December 05

29/12   
I dag har jag inte varit utanför dörren mer än det allra nödvändigaste. Jag skulle egentligen åkt in till stan men det har utfärdats snö/halkvarningar och folk har blivit ombedda att inte ge sig ut på vägarna annat än om det är absolut nödvändigt. Det är inte nödvändigt att tillbringa dagen tillsammans med Gullis och Elli, även fast jag trivs allra bäst med dom. Det hade snöat i morse och våran lillväg var inte plogad, det fortsatte att snöa frampå förmiddagen och på radion sa de att det skulle snöa hela dagen. Visst kunde jag köra i den här lilla snön men jag ville inte riskera att det skulle bli svårt att komma hem igen till de djur som lämnats hemma.

Det har snöat hela dagen och drivit men inte så farligt, jag har varmt och gott i stugan, kyl och frys fulla är med mat, så jag är inte orolig. Det som jag gruvar mig mest för är strömavbrott, då står jag mig slätt eftersom allting går på el, värmen är visserligen vedeldad men ackumulatortanken drivs via el så ingen värme pumpas in i huset om strömmen skulle sluta fungera. Inte ens gå på dass skulle jag kunna göra, vattenpumpen är ju elektrisk. Jag skulle säkert klara mig men lite orolig för ruggugglorna skulle jag bli, jag minns i fjol när Gudrun härjade som värst. Jag virade in buren i tjocka filtar och bar ut den till bastun som ligger vägg i vägg med pannrummet, där var det varmast. Inte för att jag tror strömmen går... det har inte snöat så mycket och det har slutat blåsa.

Vi har som sagt varit inne mest hela dagen, tråkigt har det varit. Bokföring finns att göra och det är ju ett ypperligt tillfälle att förbereda den... men vem fan vill sitta med siffror när man har fått två alldeles färska korsordstidningar. Inte jag i alla fall.

Genom hallfönstret åt norr, snön har drivit upp på rutan, man ser nästan inte nästgårds. Hoppas Klas kreatur har det varmt och gott i ladugården.

Genom sovrumsfönstret åt söder, inte så mycket snö men himlen är mulen och vitlöken i pallkrageodlingen fryser.

En liten katt försöker inte ens gå ut, bäst att stanna i brevkorgen.

I morgon är det biobesök inplanerat, Gull-Marie och jag brukar en gång runt jul gå med våra döttrar, det har vi gjort sedan första delen av Sagan om ringen kom ut. Min Jessika är lika stor fantasyfantast som Gullis, jag måste erkänna att jag hellre ser andra filmer men det är så trevligt att vi gör detta med våra flickor. Nu har Jessika flyttat tillbaka till Gävle men traditionen får gå vidare utan henne, vi tänkte se Narnia, jag har ett litet hum om vad det är för film, Jessika såg en tv-version när hon var liten och älskade den. Blir inte vägarna plogade ordentligt och det slutar snöa kör jag inte in för att gå på bio, så viktig är inte den filmen men synd att missa en trevlig tradition, i så fall kan vi se en annan film en annan gång. Jag riskerar inte att sitta fast i en snödriva för en fesen films skull.

28/12   
Inte många knop i dag heller, det blåser svinkallt fast det bara är ett par minusgrader. Små snöflingor virvlar omkring men inget som det blir något av.

Erlandsson hade planerat att fara till Gävle i morgon men varningarna på trafikradion har gjort att han bestämde sig för att köra i dag i stället, ganska klokt beslut om jag får säga min mening. Det är alltid oroligt att veta att dom man håller av befinner sig på vägarna även om det inte är skitväder. Att han for i dag betyder visserligen att jag är ensam i stugan nästan en hel vecka men det gör inget, han har laddat upp med ved i hela pannrummet så jag kommer inte att behöva frysa i alla fall. Hoppas nu bara att han kopplar av och vilar ordentligt, det behöver han.

Erlandsson och den lilla katten har ett speciellt förhållande. Suddig bild eftersom kattskrället har svårt att vara still... men fin ändå.

Stefan är den som gosar och leker mest med Tjalle, viket resulterat i att hans händer är alldeles sönderrivna. Favoritbild av "grabbarna" hor Murar´ns.

Hundarna har inte heller velat vara ute några längre stunder i dag, kanske jag har påverkat dom men de har i alla fall fått röra sig lite. Till och med Sally, som den sista tiden varit riktigt omöjlig och gjort sina egna avstickare, höll sig i närheten och protesterade inte alls när vi vände hemåt. Värmen i stugan på soffan i vardagsrummet lockade tydligen mer i dag än dofterna ute på fältet.

Alice börjar bli mer och mer ovig, hon ligger gärna utsträckt på sidan, magen tar emot kan jag tänka. Nu är det bara tre veckor kvar...

Dräktigheten börjar synas mer och mer men större kommer hon att bli.

Jag kommer inte ihåg att hon var så här tjock så tidigt förra gången, men jag kan i och för sig ha fel. Bara det inte är för många valpar där inne i magen, tio stycken var i flesta laget.

27/12   
I morse när jag kom ut på gården med Sally i koppel för att ta en runda med henne, höll hon på att slita armarna av mig. Sally brukar inte ha så väldans brådis på just morgonturen, hon ligger gärna kvar i hussen säng och gottar sig så länge hon får, därför var jag inte beredd på det ryck som nu kom i kopplet. Det var tur att jag över huvud taget höll i det för på vår innergård spatserade en av Vivis tuppar med en av sina konkubiner. Icke det minsta berörde det varken tupp eller höna att Sally skällde, dom är ju vana deras egen gårdshund "Nobben" som skäller i tid och otid. Herr och fru Fjäderfä pickade i sig av det som låg på marken under foderröret jag har till viltfåglarna. Kanske dom inte fått tillräckligt uppe hos Vivi eller så kände dom sig äventyrslystna helt enkelt. Trevligt inslag var det i alla fall, jag skulle gärna ha hönor pickande på gården.

Inte den färgglada vackra tuppen men stilig och mallig ändå så det förslår.

En tur in till stan blev det i alla fall i dag, det var ju ett tag sedan. Middag tillsamman med Gullis och rastning av hundar precis som vanligt. Efter att både Gull-Marie och jag stuckit in huvudet i hennes kylskåp som var full av julmat bestämde vi oss för att käka ute... det räcker med julmat ett tag nu, varken Gullis eller jag kände för prinskorv, spjäll, köttbullar eller skinka. Pasta med lax- och räksås lät mycket bättre.

