

10/12
Jag visste att jag skulle sitta med bokföring nästan hela dagen i dag så när jag fick tag på Gullis på chatten frågade jag henne om hon ville träffas i Sibbarp vid middagstid. Det skulle vara skönt med en paus både för mig och hundarna eftersom det inte blev så mycket gjort med dom i går... jag satt och sorterade papper mest hela dagen, med avbrott för rastning då förstås.

Gullis tyckte det var en bra idé och klockan ett träffades vi vid det vanliga stället och den här fina skogen vid kohagen var målet.

För att det skulle bi en längre runda gick vi på vägen först, då kommer man till hagen från nedre hållet, hundarna gillar det här stället, rester efter kossorna ligger lite här och där. 

Mina ger järnet, allt eller intet, fullt ös.

Det lilla lejonet smyger på bytet...

...och anfaller.

"Aaaj! Dra mig inte i svansen." Sanni har umgåtts med Inez för mycket och ger igen av samma mynt. Att dra kompisen i svansen är något mina båda hönor gärna gör. 

Elli njöt, det såg man på lång väg, hon brydde sig inte ens om vatten/ler-pölarna i dag. Hon kanske ville vara adventsfin hela helgen. 

"Kolla Inez, vilken fin pinne jag har. Ta den om du kan."

"Klart jag ska ha pinnen... ge hit den din jäkla retsticka!"

Inez hinner ikapp retstickan...

... och fäller henne för att få tag i pinnbiten.

Lite skamsen drar hon sig så undan men Sanni bara skakar lite på sig och reser sig igen...

... men pinnen släpper hon INTE.

Älskade sothöna, blöt som om hon nyss badat i Ätran. 

Den här skithönan går inte av för hackor hon heller. Våffeltången är flitigt använd. 

Dom två sista bilderna tog jag på vägen hem, jag lägger in dom enbart för Hillevis skull eftersom dom är tagna längs med hennes favoritväg mellan hemma och stan. Ätran är full med vatten, det har regnat ordentligt och troligtvis är bönderna inte glada över vattensjuka åkrar. Platsen kallas inte Ätradalen för intet.

Samma utgångsläge fast nu är kameran riktad mot "hemåthållet". Fint! Man kan inte tro att det är andra advent. 

8/12
Gull-Marie och lejonen kom på besök i dag och efter sedvanlig middag var det som vanligt dags att rasta hundarna. Vi for till ett ställe vi aldrig varit, bortåt Gällsjön har jag sett att det är en avtagsväg... förhoppningsvis skulle vi slippa en massa folk och hundarna skulle få springa som dom ville.

Vägen var lite jobbig att gå...  det bar uppför hela tiden.

Gull-Marie försöker arrangera sina hundar för att få en bra bild på lejonen, hon provar att få dom stående, sittande och liggande på timmerhögen. Jag tror inte hon lyckades så vidare bra, lejonen tycker att hon har tillräckligt med bilder på dom.

Vägen fortsatte med uppförsbackar... mattarna stånkar men det bekommer inte de fyra vännerna det minsta.

Vårbäckarna porlade. Massor med vatten överallt för badglada hundar att plaska i, som tur var skapligt rent vatten.

Elli och Sanni har hittat något intressant, de delar broderligt på fyndet. Matten vill inte veta vad det är dom tuggar i sig.

Vi tog en paus vid en bokglänta, satte oss att vila på varsin stubbe och rökte en cigarett. Elli stortrivs, nya tassemarker är skojigt, så pass skojigt att man blir lite smådöv när matte ropar. 

På vägen tillbaka tar hundarna det lite lugnare, dom börjar bli trötta, tungorna hänger som slipsar, tur att det är gott om rent vatten i dikena.

Nu bär det ju nerför vilket gör hemvägen mycket lättare, i alla fall för mattarna.

Mattes pärlhöna.    Äntligen tar hon det lite lugnt, hon har sprungit som bara den men Alice har fått vara relativt i fred, mer och mer är det Sanni hon busar med.

Men här är en som aldrig blir trött, sattyget lyser ur ögonen på henne, hon funderar på vem som ska bli hennes nästa offer.

Som sagt, aldrig trött! Full fart i benen men väl inne i murarstugan igen slocknade alla fyra omedelbums. Tunga suckar hördes från olika hörn, det är härligt att vara hund.

