Måndag 17/7
Gullis och jag har talat om hur skojigt det skulle vara att göra ett besök hos Hillevi i schnauzerstugan ett bra tag, Hillevi har ju varit här flera gånger och varje dag läser man i hennes dagbok om de spännande platser hon besöker med sina hundar. Våra resdrömmar har fallit på att få plats med våra hundar i en bil, att sitta och kuska nästan sextio mil, enkel resa, i två bilar är inte samma sak.

Nu kom ett ypperligt tillfälle, Erlandsson har införskaffat en liten husbil, fäller man ner sätet så att det blir en säng är det gott om plats för fyra hundar i den.

Elli och Alice tronade längst bak, framför dom fanns gott om plats för två hundar till men de små valparna höll sig på golvet. Nu skulle det bli spännande att se om de kunde hålla sig lugna hela vägen, att vi skulle få stanna och rasta ett flertal gånger var vi beredda på. Det första vi gjorde var att låta hundarna bada vid vår Måssjö för att de skulle bli avsvalkade och nyrastade inför den långa färden.

Ungefär åtta timmar senare landade vi vid den lilla stugan långt inne i skogen dit man endast når genom att köra på dammiga smala grusvägar. Resan hade gått otroligt bra, t.o.m. valparna hade hållit sig lugna utan några som helst protester. Framme hos Hillevi tog en anka och ett skägg emot oss och Inez och syster yster började genast leka.

Alldeles strax var också ett litet lejon med i leken, det skulle bli flera dagar med valplek visade det sig.

Elli och Sanni undersöker omgivningarna i Hillevis trädgård, den var tursamt nog preparerad med både höns- och kattbajs till alla hundars stora glädje.

Efter en fikapaus begav vi oss på en promenad så hundarna skulle få röra sig, de hade varit stilla i bilen nästan hela dagen i värmen så vi gick till Hillevis närmaste badplats Skallbydammen. På vägen dit träffade vi Hedda med sin husse som slog följe med oss för ett bad.

Att svalka av sig resdammet var något våra hundar inte sa nej till, genast kastade de sig i den lilla dammen, Ankan och Embla var inte sena att följa deras exempel.

Tillbaka i stugan igen vågade sig silverkatten fram trots invasionen av okända två- och fyrbeningar. Så roligt att han var hemma, han brukar vara på vandring rätt ofta men hade just nu en hemmaperiod. Mycket vacker katt.

Att inkvartera ett helt gäng hundar med respektive mattar i den lilla stugan var inga som helst problem, jag var beredd att sova i bilen med mina hundar men det behövdes inte alls. Var sitt rum fick vi, Gullis och jag, i mitt rum fanns till och med tv så jag kunde som jag alltid brukar göra... titta på tv tills ögonen ramlar ihop.

Tisdag 18/7
Efter en god natts sömn och frukost ute i trädgården inledde vi dagen med en tur till Rastsjön.

En kortare biltur behövdes och sedan vi parkerat promenerade vi genom en härlig lummig skog och vattnet vi kom fram till besöktes naturligtvis genast av badglada hundar.

Ett besök på ICA i Alunda för proviantering och provsmakning av den nya mjukglassmaskinen. Glassen var absolut inget att jämföra med den som serveras på Burger King i Falkenberg och förpassades ganska snart i sopkorgen, Hillevi visste ett bättre ställe som vi skulle besöka en annan dag.

Färden gick nu till Lunda gamla flygfält, det är nerlagt men används ibland av dragracingfolk vilket grannar protesterat emot. Hillevi brukar spåra här och ha andra aktiviteter med sina hundar. I dag blev det bara ett flygande fläng för en hel drös med hundar.

Embla trivs här, det förstår vi, bilden visar bara hälften av den långa landningsrakan, åt andra hållet sträcker den sig lika långt. Vilket perfekt ställe att lägga fält/hårda spår åt hundarna.

Vi stannade inte längre än att hundarna fått rasa av sig, solen var gassande varm och skugga fanns det inte så mycket av, färden gick hemåt igen där Hillevi lagade och serverade en god pastarätt med sås. Gullis och jag latade oss under parasollen vid trädgårdsbordet med korsord... är det semester så är det.

Onsdag 19/7
I dag ställdes färden mot Uppsala och Brukshundcenter, där gick vi nogsamt igenom varuutbudet, jag sökte efter en slags bläckfisk med läte i både kropp och armar.

Ingen bläckfisk hittade jag men väl en älg med samma brummande i magen som vår populära and vi har här hemma, bonusen var att det satt en pipmojäng i varje ben... samma princip som det jag var ute efter.

På Brukshundcenter vägde vi våra hundar i tur och ordning, Alice väger i dagsläget 33 kg och hennes Inezunge väger 25 kg. Senare på kvällen hemma i stugan kom även mätstickan fram, Alicemamman är 63 cm hög och hennes unge 60 cm. Troligtvis kommer Inez bli både högre, tyngre och grövre än sin mor, något jag absolut inte har något emot, det var exakt vad jag väntat mig.

Strax utanför Uppsalas innerstad ligger brukshundklubben, där parkerade vi och promenerade till Hillevis omtalade Hågadalen, här brukar hon vara ganska ofta med sina hundar, det har jag minsann läst om i hennes dagbok. Ett stort öppet inhägnat fält, bilden är tagen ungefär mitt på, det är lika vidsträckt åt andra hållet.

Alldeles utmärkt ställe att sträcka ut benen på, Ankan försöker få igång sin mor i lek.

Embla ville också vara med.