Det var inte skönt alls på klubbens rastrunda, det blåste och var kallgrader, ändå gick vi upp förbi appellplanen för att både vi och hundarna skulle få röra på sig lite.

Nu börjar hon bli jämntjock, ingen midja syns längre.

När jag kom hem och kollade brevlådan fanns det dubbel glädje i den. Jag prenumenerar på "Bra Korsord" och deras nyårsnummer hade kommit, skojigt! När jag grävde lite mer i lådan såg jag att det efter kanten låg ett stort blått kuvert i A4-format, det var nära att jag missat det. En något försenad julklapp men ack så välkommen.

Hellgrens gossar i Gävle, Gustav och Eric.

26/12   
Fortfarande lugnt och skönt, Erlandsson har jobbat hela dagen så jag har varit ensam hemma, det betyder att jag definitivt inte har vräkt i mig mat. Hela helgen, ja egentligen ända sedan de förbaskade lussebullarna, har jag ätit mängder av sådant jag egentligen inte ska, men både julafton och juldagen har det varit äckligt hur mycket jag stoppat i mig. Magen har varit som en ballong och jag har haft svårt att andas eftersom det känts som om jag varit smällfet, därför tog jag det lugnt med maten i dag, ingen potatis och bara det som var GI-vänligt. Jag mår betydligt bättre av att ta det lite lugnt med äteriet, det kommer inte bli några som helst problem att gå över till bra kost igen. Nyår kommer jag att vara borta och då kommer jag att äta, annars blir "farmor Marita"  och "farfar Tapio" kanske besvikna. (Dessutom brukar det vara väldigt god mat där). När jag kommer hem sedan blir det till att ha stramare tyglar, väga mig törs jag inte göra genast, det får vänta ett par veckor.

Nästan hela dagen har jag tillbringat framför datorn, förutom utevistelserna med hundarna förstås, dom blev för övrig korta eftersom det blåser halv storm... Gudruns yngre syster kanske är i antågande. Inspirerad av Gullis håller jag på att göra en ny layout på hemsidan, det är många sidor som ska länkas om, för att inte tala om alla jäkla bilder. Sidan kommer inte upp förrän efter nyårshelgen men det är skönt att ha det klart, jag har tänkt på dom som har mindre skärm än vad jag har, förhoppningsvis ska de inte behöva scrolla horisontellt i alla fall.

Någonting åt det här hållet blir det.

Nu orkar jag inte mer med hemsidan, det är bokföring som står på programmet, bra att ha det förberett och bäst att passa på så länge jag är ensam hemma, det är lättare att koncentrera sig då.

25/12   
De två första dagarna i julhelgen har gått lugnt och skönt tillväga, Erlandsson och jag har ätit gott och bara njutit av tillvaron. Hundarna har som vanligt fått sina promenader och fältspring.

Alice tar ett "rullbad" i det frostiga ängsgräset.

Jag har även kastat ut "Lillkatt" i dag, han måste lära sig att gå ut när han ska göra sina behov, jag är så oändligt trött på kattlådan. Att Tjalle går till den är väl egentligen okay men Trissan har blivit lat och använder den också, fast hon inte har haft behov av låda på två år. Det gör att jag måste tömma den flera gånger om dagen... helst innan någon av hundarna redan gjort det. 

Tjalles utevistelse blev inte så lång, han strök sig runt huset vid väggen men så småningom törs han väl röra sig mer. Konstigt egentligen eftersom han på kvällarna, när det är kolsvart ute, gärna smiter ut och vill inte alls gå in. Han känner sig väl tryggare i mörkret, nattdjur som han är.

Ser nästan ut som om det är vår i solens sken... 

...fast min fina åkeröapel fryser. 

23/12   
Dan före dopparedan har gått i julförberedande tecken, det började med en tur till Ullared för de allra sista inköpen i matväg som jag glömt i går. När jag ändå var där slank jag in i en butik jag tycker om att gå och strosa i med husgeråd. Med mig ur butiken hade jag en julklapp åt mig själv... en kökskniv. Jag har knivar så det räcker men jag är barnsligt förtjust i snygga vassa köksknivar, i köket på Rådmansgatan finns en gammal kniv, vass som tusan och med ett handtag som Milan själv tillverkat. Den är riktigt skön att använda, bättre än den nya moderna varianten som både finns på Rådmansgatan och här hemma. Min nya kniv slår faktiskt "Milankniven" med hästlängder, vass och läcker, lätt som en fjäder och ligger jätteskönt i handen när man använder den. Mina ibland värkande händer hade inga som helst problem att hantera den, eggen skär hur smidigt som helst genom allt jag hunnit prova den på. *Nöjd och glad*

Fin att titta på är den också, gjuten i ett stycke. 

Med mig från "byn" hade jag också, hör och häpna, en julgran. Någon sådan har jag inte haft på flera år, i fjol hade jag några Forsythiakvistar i ett av mina stora höganäskrus och i år hade jag tänkt ha en- eller tallkvistar men kom alltså hem med denna lilla söta gran. En fin liten ljusslinga bestående av röda små lysande hjärtan hade jag införskaffat för ett tag sedan, riktigt mysigt blev det i hörnet i vardagsrummet. Nu återstår bara att se hur länge den får stå ifred för en liten katt... han har redan varit där och skramlat med de små blanka silverstjärnorna jag hängt i.

Nästan som en riktig julgran. 

Lagat mat hela dagen har jag gjort, lika bra att förbereda så långt det går så man slipper jäkta i morgon. Allting är klart, både skinka, revben, jansson, till och med köttbullarna är trillade och färdigstekta. Det enda som är kvar att göra är att steka prinskorvarna men det tar ingen evig tid i anspråk i morgon.

Prinskorvar får mig alltid att tänka på min yngre syster, det har även med jul att göra så jag tänker förklara varför här. När vi var mindre brukade julmiddag ätas tillsammans med släktingar och när det var hemma hos oss fick alltid pappa en massa beröm för den goda maten. Pappa var kock så det var inte så konstigt att det var han som lagade det mesta och alla tyckte att min mamma hade det så bra som slapp att stå vid spisen jämt. Just vid den här julmiddagen, jag minns att både min mammas och pappas föräldrar var närvarande, även pappas syster med familj, var det någon som kom med repliken att Daisy, (min mor), minsann hade det väldigt bra förspänt som kunde koppla bort det här med julmaten och överlåta det till sin man. Min syster Ingela förklarade högtidligt att "Mamma har minsann stekt prinskorvarna och dom är godast".