7/12
Det fanns lite planer på att spåra i dag men omständigheterna gjorde att det inte blev av. I stället bestämde jag mig för att gå en rejäl koppelpromenad med båda mina hundar på samma gång, det har jag inte gjort sedan jag opererade vänsterhanden men jag kände att det var dags att försöka.

Promenaden gick i närområdet, jag har inte gått just den vägen sedan Hillevi och jag tog en runda med småvalparna i somras, det är en spatsertur på ungefär dryga halvmilen men vädret var skönt och både jag och hundarna behövde motion. "Två flugor på smällen" liksom.

Hundarna blev mäkta förvånade över att bara gå förbi lekfältet som varit vårt mål den senaste tiden men travade ivrigt på, mycket socialisering på vägen är det. "Indianhästarna" borta i Nyrpe kom nyfiket fram till staketet för att bli klappade... något mina "hönor" inte låtsades se. Promenaden fortsatte förbi hus med både kattor och en och annan hund som skäller från en trädgård utan problem. Det enda som kändes lite jobbigt var stanken från svinstallarna i Bäckagård men strax därefter viker man av och då får man vinden från ett annat håll. Nu fortsatte vi genom ett område med sommarstugor som var igenbommade för vintern, mitt bland dessa bor en bofast, han hade smyckat både hus och trädgård med miljontals tomtar, både med lyse i och utan. Han har nog sett lite för mycket på tv om hur dom gör i Amerika, vackert var det då rakt inte.

Den som var jobbigast att ha och göra med på promenaden var Alice, hon drog en del i kopplet, hon skulle pinka och nosa på varje lite tuva till att börja med, den här rundar brukar grannarna som bor borta vid spårfälten ta med sina hundar så det fanns massor av goda dofter men efter lite korrigeringar gick hon fint vid min sida utan att vara så sjåig. Inez skötte sig fint hela vägen, drog inte ett endaste dugg, konstigt nog, matten kunde gå och filosofera bäst hon ville. Mest gick tankarna kring hur fint jag bor och hur bra jag egentligen har det som kan göra sådana här härliga promenader. Visst klagar och gnäller man mycket, glömmer liksom bort en massa som är bra och tar mycket för givet. Att vara i det närmaste fullt frisk är inte alla förunnat, bäst att ta till vara dagen och tillfällena som bjuds.

Sista biten gick på vägen förbi vårat spårfält, där fick de två äntligen springa lösa som belöning för att de gått så bra vid min sida. Både de och jag var nöjda med promenaden

Alice lade sig genast på köksgolvet när hon kom in, belöningen för mattens ansträngningar är hundar som kopplar av.

Inez ligger också för en gång skull nöjd och belåten på köksmattan...

... och matten kan ägna sig åt det hon vill.    Behöver jag säga att bokföringen fortfarande ligger orörd?

6/12
Jag har en del att göra hemmavid men kände inte för att sitta med papper i dag, hundarna behöver lite omväxling så jag bestämde att fara till stan. Träna var ingen nödvändighet men ett rejält röj skulle inte sitta fel tyckte både Inez och Alice.

Efter middagen for vi till ett ställe vi inte varit på sedan Alice var dräktig förra senhösten, småflickorna har således aldrig varit där så dom skulle säkert uppskatta utflykten. Nu bar det sig inte bättre än att det dök upp folk hela tiden, så mycket spring blev det inte i slutändan utan vi var tvungna att koppla våra odjur. Lite irriterad blir jag men samtidigt förstår jag att andra människor också uppskattar att gå ute i naturen när det inte spöregnar så det är väl bara att ta skeden i vacker hand.

Efter rastningen for vi till Factory Outlet, jag skulle ha tag på nya ljusmanchetter, naturligtvis köpte jag för stora men jag knölade till dom lite så det är ingen som märker. Hur länge dom får vara hela återstår att se, hoppas dom räcker över jul i alla fall. Staken i vardagsrumsfönstret, den som står där jag inte kan ha några krukväxter, skulle också behöva ljusmanchetter, någon har naggat i ett par av dom så dom ser lite halvnakna ut. Skit samma, dom får duga.

En ny kökssax införskaffades också. den kommer gömmas för en liten huligan som huserar i murarstugan. Otaliga är de köksredskap hon demolerat det är bara ett fåtal som presenterats här på hemsidan, för att inte tala om alla pennor den lilla damen tuggat sönder.    Hur märkligt det än låter så vill jag inte byta ut henne ändå.