Gullis och Elli tar det lugnt i skuggan och njuter av utsikten.

De små var kloka nog att hålla sig i skuggan med sitt valpbus.

För att få sitta ifred med den helt otroligt goda matsäcken Hillevi hade gjort, tömde jag min treatbag och spred ut korv över ett stort stycke så hundarna fick jobba lite. Att sex tikar i varierande ålder kan leta godis utan osämja är ganska otroligt men fullt utförbart.

Efter middagen hemma i schnauzerstugan igen tog Hillevi oss en kort bit bortivägen där det fanns en traktorväg som passade perfekt för kvällsrastning.

Omväxlande natur, ibland den finaste blåbärsskog där lejon rusar runt som övergick till ett spännande kalhygge.

Lite längre upp hällmark, sådant här finns det inte så mycket av i Hallandsskogarna.

Väldigt så skojigt tyckte Inez.

Traktorstigen var kantad av de rödaste smultron, något det inte heller finns så gott om hemma i Halland.

Hillevi skrev i sin skildring av vårt besök att Elli har en inbyggd slagruta... det är så sant så, hon hittade vatten. Att det inte var av det renaste slaget struntade sex varma hundar fullständigt i, badas ska det göra om tillfälle dyker upp.

Sedan hände det som inte fick hända, här inne i den mossiga steniga skogen trampade Inez fel, hon tjöt som en stucken gris både länge och väl, jag trodde hon minst hade brutit ett ben. Det visade sig som tur var bara bestå av en stukning men koppelpromenad blev det resten av kvällen för henne.

Senare i kvällsvärmen vågade sig en av Hillevis alla röda katter fram, jag tror det är Tissel. Det bor tre röda katter i schnauzerstugan och jag skulle inte kunna skilja den ena från den andra, de är så lika.

Torsdag 20/7
Sista dagen på vår semesterresa visade Hillevi oss ett verkligt smultronställe, Ängskär. Det blev en resa på ungefär sex-sju mil enkel väg, men vad spelar det för roll att man skumpar fram på smala grusvägar när målet visar sig vara så helt otroligt underbart vackert. Vädret var perfekt för både hundar och mattar som inte är soldyrkare, lite disigt och en svag svalkande vind.

Så vackert och helt annorlunda än Hallands långgrunda sandstränder.

Ett alldeles perfekt utflyktsmål, utan en massa badande människor som inte förstår att varma hundar också behöver svalka av sig.

Alla njöt i högsta grad, även en liten mager "speta" som kommer växa upp till ett stort vackert lejon... tro det den som vill.

Perfekta släta hällar för hundlek.

Precis som i går kastades en näve godis för att vi skulle få äta matsäcken i fred. I dag var det lite svårare att hitta godbitarna bland skrevorna.

Tillbakavägen till bilarna tog vi åt andra hållet och promenerade på klipporna.

Fina marmoreringar som havet slipat alldeles slätt.

Ett landmärke för sjöfararna, inte en indianhydda som jag föreslog.

Hej då, Ängskär, säger spanarembla.

Mycket trötta hundar lade sig att vila vid hemkomsten, somliga rasade ihop där de stod. Sanni söker skugga under husbilen.

Alice valde att hoppa in i den, alla dörrar och luckor stod öppna och det var faktiskt svalare där än ute.

Stackars Inez fick ägna sig åt funderingar på varför hennes matte är så svag för Bellis. Uppkopplad fick hon ligga eftersom hon haltade och inget ras med de andra fick ske. Hon verkade faktiskt ganska nöjd där hon låg i skuggan.

Fredag 21/7

I dag skulle det bära hemåt igen, vår semesterresa var slut för den här gången. Upplandsbesöket avslutades vid den alldeles speciella traktorväg vi blev så förtjusta i. Ingen längre runda, bara så pass att hundarna fick göra ifrån sig så de skulle hålla sig lugna i bilen ett tag.

Inez ville inte åka hem. "Får jag stanna om jag ber snällt och ser riktigt plågad ut?"

Färden hem gick via E4:an, jag kunde visa Gullis Midsommarkransen i Stockholm där jag vuxit upp, Mitt gamla plugg, Västberga skola syntes inte längre från vägen tack vare bullerplank som satts upp.

Det var olidligt varmt i bilen, ett tag ända upp till 35 grader, både rutor och taklucka stod öppna för att hundarna skulle få svalkande fläktar men det hjälpte inte mycket.

Vi beslöt oss för att svänga ner turistvägen vid Gränna, kanske fanns det någon avstickare ner till Vättern så hundarna kunde få svalka sig.

Visst fanns det det, vi hittade ett smultronställe helt utan folk, så skönt. Det låg inne i en vik omgärdad av höga klippor nästan som i en turistbroschyr från Thailand eller nåt.

Även fast det var lite vågigt, som våra hundar inte är så vana, vågade de sig i allihopa. Gullis och mitt dåliga samvete att vi plågar dom på en hel dags biltur spolades bort med Vätterns vågor.

Stranden var täckt av de slätaste små stenar jag någonsin sett.

Inte bara sten hade den lilla strandremsan att bjuda på, den branta stigen kantades av grönska och blåklockor.

Den här bilden på en mycket nöjd matte med sina två poffar får avsluta vår semestertur till Uppland.

Tack snälla Hillevi för din gästfrihet, du har passat upp på Gullis och mig så vi har levt som drottningar. Att fått se dina smultronställen med egna ögon var en otroligt trevlig upplevelse, både våra hundar och vi har haft en semester som heter duga. Finns husbilen kvar nästa år så kanske vi kan göra om det.