Till mammas försvar måste jag faktiskt tillägga att hon var minst lika duktig som pappa att laga mat, jag minns henne lika ofta vid spisen som honom. När jag flyttat hemifrån och skaffat eget hushåll var det dock pappa som många gånger fick förklara via telefon hur man tillagade både det ena och det andra. Standardsvaret på frågan hur mycket mjöl t.ex. man skulle använda var: "Tja, ta en näve!" Pappa gick minsann inte efter några böcker utan det satt i ryggmärgen på honom. Mitt eviga ringande resulterade i alla fall i att jag presentades vid ett tillfälle med en kokbok, den används än i dag, inte för att se vad rätterna ska innehålla utan mest som fingervisning på ugnstemperatur eller dylikt.

Alice, som den vakthund hon är, vaktar julskinkan som griljeras i ugnen.

22/12   
En sista tur in till stan före julhelgen, jag hade inte köpt all julmat ännu så Gullis och jag bestämde oss för att göra de sista inköpen tillsammans efter middagsrastningen med hundarna.

Rastningen gjorde vi vid "Tippen" och våra hundar gick på var sitt håll, det märks mer och mer att Alice inte är som vanligt, hon brydde sig nästan inte alls om Elli på hela rundan. Elli i sin tur har ingen lust att leka för tillfället, hon bara går omkring och nosar.

I den stora matbutiken var det inte så mycket folk, inte heller någon kö vid kassorna så vi var strax ute igen och jag var 1000:- fattigare. Är det jul så är det.

Hemma hos Gull-Marie igen fikade vi och löste lite korsord, jag hjälpte Gullis lite med några konstigheter på hennes nya layout på hemsidan, (ja, hon har en ny på gång igen). Nu behöver hon inte så mycket hjälp längre, hon har lärt sig otroligt mycket själv bara genom att prova sig fram. Jag är riktigt imponerad av hur hon klämmer sig in i html-koderna och trixar med taggarna... en läraktig elev måste jag säga.

Nu börjar hon bli tjock, här ligger hon utsträckt i Gullis övre hall. 

Jag blev kvar extra länge i stan i dag, i normala fall brukar jag vara hemma vid fyratiden men eftersom Milan ville bli klippt innan helgen stannade jag kvar tills han kom hem. Färden mot Gällsås gick inte av förrän vid kvart-i-fem-tiden och stackars Sally fick nöja sig med en promenad längs med vägen, inte tordes jag släppa ut henne på fältet i kolsvarta mörkret. Jag tror inte hon tog så illa upp, hon kompenserades med ett grisöra när vi kom in i stället.

Nu doftar det ljuvligt i Murar´ns kök, julskinkan är på spisen och sprider en härlig lukt, Erlandsson har lyft på locket flera gånger, han vill säkert ha en bit av skinkan så fort den är klar. Det får han inte, ingen, absolut ingen får röra den förrän julaftons morgon, det är något jag håller bestämt på. Risgrynsgröt och skinkmacka serveras till frukost den 24:e december varje år, tradition sedan jag skaffade eget hushåll.

Nu börjar det lukta jul. 

I morgon blir det stök här hemma hela dagen, jag tänker förbereda julmaten så mycket som möjligt, visserligen är det bara Erlandsson och jag och för min del hade jag kunnat äta pannkaka hela helgen men Stefan vill ha lite god julmat och det ska han få. Det är han väl värd.

21/12   
Det har varit lugnt och skönt hos Murar´ns i dag, det har inte gått i många knop alls. Ute har det småregnat och utevistelsen blev relativt minimal. Lite pyssel med blommor och andra nödvändigheter har i alla fall blivit gjort och datorn har blivit både rensad från en massa skräp och defragmenterad. Nu går han så fint igen, det återstår nu bara att skapa ett nytt systemåterställningsdatum innan jag laddar ner en massa skräp igen.

Eftersom inget har hänt eller blivit gjort med hundarna får mina andra djur plats i dagens blogg... (Du kan sluta läsa nu Tapio!) Ett litet bildbevis på hur den lilla kattmarodören gör livet jobbigt för resten av menageriet här hemma.

I största sämja äter kattorna sida vid sida. 

Tydligen inte riktigt mätt, lystna blickar ... 

Rugguggleparet är vana, Trissan var lika nyfiken när hon var mindre. 

Pelle blänger... 

...och Märta reser huvudtofsen och fräser... 

...vilket marodören fullständigt ignorerar. 

I början, när Trissan var liten och klev på fågelburen var jag rädd att hon skulle skrämma livet ur Pelle som då bodde ensam i buren men han var trygg i förvissningen att hon inte kom åt honom. När nu den nya nyfikna katten försöker komma åt parakiterna bryr dom sig inte. Tjalle tröttnar väl snart han med... lär sig att det inte är lönt att ens försöka.

20/12   
En resa in till stan i dag som vanligt, i morgon stannar jag hemma eftersom Gullis har mamma-dag och då kan jag pula lite här inför julen.

Efter middagen, som för övrigt inmundigades på uteställe idag, for vi till Ringsegård, solen bröt fram lite då och då och det blåste inte så väldigt, någon fin bild skulle det säkert bli.

Marken var frusen så det var lite jobbigt att gå men vi höll oss vid vasskanten, där var för övrigt en hel del tång som frusit fast så vi halkade inte omkull i alla fall.

Elli funderar hur det kommer sig att det goda hästbajset sitter fast. 

Lite race i den höga vassen. 

En bonusbild... bara för att hon är så söt. 

Efter rundan på Ringsegård åkte vi för att handla mat inför julen, bäst att vara ute i tid så man slipper trängas med alla andra. I vanliga fall tycker jag inte om att gå i speceriaffär men tillsammans med Gull-Marie är det riktigt roligt, snabbt som tusan går det och vi var ute ur affären på en grisblink. Skönt att ha det gjort, nu är det bara resten kvar.

När inköpen var avklarade hjälpte jag Gullis att plocka undan hennes varor under tiden hon utfodrade de vrålhungriga hundarna. Det är ingen risk att jag placerar hennes saker på fel ställen, jag hittar lika bra i hennes kök som i mitt eget och jag vet var och hur mycket hon har av de flesta matvarorna. Det händer faktiskt ganska ofta när vi handlar att hon frågar mig om hon behöver någonting.