Häromdagen skickade Tapio över en länk som han tyckte att jag skulle läsa, kanske det beror på ovanstående att jag är trög och disträ. Det verkar i alla fall som om att Tapio tycker det    Inte för att jag har följt GI-tänket på sista tiden, jag har slarvat otroligt med både det ena och andra, nu är det dags att ta tag i kilona igen... mina största byxor börjar spänna både här och där och jag tänker inte köpa nya av den anledningen. Råkost blir det mera av hädanefter igen. Basta!

5/12
Tråkigt väder ute, regnet hänger i luften och det blåser halv storm, inte roligt alls att vistas utomhus så det blir det minsta möjliga. Hundarna måste rastas, det är ett som är säkert och dom bryr sig inte det minsta om den stackars matten som fryser och vill gå in.

Inne finns massor att göra men jag har ingen lust att ta hand om varken bokföring eller syrum, sådana här dagar sitter jag gärna i fåtöljen framför tv:n och handarbetar. Det blir inte så kul i dag, jag hittade fjärrkontrollen till digitalboxen i biabädden i morse, nu kan jag inte byta kanal.    Först trodde jag att det var "animalplaneten" som var på men upptäckte till min stora fasa att det var discovery... motorcyklar som kör runt runt hela tiden. Fy tusan så tråkigt. Näe, inget mys framför tv:n i dag, hoppas Erlandsson får tag på en ny "skötare" under dagen.

Helt plötsligt hittar jag ett äpple på hallmattan, den här hunden är för jäklig, (läs Inez), ingenting får vara ifred. Jag kommer inte ihåg att någon av mina andra hundar var så klåfingriga som valpar/unghundar. Lillebror hade en viss förkärlek till antennkabeln som var dragen till olika rum från tv-uttaget i vardagsrummet, den bet han av ett antal gånger men den här byrackan är ju på ta mig tusan allting. Henne har jag nog fått för mina synder.

Eftersom valet nu stod mellan bokföring och syrummet valde jag syrummet, dynorna till barnmöbeln är nu färdiga. Mjukt och skönt för den lilla rumpan att sitta på när hon ska sitta vid bordet. Att en av lapparna är vänd åt fel håll är det nog bara jag som märker, förr i tiden skulle jag sprättat upp och gjort om det men så omständlig är jag inte längre. det står nog inte på förrän jag fållar gardiner med häftapparat som en viss lejonmatte lärt mig.

4/12
Inez gillar mina ljusstakar, både de i fönstren och den med levande ljus på köksbordet. Advetsstaken i vardagsrummet, den som står i fönstret vid soffan hittade jag på trekvart i morse. Att ha blommor i det fönstret har jag gett upp för länge sedan, de fick inte vara ifred utan skulle demoleras i soffan. Nu var det alltså den elektriska staken hon försökt dra ner men inte lyckats helt med. Adventsstaken på köksbordet saknade en manchett i morse när jag klev upp, ljuset låg på golvet lite småtuggat. Förbaskade hund.

Jag for in till stan, Gullis hade ärende på apoteket och jag med så vi skulle göra sällskap, därefter var det ICA-butiken som skulle få ett besök av oss båda... jag behövde nya ljusmanchetter.

Hundarna måste rastas innan vi kunde göra något annat och ett bra ställe är klubben. Längs med appellplanen rinner en bäck, vattnet är fullt av metaller så det är alldeles rött och äckligt, badar hundarna där blir de röda i pälsen... så klart skuttade Inez ner och hon fick med sig Sanni också. Gull-Marie värdesatte inte min skithöna högt just då, tack och lov hann vi stoppa Alice och Elli innan de också dök i.

Sanni är en riktigt härlig bushund, pigg på allt och hon är så jäkla lik Abbe till sättet, här vilar inga ledsamheter alls. Motgångar ruskar man på huvudet åt och knallar vidare. I dag var hon på ett jäkla rethumör.

Typisk bild av Tokan... inte still en sekund utan letar nya hyss.

Fullt ös i vattenrännan på planen, ganska bra så det skitiga bäckvattnet försvinner.

Inez fick inte vara ifred många sekunder, Sanni tetades hela tiden.

Till slut tände Inez till men det lilla lejonet brydde sig inte så mycket. Hon har helt klart umgåtts för mycket med hovawartar, riktiga hofferyck får hon och lekarna påminner ibland om hur hoffen leker.