När Gullis fyllde år i oktober fick hon en ny kaffebryggare i present, den är rostfri, blank och snygg som tusan. Eftersom alla andra saker inte passade ihop med den nya bryggaren var Gull-Marie tvungen att inhandla nya apparater till sin köksbänk... noga är hon att det ska se snyggt ut. En vattenkokare i rostfritt fick hon tag i och den använder jag varje dag, jag brukar sätta på både kaffe och tevatten när vi kommer in efter våra middagsrastning. I dag var jag upptagen med att tömma hennes diskmaskin så jag bad Gullis hälla i tevatten i min kopp. Hör nu och häpna... vattenkokaren har stått på hennes bänk i tre månader drygt och hon visste inte hur den fungerar. Smart i skallen och snabb i tanken men fullständigt oteknisk. 

Hon klarade att fylla tekoppen med varmvatten. 

I flera dagar har jag nu här i bloggen kommenterat Gull-Marie och gjort narr av henne. Till mitt försvar vill jag säga att hon inte har något emot det utan bjuder på sin egen dumhet, jargongen oss emellan är lite småpikande mot varandra och förr eller senare får jag tillbaka i hennes dagbok. Hon är väl medveten om sina brister likaväl som jag är över mina. Tilläggas ska också att jag inte alls tycker att hon är varken dum eller otekninsk, (jo kanske lite av det sistnämnda), smartare och kvicktänktare människa får man faktiskt leta efter. Hon är en överdängare på korsord och listar ut smarta ideér som löser saker och ting jag själv fastnar i. Dessutom är hon en mycket ärlig och rak person, att ha just Gull-Marie som min bästa vän räknar jag som en gåva. Bara så ni vet!

19/12   
Äntligen kommer det lite snö, inte för att jag tror det kommer ligga kvar till jul så förhoppningsfulla ska vi inte vara.

Efter middagen tog vi hundarna till Skjutbanan för rastning, på Gullis sida kan ni läsa om hennes bravader med sin digitalkamera, inte roliga grejor om jag får säga vad jag tycker. Jag hade i alla fall med mig Stefans digitalkamera så hon skulle få "bilda" lite tills hennes nya kommer men de båda motiven var som vanligt inte så tjänstvilliga.

En stilstudie av mästerfotografen i full action. 

Modellerna ville inte riktigt detsamma som fotografen. 

Alice och Elli tyckte att det var skönt i skogen i dag, man såg att de njöt även fast de för tillfället inte har så mycket att göra med varandra på skogsturerna. Elli löper och vill inte leka och Alice är nöjd att filosofera för sig själv.

När jag kom hem gick jag ut och målade insidan på valplådan, nu är den klar nu återstår bara att göra i ordning själva rummet. Den första tiden ska Alice, jag och valparna bo ute i bastun, där får vi vara ifred från alla andra invånare hos Murarn´s. När valparna blivit lite större så dom inte stannar i lådan flyttar vi in i köket... då blir det säkerligen liv i luckan. Men den dagen den sorgen.

Innan jag gick ut för att måla satte jag en matbrödsdeg som fick jäsa under tiden jag stökade med valplådan, när jag kom in hade den nästan krupit ur bunken. Två stora bröd blev det och dom smakade förträffligt till kvällsmat, knaprig härlig skorpa på.

Gott som tusan, bakat på dinkelmjöl förstås. 

Bröd, jag ska ju inte äta bröd, sanningen att säga så skiter jag i det just nu, jag har ätit så fel ända sedan de där förbaskade lussebullarna. I dag har jag till och med ätit potatismos, jag hade längtat efter det så vi gjorde det och stekte kassler till middag. Det är snart jul och jag tänker äta av julmaten och ta tag i GI-tänket efter nyår. Hur många kilon det blir att ta tag i då återstår att se men jag tror inte det ska bli något problem.

18/12   
Sista advent, om en vecka är det julafton och snön lyser fortfarande med sin frånvaro, tråkigt. Kylan har i alla fall infunnit sig, i morse var det åtta minusgrader, långkalsongerna har kommit på för att stanna.

Efter lite snack med Gullis på chatten bestämde vi att träffas i skogen för en promenad, vi valde stället vi kallar "Kedjan", det var föresten där Gullis oljetråg pajade i våras och där spårade vi med Embla i somras. Ett ställe vi gärna återkommer till.

Jag hade båda mina "flickor" med mig i dag, den gamla damen Sally mår lite upp och ner och jag passar på att låta henne följa med när hon är piggare. Så värst vidare bra foton blev det inte men jag tycker om bilden med Sally på stubben, ljuset mellan tallstammarna gör att det ser ut som ett fotomontage men det är faktiskt inte konstrat med bilden alls. Öronen står nästan rätt upp som dom alltid gör när det vankas något ätbart. I avslappnat tillstånd står de rakt ut, precis som vingmuttrar. 

Sally poserar fint, med viss hjälp av godis i Gullis hand. 

Alice var riktigt pigg i dag, hon for som ett skållat troll bitvis men för sig själv, ingen attack mot Elli. Elli läser henne så bra, när Alice är på bushumör håller sig Elli hos oss för att tydligt markera åt "hoppawarten" att hon inte vill leka på det sättet och när Alice lugnat ner sig är det Elli som kommer med inviterna. I dag gick det således lugnt till, när Alice är på ställen hon sällan kommer till har hon inte tid att leka utan vill nosa omkring för sig själv.

Alice är bara söt... söt som socker. 

Så värst vidare lång runda blev det inte, både Gullis och jag frös, eftersom det var jag som hade kamera så frös jag om händerna, det är inte helt lätt att fotografera med tumvantar på. Blålila blev dom i alla fall inte som Gullis fingrar blir även fast hon har vantar på, snacka om att vara såld på blått. 

Elli funderar om hon ska gå till bilen eller vända tillbaka till skogen. 

När jag kom hem fixade jag middag åt Erlandsson och mig, därefter begav jag mig ut i "bastun" för att skruva ihop valplådan. Riktigt som jag tänkt mig blir den inte men det duger för Kennel HaMoSti´s första valpkull, blir det fler kullar kan man göra en ny.

Jag började måla den men klarade bara utsidan, det är stark färg och även fast jag hade fönstret öppet fick jag huvudvärk. Jag får ta insidan i morgon.

Hög och blå blev den... jäkligt hög och jäkligt blå. 

Om den restnoterade biabädden inte hinner komma innan valparna anländer så har Gull-Marie kommit på en alldeles ypperlig lösning, undrar vad jag skulle gjort om jag inte haft henne som bollplank. För att vara så gammal är hon ganska smart,    visheten kanske kommer med åren...

16/12   
I natt har det faktiskt kommit lite snö... inga mängder men några millimeter i alla fall. Alice rullar sig som vanligt antingen det är i sand, barr eller snö så ska hon roterar några varv. Nåja så länge det inte är kobajs går det väl an, vilket Lillebror hade en förkärlek till att rulla i.

Söt tofs på huvudet... "Lasse Åberg och jag" säger Alice. 

Alice är inte riktigt sitt vanliga jag, det märks mer och mer. I dag gjorde hon inte en enda hofferusning mot Elli, en liten lekinvit men mycket mer blev det inte, det är alldeles som hon är för lat att leka. Lite race i skogen men hon är inte alls lika snabb och smidig som hon brukar. Elli springer lätt ifrån henne vilket gör Alice skitsur.

En liten lekinvit som Elli svarade på men Alice gav upp ganska snart.

Snön, det lilla som kommit var borta hemma i Gällsås när jag kom hem på eftermiddagen. Vintern i Halland är inte rolig. 

15/12   
I dag rastade vi hundarna på ett ställe vi kallar "Golfbanan", vi kallar det så för skogen gränsar till ett dylikt motionsområde. Det är ett ställe vi varit på ganska ofta men sist vi var där hade bonden som äger skogen satt taggtråd där vi brukar köra in. Ibland har han djur i skogen och då vill han inte ha hundfolk där, det respekterar vi naturligtvis men i dag var det fritt fram. Det är fint här och flickorna tyckte det var skoj att komma hit igen, ställen vi inte besöker så ofta uppskattas av de två. I dag valde jag att vi skulle gå uppförsbacken först, går man åt andra hållet får man en nerförsbacke på slutet men Gull-Marie behöver röra lite på sig så därför valde jag den jobbigaste vägen.   

Gullis flåsar och vilar på vägen upp för backen
jag, som är mycket yngre och har bättre kondition är redan uppe. 

Alice är en riktig skata egentligen, allt ska hon ha först, hon ska fram först och tar egna beslut som inte alltid uppskattas av varken mig, Gullis eller sin bästa kompis Elli. För att få lite ordning på damen får man göra nästan allt på lydnad, hon får inte bestämma själv när hon ska ut genom dörren, inte in heller och för att få hoppa in i bilen måste hon få ett "Var så god". Allt detta för att hon ska lugna ner sig och inte rusa järnet rakt på jämt och ständigt, hon får oftast vänta till sist för att passera någonstans över huvud taget. När båda hundarna ska med i en bil får alltid Elli går in först, hon är störst och har för det mesta vett att maka lite på sig så Alice får plats, Alice brukar parkera sig mitt i grindhålet så stackars Elli nästan inte kommer in. Varför Alice stannar direkt innanför öppningen vet jag inte, hon kanske snabbt vill kunna komma ut och är rädd för att bli kvarglömd... vem vet, det har ju faktiskt hänt. 

I dag åkte vi röd ford, köbildning innan de får hoppa in.

Efter en runda med några ärenden på stan fikade vi som vanligt hemma hos Gullis innan jag for mot Gällsås. Helt omotiverat lägger jag in en bild jag tog på vägen hem, jag var tvungen att stanna för att föreviga detta. Det är så fint här där jag bor så man tappar nästan andan. Lyckligt lottad... det är vad jag är.

Bara en bild över Hallands vackra åkrar, klockan är 15,45
och att det är nio dagar till jul är svårt att fatta.

14/12   
Fint i Murarn´s kök har det blivit i dag, jag tog en tur till Älvsered för att köpa mattor. Visserligen har jag beställt på ett annat ställe men fått besked att dom inte kan levereras förrän slutet av februari men dom avbeställdes raskt. Rött ska jag ha till jul. Fint värre blev det, nu måste jag ju bara sy en ny paradhanduk, det går ju bara inte att låta den grönrandiga hänga kvar när det är rött överallt annars. Tyg ligger på bänken i syrummet så där kommer jag tillbringa tiden en stund i kväll.

Flådigt värre, hoppas rullkanten lägger ner sig
annars far både folk och fä på skallen.

Jag var som sagt till Älvsered och handlade, där finns ett shoppingcenter dom gör reklam för på tv, ganska stort med relativt låga priser men de kan inte mäta sig med Ge-Kå´s. Mattor har dom i alla fall till bra priser, det finns bara ibland på konkurrenten i Ullared.

Tomt på folk var det i alla fall i nämnda shoppingcenter, det förvånar mig varje gång hur sådana här ställen kan bära sig i skuggan av Ge-Kå´s eftersom det aldrig är några kunder. Den tanken slår mig också när jag går in på Lidl eller Netto... nästan folktomt, hur kan dessa affärer få det att gå ihop?

Nåja, det är inte mina bekymmer. I Älvsered hittade jag nästan lika papiljotter Gullis har, inte fullt så antika men med samma princip. Nu jäklar ska här bli lockar i den gråa skallen. Gull-Marie säger att håret måste vara absolut nytvättat för att det ska skruva till sig lite... jag tänker överbevisa henne att man inte måste tvätta skallen varje dag för att få krusiduller i håret.

Ni skulle säkert skratta lika mycket som damen på förpackningen
om ni såg mig i dessa tingestar. Men det är fint när det är klart. (Kanske)

Jag har tidigare berättat att Alice inte är någon storätare för tillfället, ändå har jag gjort mig besväret att köra ända till Svenljunga för att skaffa bra foder. Man kan beställa på nätet här, jag hade missat utkörningen men fick vägbeskrivning så jag kunde hämta på ett annat ställe. Bussigt! I vanliga fall älskar Alice den här maten men ingenting smakar för tillfället så det är inte maten det är fel på. I dag åt hon upp hälften i alla fall så risken att hon svälter ihjäl är minimal.

När jag lägger upp detta hundfoder är lillkatten som tosig, han ska prompt lägga näsan i blöt så jag är tvungen att lägga lite i hans skål. Nåja, det kan inte vara fel för en liten katt med rått kött heller. 

Mumma för en liten kattmage.

Nu får minsann Tapio vatten på sin kvarn när han ser att katten till och med äter upp "Lillans" mat, men jag lovar Tapio... det finns så det räcker till henne med.

12/12   
Kalasväder i dag, nästan ingen blåst och solen skiner från en klarblå himmel... snacka om julväder.

Gullis och jag bestämde oss tidigt i morse för att det skulle bli Ringsegård i dag, sandigt eller inte, bäst att passa på att ta bilder när ljuset tillåter. Vi parkerade vid campingen och planerade att ta oss ut till Bastuholmen, förhoppningsvis skulle det vara folktomt. De stackars hundarna fick gå i koppel ända ut annars skulle det bara bli blöta, sandiga, långtungade motiv... det ville vi inte ha.

Ibland är det vatten hela vägen då får man gå på muren,
bättre när det är is eller som i dag lågvatten.