När hundarna rastats for vi till stan för att ordna våra ärenden, ett litet helsike att få tag på parkering var det och när vi äntligen kom in på apoteket hade de inte varan jag var ute efter. På ICA var det superlånga köer vid kassan... varför ska alla människor till affären när jag behöver komma dit.

Behöver jag tala om att jag kom hem utan det jag for till stan för... ljusstaken på köksbordet saknar fortfarande en manchett.  

3/12                                                  

Man skulle kunna tro att vi lagt en hög med godis men så är icke fallet, det är bara en fläck som luktar speciellt intressant. Alla måste undersöka den noga... på samma gång.

Suddig men typisk bild av hur Inez är på Alice hela tiden, min stackars sothöna får inte vara ifred många sekunder för sin odåga till unge.

Här har vi fått till en samlingsbild på "Fyrklövern", fast Elli önskar att hon vore någon annan stans.

Sanni vill så gärna leka med Alice, hon passar på när Alice rullar sig... i nästa stund rullar hon faktiskt själv, till Gull-Maries stora förvåning.

Efter middag och lite korsordslösande for vi till fotbollsplanen för lite träning. Hur den gick går som vanligt att läsa i respektive träningsdagböcker.

Vi filmade varandra under träningen, kanske kommer det in någon ny snutt under kvällen, vi får se vad jag har lust med. Efter träningen tömdes treatbagen med resterande levergodis över planen. Något mina hundar uppskattar... Alice är alltid den som ger upp sist.

Det är ju första advent i dag, för familjen jag bodde hos i Jämtland var det kyrkdags och man drogs med på gudstjänst antingen man ville eller inte. Det var fint med alla tända ljus men man nickade nog till lite då och då, kvällen innan hade man ju varit på dans någonstans och man kom nog inte i säng så tidigt. Inget jag har fortsatt med, första adventsgudstjänst alltså, jag är inte så kyrklig av mig. Det ska upp stakar i fönstren i dag, mina ligger fortfarande kvar i jullådan ute i förrådet, världen går nog inte under ifall dom får ligga där någon eller några dagar till. Så jäkla noga kan det inte vara.

Lite senare, klockan 19.00

Jag ska väl inte vara sämre än alla andra... nu är dom uppe. 

1/12
I går eftermiddag kom ett mail till, ett mail som gladde mig oerhört och jag lägger in delar av det här:

Nova var mycket fundersam över den konstiga figuren i buren som pep och levde om.

Sedan jag bjudit Carl och Cecilia på middag tog vi ut Inez och Nova på röjfältet, Alice fick stanna hemma dels för att hon har en benägenhet att vara riktigt tuff mot sina valpar och dels för att Nova skulle få leka med Inez. Är Alice med så har Inez inte ögonen för någon annan, hon behöver andra att busa med.

Ett försök att få båda systrarna på bild... Nova är tyvärr lite suddig, det var svårt att fotografera i det lite dåliga ljuset och kameran hann inte med när hundarna rörde sig.

Nova tyckte inte att det var skojigt att sitta fotomodell så hon reser sig och går helt sonika därifrån.

Fast jag passade på att fota lite senare.

Så värst mycket lek blev det inte, Inez hade en massa pyssel för sig... sorkhålen är många på vårt spårfält. Lite rusande blev det i alla fall, här är Nova till vänster.

Att det här är min skithöna vet jag med säkerhet, hon har varit i krondiket vid kanten av fältet.

Suddig bild men jag tycker Novas svans är så fin, de ljusa tecknen under lyser när hon viftar med svansen. Samma stukning hade de båda systrarna på svansarna, tippen drar lite åt vänster.

Helt plötsligt stannar Inez upp och låser sig på en fläck, börjar därefter gräva frenetiskt med tassarna.

Hela huvudet stoppar hon ner i gropen, hon känner säkert en sork därnere. Nova tittar förundrad.

"Kan du så kan väl jag." Nova börjar också gräva, är det samma sork de båda har korn på?

Inez tröttnar på sitt hål, då tar Nova över det.

Hon kollar noga om det var mer intressant än hennes eget hål.

Fast det var inte så intressant, roligare att hålla koll på vad syster yster har för sig.

Tack Carl och Cecilia för att ni tog den här extrasvängen förbi hemma hos oss, att få se hur Nova vuxit och se hur fin hon blivit var jätteskojig. Hoppas vi ses snart igen.