Bilden är tagen från Bastuholmen in mot land och det var folktomt på den lilla ön, sommartid är det ett omtyckt ställe att grilla korv och dricka öl på, det visade lämningarna efter de som varit där. Även fast vi fick relativt fina bilder på torra, stiligt uppställda hundar är nedanstående bilder i alla fall roligast att lägga in på hemsidan.

Vinterbad... hej så härligt.

Alice passar på att ta ett sandbad det sista hon gör...

Ren och fin... skit samma, livet leker.

När vi kom tillbaka till Rådmansgatan fick hundarna vackert stanna ute i trädgården en stund för att den värsta sanden skulle rasa av men Alice ville bara in hela tiden. Hon satt som ett ljus vid altandörren och väntade på att den skulle öppnas. Varför? Det brukar vankas mat efter middagsrastningen, även fast de fått lite innan vi gick ut så ville hon ha mer. Det går minsann att äta borta även fast det serveras exakt samma mat hemma. Knepigt men hon fick äta tills hon inte ville ha mer eftersom hon inte ätit en endaste bit på hela helgen. Jo det förstås, husse har matat henne med korvmacka... "Hon måste ju ha något i magen", säger husse.

Grattis Jocke, jag hoppas någon har bakat "goda bullar" och tårta till dig i dag. 32 år, det är inte klokt vad tiden går, fattar inte att den är min lille pojk som blivit så stor.

11/12   
Det är varmt ute, flera plusgrader, man skulle kunna tro att det är höst i stället för nästan jul. Vinterkänslan vägrar att infinna sig.

Bestämde träff med Gullis i dag vid Sibbarp, vi beslöt att dra oss längre upp, det går en väg genom skogen som vi gått flera gånger tillsammans med våra andra hundar. Det var länge sedan vi var där, inte sedan Alice nyss flyttat till mig och Danni och Kim fortfarande levde. Ingenting var sig likt, det är konstigt egentligen, ännu ett år efter Gudruns framdragande blir man lika förvånad och förtvivlad på förödelsen. Just här hade skogsägaren i alla fall tagit reda på virket och kahygget gapade som ett stort sår där vi förut haft lummig och fin tallskog.

Alice och Elli funderar vart skogen tagit vägen.

Elfte december i dag, det har i flera år betytt att jag julbakar av den enkla anledningen att Joakim fyller år den tolfte.  Det passade så bra att kombinera födelsedagsbak med julbak. Ända tills gossens sexårsdag har jag gjort lussebullar bara för att så ska det vara när det drar ihop sig till lucia och jul, just det här året frågade Jocke varför jag alltid bakade "gula bullar" till honom och "goda bullar" när Jessika fyller år.    Nu hör det till saken att jag var väldigt noga med att gossebarnet verkligen skulle få känna att det var hans födelsedag, inga som helst julsaker eller annat som påminde om att han nästan fyllde år på julaftonen fick förekomma. Inget julpapper runt paketen endast adventsstakarna fick stå uppe. Det betydde att jag hade ett rasandes sjå att få till allting när det verkligen tilläts att förbereda julen. Saffran är en krydda som hör till julen och ska enligt alla traditioner ingå i julbaket även fast jag inte själv är så förtjust i den, tydligen inte Jocke heller.

Efter det året bakas lussekatter utan saffran, det godkändes. Russinen pillas nogsamt ur och ges till hunden, ingen annan är speciellt förtjust i dom heller men dom ska sitta där under resans gång.

Ser ur som vanliga lussekatter men smakar helt annorlunda.

Att lussebullarna hemma hos mig smakar kardemumma i stället för saffran har aldrig någon klagat på, tvärt om. I år är dom ännu mer annorlunda eftersom de är bakade på dinkelmjöl och det vanliga sockret är ersatt med fruktsocker, dessutom innehåller de kesella. Riktiga GI-bullar med andra ord... goda som tusan.

10/12   
Papperen är färdiga, det känns skönt att ha det gjort, inget tvång i morgon utan då kan jag göra precis vad jag vill.

För ett par veckor sedan köpte jag en fröautomat till vildfåglarna runt stugan. Det är första året jag sätter upp en dylik, har tyckt att det känts lite fel i och med katten, att locka hit småfåglar som ska bli kattmiddag är inte riktigt rätt. I år föll jag till föga i alla fall och det är fasiken vad de äter, på ett par dagar har dom tömt hela röret och pickat i sig en hel stor talgboll. Det här blir dyrt, jag kan ju inte sluta nu när jag börjat ge dom... men det kan dom faktiskt vara värda.

Påfyllt... ett litet tag i alla fall.

Alice äter som sagt dåligt för tillfället men det finns dom som offrar sig.

9/12   
I dag hade jag tänkt sitta med bokföring hela dagen, jag ville ha god tid på mig, det ska vara färdigt på måndag och F:s papper låg jag efter med, eftersom hans papper har åkt fram och tillbaka mellan oss. Jag brukar ligga en månad före ifall det inte finns tid att sitta så länge, jag hade tid vid förra momsredovisningen men alla hans papper var inte här så nu inför måndagen har jag en månad Erlandssonpapper och två månader från grabbhalvan.

Innan jag tog itu med papperen tog jag en rejäl runda med hundarna över det frostnupna fältet, skön och klar luft, lite kallt men med varmt på fötter, huvud och händer frös jag inte. Alice är väldigt lugn, röjer inte som hon brukar så det var Sally som var piggast och verkade gladast över att komma ut.

När hundarna fått sitt for jag till Ullared, några försändelser skulle postas och lunchmat skulle inhandlas. Väl hemma satte jag fart med maten och det var då det började... Lillkatten skulle promt vara med. Det spelade ingen roll hur många gånger jag kastade ner honom på golvet så var han lika snabbt uppe på bänken igen. Han gick mig fullständigt på nerverna.

Sitter för stunden på avstånd men är strax framme med nosen i grytan.

Överallt ska han vara med, han tror att bäddningen jag gör varje morgon utförs för hans skull, att man viftar med lakan och kuddar för att han ska få busa en stund. Knyter man skorna är han också med, risken är stor att han fastnar med en tass i knuten och det tar en evig tid att få på sig skorna.

När jag ätit tänkte jag sätta mig med papperen men hur lätt är det när en buskatt ska vara med och kontera fakturor och kvitton. Mitt på högen ska han ligga så man inte kommer åt att flytta papperen. Så fort man försöker jagar han händerna och allt han kommer åt, jäkla kattskrälle... men ack så söt, jag kan inte annat än skratta åt honom. Tar jag upp honom i famnen kryper han in i håret och spinner, HAN gillar mitt hår fast det inte är lockigt. 

Här behövs minsann inte investeras dyra pengar
för att få en dokumentförstörare.

Allt tar en sådan evig tid med en busig kattunge, det är då ett som är säkert. Efter att ha kastat ner honom på golvet ett otal gånger utan att han gav sig så placerade jag hans nya "håla" på kontorsstolen bredvid mig och tryckte in honom i den. Efter att ha cirkulerat ett par varv inne i den så godkändes viloplatsen och han somnade... äntligen.

Fast lite nyfiken är han, ligger i öppningen så han inte missar något.

Vid 21-tiden gav jag upp med papperen, Erlandssons är kvar men dom får jag ta i helgen, kanske bäst att stänga in katten någonstans först. 

Alice har tappat aptiten, hon har inte ätit någonting i dag även fast jag serverat det bästa huset kan bjuda i hundmatsväg. Jag minns sedan förra dräktigheten att hon åt minimalt... det är tur hon har att ta av.

Mycket katt blev det i dag... förlåt Tapio.

 8/12   
Lunch med Gullis som vanligt i dag och därefter ett lydnadspass på klubben. Under tiden jag körde dök Bengt upp med sina "pojkar" vilket var en jättebra störning men Alice berördes inte alls av de svarta gossarna som kom in på planen.

Lattjolajban med lädermojängen.

Sedan både Bengt och Gullis tränat lite med sina hundar släppte vi alla fyra lösa på planen, det verkade som om varken Pugin eller Salle glömt bort hur gott Alice luktade för några veckor sedan, de satt som frimärken i baken på henne. Elli gjorde flera tappra försök att locka till sig deras uppmärksamhet genom att rusa runt och vifta med lädermojängen i munnen helt resultatlöst. Grabbar är ena riktiga svikare säger Elli, hon är van att ha dessa herrar för sig själv men när det kommer en annan tjej är hon inte intressant. Livets hårda skola Elli, i morgon bitti kan du ge igen genom att strunta i dom.

Bengt med sina svarta pojkar.

När vi tränat klart for vi ner till våra "pojkar" i deras affär, jag har beställt en bia-bädd att ha till Alice´s valpning som jag ville hämta men den var tyvärr restnoterad. Kanske nästa vecka skulle den komma, nåja det är ingen brådska bara den kommer till mitten av januari så jag nöjd.

Naturligtvis handlade vi andra saker i stället, jag köpte en ny, alldeles egen "håla" till Tjalle eftersom Trissan tagit tillbaka sin. När jag kom hem med den tryckte jag in den lilla katten som genast slank ut igen, tydligen passade inte galoscherna den kräsne herren. Det kanske blir bättre när han fått vänja sig vid den.

Ny fin sovplats till Tjalle, har jag tur så slipper jag ha honom på skrivbordet.

Nu gäller det bara att komma på ett bra ställe att placera den, Trissan har sin plats på kökssoffan framför elementet, där är det varmt och gott. Jag hittar säkerligen ett lika mysigt ställe åt Tjalle där han kan ligga och jäsa.

Jag har fått lite bassning från Ljungbyhållet att det står för mycket om en liten katt här i bloggen, "Alice-farfarn" är rädd att hans "Lillan" känner sig undanskuffad.    Den lilla katten tar så mycket plats i stugan och är överallt där han inte ska vara men jag lovar bot och bättring.   

6/12   
I dag har jag skrattat så jag nästan fått ont i magen, det är tack och lov mig själv jag haft roligt åt, här kommer förklaringen:

Jag har alltid velat ha lockigt hår, ända sedan jag var liten. När jag gick i sexan hade jag en kompis som jag var som ler och långhalm med, hon hette (heter säkert fortfarande) Lisen. Lisen hade hår som en ängel, blont långt och lockigt... jättefint. Själv var hon inte så värst överlycklig för sina lockar, det var mitten på sextiotalet och modet föreskrev långt rakt hår med mittbena. Stackars Lisen strök sitt hår för att få det rakt, hur hon bar sig åt kom jag aldrig underfund med men så värst vidare rakt blev det aldrig. Själv hade jag långt mörkbrunt rakt hår och hon var avundsjuk på mitt.

Ibland när jag ser någon med fina lockar vill jag känna på dom, det har faktiskt hänt att jag talat om för människan i fråga att jag beundrar hennes hår, sist var det en tjej när Gullis och jag tävlade i Halmstad som hade precis sådana lockar jag vill ha. Hon blev glad över komplimangen och hon berättade för mig att dom var alldeles äkta, inget permanentfusk inte. Jag har tänkt flera gånger att permanenta mig men Gull-Marie säger att jag inte ska ha några lockar. Kanske lika bra, gamla kärringar ska se ut som dom gör.

Gullis har konstiga papiljotter, dom har säkert antikvärde, som hon brukar sätta i håret för att få lockar och i dag provade jag dessa mojänger. Skratten som orsakat min magonda framkallades av bilderna Gull-Marie tog under lockeriets gång, först med dessa konstiga skruvar i skallen, sedan när dom tagits ut och jag hade korkskruvar. När man dragit lite i lockarna med fingrarna blev det riktigt bra och jag var nöjd. Under tiden vi åt middag upptäckte jag hur ini helsike opraktiskt det var, dom var i vägen hela tiden, att sätta håret bakom öronen som jag brukar med mitt vanliga raka hår såg inte klokt ut. Kompromissen blev en tofs... nu var jag nöjd!

Tänk om jag alltid hade såna lockar, kanske jag skulle våga mig på en permanent i alla fall, vem garanterar att resultatet blir så här?

Jag hade tänkt lägga in bilder från resans gång men så roligt ska ni inte få.

En promenad på tippen vid stenarna beslöt vi oss för att göra med Alice och Elli innan vi uträttade några ärenden, det är fortfarande mulet och grått, den fuktiga luften gjorde att lockarna raknade snabbt. Säg den glädje som varar länge, ett äkta lockigt hår skulle i den här luftfuktigheten blivit ännu krulligare... jag fick nöja mig med lite böjda toppar. 

Lockarna blåser bort... men poffen är söt som socker.

Även fast Alice är mycket lugnare nu när hon är dräktig tvekar hon inte en sekund att följa ett spännande spår hon får upp när vi är ute. Hon är inte som Elli, som försvinner långt och är borta länge, utan kommer tillbaka ganska snart vilket Alicematten tycker är bra. I dag hittade hon ett spår och drog iväg men när jag ropade kom hon strax tillbaka, kanske lockade godiset i mattes ficka mer än en svårfångad kanin... eller så var det latmasken som gjorde sig påmind. Dekorationer hade hon på sig i alla fall utan att ha en aning om det, hon förstod inte alls varför både jag och Gullis hade så roligt.

.

Helt oförstående...

Mina fina lockar är nu helt borta, Erlandsson ser i alla fall ingen skillnad.

5/12   
Det tråkiga vädret fortsätter, i dag har det till och med spöregnat. Jag mår inte så bra det värker i kroppen kanske det är en jobbig influensa på gång.

Inget speciellt har hänt under dagen utan den har rullat på som vanligt så jag har ingenting att berätta.

Mest för att visa att jag kommit på hur jag ska ställa in kameran, (med viss hjälp via mail av schnauzermatten) lägger jag in några bilder från dagen.

Trissan har fått tillbaka sin håla, hon vaktar den noga.

Växer så det knakar, han har snart vuxit ur brevkorgen.

"By the way"... Alice är dräktig, tydliga tecken gör att jag är 100 % säker.

4/12  
Himla gråtrist adventsväder, man har inte lust med någonting. När Gullis frågade på chatten om vi skulle träffas i Sipparp för en promenad var jag inte sen att acceptera, Alice skulle i alla fall få sitt även fast matten är håglös och tråkig.

Lite fotografering tvingade vi hundarna till, egentligen ville vi ha snö som "vintrade" till bilderna lite men den fick vi se oss i stjärnorna efter. Jag avskyr vintrarna här nere, dom är så fuktiga och blåsten är skärande ända in i märgen, hellre rejält med snö så man riktigt känner att det är vinter. Fy tusan för plask!

Alice vill inte vara fotomodell, hon vill hellre rusa runt med kompisen Elli.

Väl hemma igen lagade jag middag vilken jag fick äta ensam, Erlandsson skulle äta på firman. Det är tacken för att man anstränger sig, nåväl, köttbullarna som jag fixade till smakade alldeles utmärkt även fast jag inte hade sällskap. Många blev det också, det räcker till Gullis och mig i morgon med.

Eftermiddagen har sedan tillbringats framför datorn, jag har äntligen fått tummen ur och tagit tag i kennelsidan. Nu kan jag med 99% säkerhet säga att Alice faktiskt är dräktig, tecknen jag letat efter börjar visa sig. Härligt, det ska bli väldigt spännande. Jobbigt men som sagt spännande.

2/12 
I morse när jag tittade ut genom kontorsfönstret såg jag helt plötsligt en massa kor fritt betande på "min" åker, det var grannens ungdjur som smitit ut i går kväll och varit på fri klöv hela natten utan att någon vetat om det. Ganska fascinerad över vilket besvär grannbröderna hade att få dom att vända om, plockade jag fram kameran för att föreviga synen. De stackars kossorna motades men drog sig för att kliva upp på den glashala asfalten för att komma in till sin egen hage men med lock och pock var de strax på rätt ställe.

Vid närmare eftertanke är det ganska patetiskt att dagens största höjdpunkt skulle vara att grannens kvigor befinner sig på ett ställe där de inte ska vara eller vad man äter till middag. Hur intressant liv lever man egentligen?    Tydligen finner en del det intressant ändå eftersom utebliven uppdatering brukar kommenteras via mail eller chatt. Ibland har man inget att skiva om och eftersom de flesta av mina dagar ser likadana ut känner man det som att man upprepar sig hela tiden.

Slutet på friheten.

När jag lämnade Gällsås för att åka till stan sken solen och jag hade en tanke på att vi skulle kunna åka till Ringsegård för att fota hundarna i det fina ljuset men när middagen var avklarad hade det börjat blåsa och solen lyste med sin frånvaro. Ingen tur till havet men däremot ett lydnadspass på klubben, det är inte heller fy skam.

Det syns tydligt att jag förbereder mig för en högersväng.

Det var väl det mest spännande som hände i dag, kanske lite tråkigt i andras ögon men det är så jag lever... trivs gör jag i alla fall, synd att klaga.

1/12 
December inleds med gråtrist väder och halt väglag. Jag bad Gullis komma hit med den förevändningen att Elli ville träffa Tjalle och att vi kunde åka till Ullared för att handla böcker som hon ville ha.

Mötet mellan Elli och Tjalle blev verkligen kärt, man riktigt såg det speciella bandet mellan dessa två. Svårt att förklara men Tjalle strök sig efter Ellis ben och sträckte sig mot hennes nos, alldeles som "Äntligen... Min mamma!" Rart att se man blir riktigt tårögd.

Efter middagen tog vi ut alla tre hundar på fältet och i dag var det Sally som var den olydiga, hon drog iväg jäklar anamma över fältet och försvann illa kvick. Hur jag än ropade och lockade med godis nonchalerade hon mig totalt. Till och med Gull-Maries rop struntade hon i, det brukar hon inte göra, Gullis har aldrig sett henne så här olydig och förstår varför jag varit väldigt återhållsam med lösspringadet för den ädla Hunden af Flera Raser.

Till slut när hon nosat färdigt kom hon i alla fall och Sallymatten kopplade henne genast.

Busigast för dagen.

Efter att hundarna fått mat for Gullis och jag till Ullared, det var inte så mycket folk så vi vågade oss in på Ge-Kå´s. Där blev vi trots att det inte var trångt påkörda både fram och bak så när Gullis hittat gardiner och jag sardiner, (Gullis fyndiga rim, fast det egentligen var makrill), tog vi oss till en kassa där det inte var någon kö alls.

På BokOlle hittade Gull-Marie några böcker hon tyckte var läsvärda och jag gick därifrån med en kokbok med GI-mat. Vi var strax tillbaka i Gällsås och fikade lite över ett korsord.

"Fikar ni? Var är mitt då?"

Gull-Marie ville fota Elli och Tjalle och eftersom ljuset inomhus inte är det bästa för fotografering tog jag ut den lille katten en stund vilket han inte alls uppskattade. Ibland är han väldigt nyfiken på "ute" och försöker smita, jag låter honom hållas men han går inte många steg förrän han trycker sig mot ytterdörren och vill in. "Det är rått och ruggit ute", säger Tjalle, "Släpp in mig igen".  Till våren kan jag tänka mig att han inte alls vill vara inomhus längre men då är han kastrerad och en stor kille. Hoppas inte grannkatterna kommer reta honom för att han inte har några kulor som katterna i stan gör med Zigge.

Murarn´s egna lilla Surikat.